HR Sverige-Bloggen

Etikett: Rekrytering

  • Att synas eller att inte synas – det är frågan.

    Att så här lite på William Shakespeare-manér ställa denna fråga till så kallade CV-experter brukar inte sällan leda till diskussion. Innan jag knyter an till den absoluta inledningen av denna text vill jag säga att jag hyser en stor portion skepsis till personer som till höger och vänster kallar sig för nämnda epitet. Min fasta övertygelse är att det inte finns någon CV som är enhetligt perfekt och således inte heller någon som kan bedöma den som sådan. Däremot vill jag tydligt framhålla en lika fast övertygelse gällande självklarheten om att det finns bra och dåliga CV och likaledes personer som är kompetenta nog att göra dessa bedömningar.

    To Be Choked Or Not To Be
    Pedro Vezini / Foter.com / CC BY-NC-SA

    En bra CV sägs bestå utav en väl komponerad textmassa, där det tydligt framgår vem du är, vad du gjort och vad du kan bidra med. Givet dessa förutsättningar, är din CV bättre med bild eller utan bild?

    Jag skulle utan minsta tvivel svara att det beror på. Att man är nyfiken på personen som döljer sig bakom dessa fint komponerade ord är inte särskilt konstigt. Det finns dock en baksida med att ha en bild på sin CV, både ur sökandeperspektiv och ur rekryterardito. Allt fler företag arbetar numera uttryckligen med kompetensbaserad rekrytering där huvuddragen består i att, hör och häpna, välja kandidat efter kompetens och inte utefter några andra, för tjänsten, ovidkommande attribut.

    Sett ur ett jämställdhets – och möjligt diskrimineringsperspektiv ser jag en stor fara med att ha en bild på sin CV, inte minst om man har ett visst utseende, en viss hudfärg, eller någon form av synligt handikapp. Att arbeta enbart utifrån kompetensbaserad rekrytering tror jag i de fall bild finns med blir svårt eftersom vi är människor, människor som påverkas, medvetet eller omedvetet, av alla intryck vi möts av. Jag försökte föra just denna diskussion på mitt absolut sista seminarium på skolan innan jag gick vidare till större utmaningar i livet. Dock blev det mer en obehaglig stämning än sansad och nyanserad diskussion av alltsammans.

    Med ovanstående skrivet. Är det klokt att ha en bild på sig själv på sin CV? Är det klokt att synas, eller mer klokt att inte synas? Beror det på om man tillhör en grupp som traditionellt ofta faller offer för orättvisor?

  • Belastningsregister och kreditupplysning – en urvalsmetod främst i lågkonjunktur?

    För cirka två år sedan, när jag precis blev medlem på denna eminenta sida, passade jag på att ställa en fråga i forumet om just detta ämne. Min personliga åsikt då såväl som nu är att metoden både är integritetskränkande och fungerar som ett oerhört trubbigt verktyg vid rekryteringar.

    Som arbetssökande har jag dock fått göra avkall på mitt integritetstänkande och helt enkelt accepterat det faktum att arbetsgivare i många fall vill ha utdrag ur diverse register. Personligen har jag ingenting att dölja – förutom möjligen en äldre anmärkning på att jag en gång kissat utomhus på fel plats och tidpunkt. Detta är emellertid något jag har svårt att tro skulle kunna påverka mina möjligheter till anställning. Dock ska man komma ihåg att inte alla människor är lika duktiga på att uppföra sig som jag.

    Som student har jag aldrig riktigt behövt ta ställning till dessa frågor, annat än vid anställningsintervjuer där jag själv blivit intervjuad. Som givet finns det i dessa situationer inte särskilt mycket utrymme att diskutera huruvida det är rätt och riktigt att kolla upp kandidaten. Men inte omöjligt är att det inom en överskådlig tid är jag som sitter och formulerar annonser, kallar folk på intervjuer och bedömer de sökande efter allsköns kriterier. Frågan som då uppstår är hur jag själv, i rollen som rekryterare, kommer ställa mig till detta förfaringssätt.

