Här kommer mitt första inlägg. Det är en reflektion kring att vara jobbsökande. En närmare presentation av mig finns här

Verkligheten.

Den slår mot en som hårt piskade vågor mot en stenbrygga.

För två månader sen var tre år av studier slut. På sluttampen skrev jag en C-uppsats med allt vad det innebar, en utläggning av samlad kunskap och en kulmeln av tre års hårt studiearbete. Men det som väntade efter examenshögtiderna var långt ifrån någon upptining.

I ett videoklipp på youtube (Länk) gör en av medförfattarna här på HR-sveriges blogg, Johannes Sundlo, en smärtsam poäng till oss nyexaminerade akademiker. Bara i Västra Götaland utbildas 200 personalvetare per år för att fylla ett behov på 10 jobb. Lägg till de som examineras tidigare år så ökar den siffran vidare. Konkurrensen är med andra ord mycket hård.

Att vara nyexaminerad och söka jobb är att ompröva sig själv och sina prioriteringar på daglig basis. Hur mycket kan jag offra för ett jobb? Hur mycket måste jag prioritera bort för att få in en fot på arbetsmarknaden? Hur ska jag framställa mig själv för arbetsmarknaden ska tycka att jag är intressant? Jag är, om ni inte förstått det, extremt hungrig på att jobba. Den mest uppenbara vägen att gå när ens professionella nätverksnoder kan räknas på fingrarna, är att söka jobb på den synliga arbetsmarknaden. AMS, Bemanningsföretag och you name it.

Hur ser arbetsgivarna på situationen då? De organisationer som annonserar ut jobb som är aktuella för en nyexaminerad ung personalvetare som jag, har hundratals sökande.

Stort urval? Ja.

Är det lätt att hitta rätt medarbetare? Nja. Hur ska det sållas för att hitta en ideal rekryt?

Hur ser idealrekrytering ut? I min värld är idealrekryteringen en process där arb. givare och arb. tagare gradvis öppnar sig för varandra och delar med sig av information som gör att en värdeskapande affär kan komma till skott. Utelämnas information från den ena eller andra parten kommer beslut tas på för lite information av någon part. Det bäddar för dåliga beslut. Ingen blir lycklig av dåliga beslut, allra minst ekonomiavdelningen.

Häri anser jag att många nyexaminerade arbetsökande, på grund av den rådande situationen med konkurrens och allt vad det innebär, inte delar med sig av den information de besitter om sig själva. Jag själv vet mycket väl att det ligger nära till hands att formulera personligt brev, CV etc. med halvsanningar för att om möjligt få vara med om att komma steget längre i rekryteringen. Men flera gånger har jag i sista stund ångrat mig. Ska jag verkligen lägga energi, engagemang och tanke på en dålig affär?

Jag inser att mina funderingar antagligen leder till att jag inte blir utvald så ofta som jag skulle vilja i rekryteringssammanhang. Jag antar också att mitt förhållningssätt är naivt. Men jag vet också att när arbetsintervjun väl kommer, då kan stå för det jag skrivit, sitta med rak rygg och presentera mig själv, och veta att jag, när jag äntligen får jobb, gör en bra affär.