HR Sverige-Bloggen

Etikett: arbetsmiljö

  • Medarbetarsamtal.

    Medarbetarsamtal.

    Jobbar för närvarande med personalhantering. Bland annat så ser jag över mallar och rutiner för medarbetarsamtal samt lönesamtal på uppdrag av ett litet företag. Det slår mig hur vanligt det verkar vara att chefen gärna blandar ihop dessa och pratar lönefrågor parallellt med utvecklings- och privata frågor.

    Min tanke är att ett medarbetarsamtal aldrig kan bli ”ärligt” om man som medarbetare vet att det jag säger här och nu kommer att bedömas när chefen funderar över min lön lite senare under samtalet. Nej, vi vill väl ha ärliga medarbetare som kan se objektivt på sig själva och vara ärlig med vad de faktiskt är bra på och vad de känner själva att de behöver utveckla? Medarbetarsamtalet ska ligga till grund för utveckling av de kompetenser som finns i företaget.

    Ska vi få dessa medarbetare så bör vi även skilja på medarbetarsamtalet och lönesamtalet! Vi måste fråga oss vad vi vill ha ut av medarbetarsamtalet för att veta vad vi bör diskutera under mötet. Vad är målet? Vad är samtalets syfte? Vad vill vi uppnå med att tala med våra medarbetare under dessa omständigheter?

    Intressanta C-uppsatser som berör medarbetarsamtal hittar du här:

    http://www.uppsatser.se/uppsats/26f5f1bc5c/

    http://www.uppsatser.se/uppsats/ce2a8917b0/

    http://www.uppsatser.se/uppsats/3263ae01ee/

    http://www.uppsatser.se/uppsats/498674e3b3/

    http://www.uppsatser.se/uppsats/cb18dea380/

    Bild från johannes.axner/flickr.

  • Tänka fritt, tänka rätt

    Vad vill du säga när allting är sagt? Vad vill du känna när någon tagit din makt?
    Du vill att jag ska sjunga men bara om sånt som hör till sitt
    Men ska jag sjunga, då ska det finnas tid att sjunga fritt

    Vem vill du spela när du lagt alla kort? Hur vill du leva när tiden går för fort?
    Du vill att jag ska känna för något som aldrig känts som mitt
    Men ska jag känna, då ska det finnas tid att känna fritt

    Hur ska du veta om ingen lärt dig hur? Hur ska du våga chansa?
    Du som aldrig haft nån tur
    Du vill att jag ska älska med nån som bara älskar sitt
    Men ska jag älska, då ska det finnas tid att älska fritt

    Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
    Hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
    Du vill att jag ska falla mot något som du har gjort till ditt
    Men ska jag falla, då ska det finnas tid att falla fritt

    Melissa Horn – Falla fritt (Spotify)

    Jag undrar om Melissa Horn någonsin tänkte att hon skulle kunna bli citerad i en blogg som fokuserar kring HR/personal-frågor när hon skrev den här texten. Skulle inte tro det, men så blev det. Texten får mig att fundera över hur möjligheterna ser ut på arbetsplatser för medarbetarna att utföra sitt arbete bra, att kunna prestera bra resultat och få känna en yrkesstolthet. Erbjuds rätt möjligheter för den enskilde medarbetaren att leva upp till arbetsgivarens förväntningar och krav? Jag är inte så säker på det. Särskilt inte om vi samtidigt lägger in Magnus Dalsvalls tankar kring anorektiska organisationer, som jag har skrivit om tidigare.

    Ovanför ingången till aulan på Uppsala universitet står Thomas Thorilds devis ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Melissa Horns låt får mig att tänka på hans devis – varje gång! För mig innebär den att om vi någonsin ska lyckas komma till ett läge där vi tänker ”rätt” (vad nu rätt än må stå för i olika sammanhang) måste vi först få möjligheten att tänka fritt, dvs kanske fel. Som jag ser det är organisationerna idag för sårbara på den punkten. Verksamheterna är ofta utformade för att allt ska gå som på räls. Men så ser inte verkligheten ut. I verkligheten uppstår problem, datorer går sönder, personal blir sjuka, servrar ligger nere, arbetsrättslagar och arbetsmiljölagar förändras eller tillkommer, etc. Vad händer då ute hos företagen? Finns rörligheten i organisationen att tänka fritt för att anpassa organisationen till de nya förutsättningarna? Eller krävs det att varje organisation har en egen superhjälte som på något magiskt sätt ALLTID tänker rätt först? Utan att behöva prova, göra om, göra rätt…? Ekonomer må vara bra på siffror, budgetar och beräkningar. All cred till dem, jag skulle inte kunna göra deras jobb! Men frågan är om de är så bra på att ta in att människor behöver få vara mänskliga för att prestera bra? Och med det menar jag krasst att vi människor måste ges utrymmet att göra fel för att kunna göra rätt. Annars är jag rädd för att det kommer att sluta där vi redan är idag på många arbetsplatser – undvikande av beslut alternativt idel icke-beslut.