    I den tråd jag startade för två år sedan kunde jag sammanfatta svaren till att man som rekryterare helt enkelt måste vara väldigt försiktig i hur mycket vikt man lägger vid ett eventuellt innehåll i registret. OM man nu vrångt ska tränga in i en sökandes personliga sfär på detta sätt så håller jag med om att man måste vara oerhört försiktig, men vad betyder det egentligen, att vara försiktig?

    Jag anser att det reser så många frågetecken att jag blir alldeles snurrig av att tänka på det. Vad var det för lagbrott? Vad har begångna brott för relevans för arbetet? Hur länge sedan var det? Vilka omständigheter fanns det runt begånget brott? Inte minst det sista frågetecknet är intressant – en person som till exempel är lagförd för misshandel ger ju sken av att vara en first class gangster, men varför renderade situationen i ett misshandelsåtal från första början? Vilka faktorer fanns det bakom hela händelsen? De två sistnämnda frågorna är inte något som belastningsregistret ger svar på och det är av förståeliga skäl inte heller något som rekryteraren närmare undersöker.

    Enligt en (ganska) nyligen publicerad och mycket uppskattad doktorsavhandling av Christel Backman har trycket på Rikspolisstyrelsen ökat kraftigt och begäran om utdrag ur belastningsregister har ökat lavinartat. Det är numera 16 (!) gånger så vanligt att rekryteraren vill ha detta utdrag än det var år 2001, när obligatoriet infördes för barnomsorg och skola.

    Är det en slump att så är fallet när såväl Sverige som större delen av världen är inne i en djup lågkonjunktur? Min tes är, som detta inläggs rubrik lyder, att belastningsregister och kreditupplysning är ett sätt för arbetsgivare att gallra ur och minska ner på antalet slutkandidater.

    Till er som idag arbetar med rekrytering och till er som i framtiden kommer att göra det – hur ställer ni er till detta? Hur och, i sådana fall, varför använder ni möjligheten att få ta del av arbetssökandes belastningsregister och kreditstatus? Hur motiverar ni för de sökande ett sådant intrång i deras personliga sfär? Hur värderar ni det som framkommer?

  • Diskriminering vid rekrytering – är man en attraktiv arbetsgivare då?

    Vi har tidigare skrivit om diskriminering här på HR-bloggen, då ur ett perspektiv om hur mycket en arbetsgivare får bry sig i huruvida kandidaten framför dem kommer att flytta till orten eller inte, trots att denne säger att ”jag flyttar om jobbet är mitt”. Bloggförfattaren hade en bra poäng och även om diskrimineringsgrunderna inte utökas till att gälla bostadsort så startads förmodligen tankar hos många läsare. Idag skriver jag om ett lite mer handfast perspektiv på diskriminering.

    Proffice har en karriärsajt som de kallar dagensmöjligheter.se. Den 18 februari i år läste jag en artikel på denna hemsida som handlade om en undersökning vilka 575 chefer deltagit i. Undersökningen syftar till att visa när en medarbetare är som mest attraktiv att anställa och varför. Hela 74 procent av de deltagande cheferna angav ”mer arbetslivserfarenhet” som argument för att anställa lite äldre personal. 46 procent svarade att de är ”mognare och kan fatta klokare beslut”. Drömmedarbetaren är, enligt undersökningen, 45 år och har ”bebisåren” bakom sig. På detta har drömmedarbetaren en betydande yrkesvana efter utbildningen, plus att han eller hon gjort några jobbyten. Där till vill cheferna att den nya kollegan har ”många produktiva yrkesår framför sig”.

    Detta gör mig som HR-människa så ledsen. Som jag hoppas att ni alla vet får man inte missgynna någon i rekryteringssammanhang, kompetensutvecklingssammanhang, befordringssammanhang eller då det kommer till lönerelaterade frågor, på grund av att de är i ”bebisåren”. Detta regleras bland annat i Föräldraledighetslagen (1995:584) 16 §. Vidare får man givetvis inte diskriminera någon utifrån dennes ålder. Vilket regleras Diskrimineringslagen (2008:567).

