En av årets viktigaste artiklar publicerades i DN häromdagen. Det är Maciej Zaremba som slår till igen, med riktig journalistik. En ny serie, Mobbarna och rättvisan: ”De skrattade bara.” Så berövades Safet sitt människovärde. Det handlar om mobbing på arbetsplatsen. Och i just detta specifika fall handlar det också om rasism och hur både facket och Försäkringskassan sviker. Men det är inte det enda. Visste du att 100-300 av alla självmord varje år är direkt relaterade till mobbning på arbetet? Jämför det med de 50-70 som omkommer på grund av olycksfall i arbetet.

Ur artikeln:

Rättvisa, människovärde, sanning, upprättelse … Jag vet, vi blir bara nervösa av sådana ord. Men om nedrighet får en prislapp brukar det tas på allvar. Så låt oss räkna ut vad det kostar att skicka en 37-åring till psykiatrin och sedan i förtidspension. 28 års bidrag och uteblivna skatter, rättegångskostnader, mediciner, terapeuter, utredningar … tio miljoner? Eller mer?

10 000 – 30 000 långtidssjukrivningar anses bero på mobbning i arbetet. (källor finns i artikeln). Vad gör vi åt det?

Jag ber om ursäkt för sifferexercisen, men det är en nyhet jag söker etablera. För det är väl inte allmänt känt att de största enskilda posterna av sjukpengen inte går till att hålla efter mikrober, läka sår eller uthärda strålbehandling, utan till att städa efter sjuka organisationsplaner, fega chefer, intrigörer, översittare, dussinknölar samt en och annan psykopat?

Det känns som att både skola och arbetsliv står relativt handfallna inför mobbing. Det är som att man inte riktigt kan tro att människor kan bete sig så illvilligt. ”De skojade nog bara.” Kanske spökar även egna barndomsminnen för de flesta? HR i egenskap av beteendevetare har där goda möjligheter att se och förstå destruktiva, manipulativa beteenden som just sådana och som litet vid sidan av-personer uttala vad som pågår och försöka sätta stopp. Som Zaremba skriver: rättvisa, människovärde, sanning, upprättelse. Grundläggande och bokstavligt talat livsviktiga saker att sträva efter.

Vet vi hur vi skapar en sund psykosocial arbetsmiljö? Vågar man prata om detta på arbetsplatserna? Vad gör man om det är chefen som mobbar? Dela gärna med er av era erfarenheter och funderingar.