    Jag kan köpa att man väljer en äldre person på grunder av att denne har mer relevant erfarenhet till aktuell tjänst. Det är ett kompetensbaserat val. Urval som inte bygger på kompetens har jag däremot svårt att ställa mig bakom. Hur kan vi på HR arbeta för att cheferna i våra organisationer ska leva upp till de lagar som styr och reglerar arbetsmarknaden i Sverige?

    Missgynnar vi vissa åldersgrupper och kön på grund av att de är i ”bebisåren”, riskerar att bli gravida eller är för gamla och snart ska gå i pension så kan vi knappast heller räkna med att ses som en attraktiv arbetsgivare. Det är just genom att rekrytera utifrån kompetensbaserade urval som vi kan komma runt det här problemet. Rekryterar vi utifrån kompetens och anställer människor i såväl ”bebisåren” som yngre och nyexade personer, personer i åldrarna 41-50 år (vilket enligt undersökningen är den grupp som är mest attraktiva) samt de som är äldre och inte har så många år kvar till pension, då och först då, kan vi klassa oss som attraktiva arbetsgivare!

  • Personligt brev – hur relevant är det?

    Till en potentiell arbetsgivare

    Hej! Jag heter Johan, men mina vänner kallar mig Norpan. Jag har just tagit examen på KTH och Handels och efter ett gäng år av studier kombinerat med jobb som konsult för ”ett  känt bolag” känner jag nu att jag vill satsa helhjärtat på just ert företag!

    Jag har en förkärlek till utmanande arbetsuppgifter och är inte rädd att kavla upp ärmarna och hugga i där det behövs. Jag brinner för förändring, vilket jag visat inte minst på mitt arbete idag där jag åstadkommit fantastiska resultat för mina kunder. Det är en underbar upplevelse att tillsammans med mina kollegor lyckas med det vi åtar oss.

    Som person är jag social, flexibel och lättlärd. Jag har inga problem att jobba själv eller tillsammans med andra och jag har en ruskigt hög arbetskapacitet. Många bollar i luften må vara en klycsha, men det är faktiskt den bästa beskrivningen på det jag är bäst på!

    Jobba mot Norge eller Danmark? Inga problem för mig! Det är ju som att jobba med kusinen nästgårds. Det finns ingen språkbarriär som inte går att överbrygga med lite fiffiga lösningar. Och fiffig, det vågar jag garantera att jag är!

    När kan vi ses så att jag kan berätta mer om mig själv?

     

     

    Ja, hörni. En bild säger mer än tusen ord heter det ju, men ett personligt brev som komplement till en arbetsansökan kan säga en del det med.

    För ett tag sedan frågade jag på Twitter om era sämsta tips för ett sådant brev. Jag tror jag fick med samtliga tips här. Plus en skopa käck attityd och inte minst ordet fiffig.

    För mig som rekryteringskonsult handlar det inte bara om vad kandidater skriver, utan även hur de skriver. Stavfel, meningsbyggnadsproblem och klyschor i all ära, men även en kaxig ton, försök till att bli tjenis med mig som rekryterare och uppblåsta erfarenheter riskerar att påverka mig i mitt urval. Inte alltid till en kandidats fördel ska jag villigt erkänna.

    Allt detta har fått mig att titta på formella kvalifikationer, och komplettera med ett telefonsamtal samt att ta mig tid att träffa många kandidater, för att göra ett bra urval.

    Hur relaterar du till personliga brev? Är det ett bra komplement till ett CV? Kan man upprätthålla validiteten i en rekryteringsprocess om man väger in det personliga brevet?

    Och till slut: Om nu ett personligt brev kan påverka en urvalsprocess, hur påverkar då en videopresentation de urvalsmetoder som arbetsgivare och rekryterare använder idag?

  • Sök jobb med sociala medier – LinkedIn

    Vi fortsätter att beskriva hur du söker jobb med sociala medier. Del 1 och del 2 täcker bakgrunden och översikten till sociala medier. Del 3 beskriver hur du registrerar dig på LinkedIn och del 4 hur du hittar och lägger till kontakter. Idag tittar vi närmare på grupper och hur du reglerar mailflödet från LinkedIn.

    Grupper

    Förutom att lägga till kontakter är det också bra att gå med i grupper på LinkedIn. Grupper fungerar som forum på LinkedIn där människor intresserade av ett specifikt ämne eller organisation samlas och diskuterar. Förutom att grupper är ett ställe där du har chansen att delta i diskussioner och därmed visa upp vad du kan postas det även jobb inom grupperna. Ett utmärkt tillfälle att få lite insideinformation på jobb. En annan positivt bieffekt av att gå med i många grupper är att du utökar dina kontaktmöjligheter ytterliggare för folk i grupper ingår i ditt nätverk.

    Att tänka på när du går med i grupper är att inte med en gång börja spamma ner grupperna med inlägg utan att avvakta lite och titta på hur folk beter sig i gruppen. Är det en grupp där det är ok att posta att du söker jobb på första sidan? Är det livliga debatter? Verkar folk vara inne och svara på meddelande? Modereras gruppen aktivt? Kika lite på hur strukturen i gruppen ser ut innan du postar, det kommer betala sig i att du bättre kan anpassa dig till tonen och inläggsfrekvensen i gruppen.

    För att gå med i en grupp, se till att Grupper är valt uppe i sökfältet till höger. Skriv sedan in intresseområde eller specifik grupp du vill söka upp. Du kommer automatiskt få upp förslag på grupper som matchar det du skriver.

    När du väl klickat dig in på gruppen går du med i gruppen genom att klicka på Gå med i gruppen.

     

     

    Om gruppen är en öppen grupp som tillåter vem som helst att gå med är du nu med i gruppen och kan posta och interagera med människorna i den gruppen. En del grupper är dock slutna grupper som kräver att en moderator godkänner dig som medlem, du får då ett mail när din ansökan blivit godkänd.

    Vill du lämna en grupp klickar du dig in på gruppen, klicka på Mer i gruppens menyfält och sedan på Dina inställningar. Längst ner till höger på den sida du får upp finns en knapp som heter Gå ur grupp. Klicka dig in på den.

    Reglera mängden mail från LinkedIn

    När du lagt till en massa kontakter och gått med i en rad grupper är risken/chansen stor att du börjar få en ohygglig mängd mail från LinkedIn. Vill du justera mängden mail du tar emot från LinkedIn gör du det enkelt genom att börja med att hålla pekaren på ditt namn uppe till höger. Välj sedan Inställningar. 

    Du får då upp lite kontoinformation samt en meny under din kontoinformation. Klicka på E-postinställningar. Vi ska nu gå in och redigera i två kategorier, markerade nedan.

     

    Vi börjar med Ställ in hur ofta du vill få e-post. Under den här menyn ställer du bland annat in om du vill få ett individuellt mail för varje kontaktförfrågan som skickas till dig och hur ofta sammanfattningar av vad som sker i ditt nätverk skall skickas till dig. Hur du ställer in dessa inställningar tycker jag beror på hur ofta du är inne på LinkedIn. Är du inne varje dag behöver du kanske inte få några mail alls medan om du har lätt att glömma av att kolla LinkedIn kanske vill ha en uppdatering per vecka. Här finns såklart inget rätt eller fel utan du avgör själv hur du vill bli uppdaterad. Bredvid varje kategori hittar du ett litet frågetecken som förklarar vad varje enskild rubrik rör. När du är klar tryck på Spara Ändringar. 

     

     Den andra vi ska ställa in Välj hur ofta du vill få e-postsammandrag styr hur mycket email som skickas till dig från de grupper du är med i. Är det någon grupp du vill hålla särskild koll på kan det vara bra med dagliga eller veckovis uppdateringar. Andra grupper kanske du är inne på ofta ändå och inte behöver få en sammanställning av via mail. När du valt hur du vill uppdateras på dina grupper väl Spara Ändringar/Save Changes.Uppdateringar av gruppmail kan du också styra när du går med i en grupp eller via en gruppsida. När du är inne i en grupp tryck på Mer och sedan Dina Inställningar för att nå val gällande mail.

     

     

  • Rekrytering, urval och kandidater

    Både på min nuvarande arbetsplats och min tidigare har jag snappat upp några saker jag inte riktigt förstår. Det verkar som om en del företagsledare/arbetsgivare ute i Sverige oroar sig för att anställa en kandidat som är på väg FRÅN en arbetsplats. Arbetsgivaren vill hellre anställa en kandidat som är på väg TILL just deras företag. I min värld är det här inte två olika scenarion utan ett och samma. En kandidat som vill till det rekryterande företaget måste ju någonstans ha gjort ett val att gå från det företag han/hon arbetar hos nu?

    En annan sak som påverkar både en del arbetsgivare och rekryterare är kandidater som varit arbetssökande en längre tid. Vad som är att se som”en längre tid” är i och för sig en subjektiv bedömning. Hur eller hur, att en kandidat har varit arbetssökande en längre tid så här i efterdyningarna av en rejäl lågkonjunktur uppfattar inte jag som så vidare konstigt. Det är snarare så att de personer som inte drabbats av arbetslösheten ska se sig som lyckligt lottade.

    Så. Är tanken då att urvalet ska stå mellan kandidater utan de här förutsättningarna? Blir det då särskilt många kandidater kvar?

    Samtidigt har vi hög arbetslöshet i Sverige. En del vill t.o.m. kalla den för mass-arbetslöshet. Är det här en klassisk ”vad vi kan få vill vi inte ha”? Är det för lite utmaning att välja någon av de sökande kandidaterna? Är det jakten som är det spännande? Eller är det så enkelt att företagare/arbetsgivare insett att de kan kräva mer av de rekryterare de anlitar? Har rekryteringsföretag och head hunting företag vant arbetsgivare vid att de kan få vilken kandidat som helst, bara de pekar? Blir inte effekten att de kandidater som arbetsgivare vill anställa, och därför även rekryterare vill komma i kontakt med, blir de kandidater som faktiskt inte visat något intresse för den aktuella tjänsten?

    Kan det vara en bidragande orsak till att LinkedIn blivit stort och fortsätter att växa? Kan det också vara en bidragande faktor till att headhunting-bolag är så populära? Jag har inga färdiga svar, det här inlägget handlar mer om observationer jag gjort den senaste tiden. Inom sourcing och search, som jag själv jobbar inom, pratas det då och då om hur vi på bästa sätt ska kunna komma i kontakt med passande kandidater som inte vet om att de faktiskt söker nya arbetsmöjligheter. Helst innan konkurrenterna. Där har LinkedIn blivit ett bra arbetsredskap för många rekryterare, researchers och head hunters. Samtidigt verkar en tendens ha uppstått hos kandidater med populär profil , nämligen den att de inte bara väntar på, utan snarare räknar med, ett samtal från något av alla rekryterings- och head hunting-företag.

    Jag är i början av mitt yrkesliv och ser fram emot att få vara med om 10 år och se hur arbetsmarknaden i Sverige har förändrats. Rekryteringsbranschen är förhållandevis ung och växer stadigt. Konsultverksamheter breder ut sig tack vare den head count-hets som infunnit sig inom många verksamheter. Min känsla är att det här bara är början på en ny era. Fler sociala plattformar kommer att komma. Rekryterare och arbetsgivare kommer uppfinna nya sätt att hitta de bästa kandidaterna före alla andra. Search, urval och head hunting kommer fortsätta att utvecklas. Som jag just skrev. Det här är bara början.

  • Tips till blivande personalvetare

    Om några månader är ni en ny årskull förväntansfulla personalvetare som tar examen från landets Högskolor och Universitet. Med ny och färsk kunskap ger ni er ut i arbetslivet med höga ambitioner om att bidra till, och utveckla personalarbetet var ni än får jobb. En del av er kommer att kunna hålla ångan uppe, andra kommer snabb socialiseras in i kulturer där ”så här har vi alltid gjort” härskar.
    Oavsett vilken del du tillhör så kommer jag för egen del ihåg att jag som nyutexaminerad ekonom (!) hade stor nytta av att få hjälp av andra. Jag har grävt bland mina egna erfarenheter och insikter och tänkte  dela med mig av några tips som jag vet kan vara till hjälp för att få fart på din karriären och ditt fortsatta livslånga lärande.
    Först och främst glöm inte bort att alla älskar att hjälpa. Om du ber någon om hjälp med något är det ytterst sällan du kommer att få ett nej. Det är så vi människor fungerar.
    a
    • Lär dig förstå företaget på riktigt. Vilka är kärnprocesserna, hur tjänar ni pengar, vilket språk används osv. osv.
    • Försök att hitta den i företaget som kan det bäst och du tror bäst kan hjälpa dig att förstå. Be personen att hjälpa dig genom att vara din mentor. En mentor kan naturligtvis finnas utanför företaget också. Det viktigaste är att personen kan bidra i din utveckling.
    • Allteftersom du lär dig språket i företaget, börja kommunicera dina frågor med samma språk och så långt det är möjligt ange intäkter och kostnader. Pengar styr så är det bara. Det är en enklare väg än att lära ut ditt HR-språk.
    • Fundera på om du ska komplettera med fler akademiska kurser inom t e x marknadsföring eller ekonomistyrning.
    • Om du inte går direkt till ett HR-jobb så är ett tips att jobba ett par år med försäljning. Det är en central del i alla verksamheter, det ger massor med erfarenheter som du kommer att ha nytta av inom HR, förhandling och personkännedom  för att nämna några.
    Till sist till dig som snart kommer att anställa en nyutexaminerad personalvetare; fundera på tipsen ovan och hur du kan förekomma den du anställer. Ju snabbare ”investeringen” kan bidra till verksamheten desto bättre för alla parter.
    a
    Finns det andra tips som du tycker jag missat? Dela gärna med dig för jag lär mig fortfarande.

  • Vad gör en rekryterare?

    Ett av de vanligaste sätten att hamna både på HR Sverige och på HR Sverige Bloggen är att man googlar vad en personalvetare egentligen gör. Vi vill såklart hjälpa till att upplysa om vad det är man kan göra efter att ha läst till personalvetare och frågade därför medlemmarna på vår LinkedIn-grupp HR Sweden om hjälp att förklara vad det är dom gör om dagarna. Fram till 24 december får du varje dag träffa en person inom HR-området. Du hittar fler exempel på vad folk inom personalområdet gör här.

     

    Vem är du?


    Jag heter Mattias Johansson och kommer ursprungligen från Småland. Efter mina högskolestudier valde jag att flytta till Göteborg där jag bott och verkat i ca åtta år.

    Vad gör ditt företag?

    Academic Work är Sveriges tredje största rekryterings och bemanningsföretag inom tjänstemannasektorn. Vi har valt att specialisera oss mot ”young proffessionals” och att hjälpa unga akademiker och studenter vidare i karriären. Vi jobbar med konsultuppdrag på deltid och heltid samt rekryteringar inom de flesta branscher och yrkeskategorier.

    Vad är din roll i företaget?

    Jag arbetar som rekryteringskonsult och ansvarar för att genomföra hela rekryteringsprocessen åt våra kunder. Jag genomför även kapacitets- och personbedömningstester på våra kandidater.

     

    Hur har du hamnat där du är idag?

    Jag startade mina bana inom resebranschen under ett antal år där jag arbetade med allt ifrån administration, försäljning och slutligen inom rekrytering av säsongspersonal. Därefter gick jag vidare till rollen som rekryteringskonsult vilket jag har gjort under senaste fyra åren varav två på Academic Work.

  • Heta stolen

    Jag söker jobb. Hela tiden. Dagarna i ända. Det är få saker jag gör nu för tiden som inte sätts i relation till hur det kan gynna mig i mitt framtida yrkesliv. Världen är tuff, många kan det jag kan. Vad har jag att visa upp som får företagen att säga:

    – Henne vill vi ha!!

    I sökandet av jobb  vore det konstigt om jag inte fick möta många rekryterare. Det får jag. Jag har varit på en del intervjuer och går nästan alltid från intervjun med ett förvirrat sinne. Inte alltid så värst negativt, men inte så värst positiv heller. Idag började jag fundera på vad den här konstiga känslan kommer sig av. Och det slog mig. Det handlar om kontakt. Eller mer specifikt en känsla av icke-kontakt.

    Rekryterare är professionella. De ska leda samtalet. De har förhållandevis kort tid på sig att få en så hel bild av den person. Deras frågor är konstruerade som öppna frågor fast ändå ledande. För rekryteraren har en agenda. Precis som sig bör.

    Men att vara i den andra änden. Att sitta i den heta stolen och vara den som blir intervjuad. Den som pratar om sig själv, sin utbildning, sina meriter, ja stora delar av sitt liv. Jag kan bara tala för mig själv. Men jag tycker inte det är helt enkelt. Jag är en öppen person men har samtidigt rätt tydliga ramar kring vad jag delger människor jag inte känner. De ramarna krockar ofta med de frågor som rekryteraren ställer. Så, för att jag ska få tjänsten jag är intresserad av måste jag öppna upp och släppa mina spärrar. Och det måste göras inför en professionell person som är där för att, som jag ser det, inte reagera, inte ge feedback, inte göra det där som ”normala samtal” innehåller, jag menar givande och tagande. En intervju är inte ett givande och ett tagande. Formatet är inte tänkt att vara en byteshandel av information. Självklart inte. Och ska inte vara det heller. Det är inte det jag menar. Tror jag.

    Ändå vill jag ställa frågan till er som är yrkesverksamma inom rekryteringsbranschen. Är det här något ni funderar över? När ni rekryterare jobbar mot den ”optimala intervju-situationen” – vad jobbar ni mot för mål då? Hur får ni bäst en hel och bra bild av era kandidater? Hur reflekterar ni över de svar, de avslöjanden som kroppspråket gör, alltså den information som kommer fram under intervju-tillfället? Går det att utveckla själva intervju-scenariot och samtalsmetodiken ännu mer? Eller känner ni snarare att det är en icke-fråga?

     

  • #sakersominteärlika

    #sakersominteärlika

    Storstadsregioner och småstadsregioner är inte lika. Alls.

    De har olika kulturer, historik, framtidsutsikter, behov och önskemål. Därav borde även företagen i de respektive olika regionerna fungera på olika sätt. Men som jag upplever det är det inte alls så. Företagen är idag stora, om inte globala så i alla fall nationella. Jag har en bakgrund inom butiksvärlden så det här inlägget är självklart präglat av hur jag uppfattat att butikskedjor fungerar. Det brukar vara ett centralt styre i organisationen/koncernen från ett huvudkontor som oftast ligger i någon av storstadsregionerna.

    Är det någon mer än jag som ser en problematik i detta? Kontrollerar och analyseras någonsin skillnaderna i t ex vilka varor som säljer bäst i vilka regioner eller skillnaderna i vilka frågor som är viktiga för deras anställda i de olika regionerna?

    Jag bor i en småstadsregion. Jag är en också en förespråkare för landsbygdens rätt till att existera. Självklart är jag partisk i frågan. Men borde det inte vara så att om vi utgår ifrån att regionerna är olika vad gäller kultur, historia och behov – borde inte det också innebära att arbetstagarna i regionerna söker olika saker i de tjänster som erbjuds? Kompenserar företagen för det i sina kravanalyser? Eller används, som jag tror, storstadsregionen som norm för resten av Sverige?

    Vad tror ni?