    Här känner jag att organisationers HR-avdelningar kan komma att få en viktig roll. Min förhoppning är att HR är en del av budgetarbete, förändringsarbete, strategiska beslut, etc från början. Representanter från HR-avdelningen bör vara aktiva i planerandet inför och utförandet av anpassnings- och förändringsarbetet i organisationerna för att bland annat tvinga in mer luft och rörlighet i planeringen. Nu menar jag verkligen inte att HR bör motarbeta ekonomiska mål. Det gynnar inte någon. Det jag menar är snarare ett bättre, närmare och mer kontinuerligt samarbete mellan HR och ekonomi. Jag är färdig med att förespråka en maktkamp mellan HR och ekonomi och vem som gör vad bäst. Både HR och ekonomi sköter viktiga delar av en organisations överlevnad så varför inte införa en tanke om samarbete?

    Jag mognar, jag lär, jag tänker fritt, jag tänker fel, jag tänker om, jag tänker rätt?

  • ”Anorektiska organisationer”

    Den 11 oktober läste jag ett inlägg som bland annat behandlade hur företag idag inte lyckas ta tillvara på anställdas kreativitet. Inlägget var skrivet av Magnus Dalsvall, HR-akuten,  i hans blogg på Chef.se

    Vi har en hög produktivitet i Sverige, men frågan är om vi ibland inte har drivit den så långt att vi har fått för slimmade organisationer, ibland nästan anorektiska. Ekonomer som gått hand i hand med Leankonsulter har effektiviserat organisationerna till den grad att det inte finns något utrymmer för avsteg eller nytt kreativt tänkande. 

    Det här inlägget har sedan dess legat och ”skvalpat” runt i bakhuvudet hos mig. Magnus har lyckats sätta väldigt bra ord på något jag gått och förbittrats över under en längre tid. Det började redan när jag arbetade i en större i butik i en av Sveriges stora och välrenommerade butikskedjor. Ett aktiebolag. Som gick med vinst. Som överlevde den stora krisen 2008/2009, då jag i och för sig redan slutat där. Men det ger ändå en bild av hur starkt bolag jag pratar om.  Det var under tiden jag arbetade i den kedjan som det blev klart för mig att få aktieägare bryr sig om hjärtat, kärnan av den organisation de äger aktier i. Vad de däremot bryr sig om är sin egen avkastning. Det här är inget nytt. Men jag blev förbluffad. I min värld borde de som äger aktier i ett välmående bolag vilja att företaget ska fortsätta vara välmående. Men nej. Om aktieägarna själva fick välja skulle de helst vilja suga ut det gottaste ur organisationen, urholka den, och sedan slänga företaget på soptippen när det inte längre kan leverera de fantastiska resultat som aktieägarna önskar sig.

    Idag läste jag en notis i Aftonbladet som ändå ger en viss känsla av hopp inför framtiden. Carema Cares vd Carl Gyllfors uttalar sig på följande sätt:

    Sunda och lönsamma företag måste ha en hög kvalitet. Är du då delägare så betyder det att du kommer att kämpa för att det ska vara hög kvalitet

    Nu är jag ju inte dummare än att jag inser att det här snarare är ett spel för gallerierna, ett sätt för för Gyllfors att snabbt ta sig ifrån en situation där företaget Caremas namn dras i smutsen för sin tidigare prioriteringsordning. Men ändå. Att en VD så tydligt går ut med ett sånt här budskap känns väl ändå som ett tecken på att vi är på väg in i en ny ordning…? För en aktieägare är ju en delägare.

    Kan det vara så att vi i framtiden kan komma att ha HR-avdelningar som inser vikten av att INTE arbeta med LEAN, att vi kan komma att ha aktieägare som inser vikten av att en förlust ett kvartal kan ge större vinst nästa kvartal och kanske till och med företagsledningar som inser att en trygg och nöjd personal som får använda sin kreativitet i slutänden är en bra investering som utvecklar företaget/organisationen, trots att det kan komma att bli en större siffra i nästa års budget…? Vad tror ni? Är det möjligt?

    Jag hoppas!

     

     

  • Ökat ansvar ger flera icke-beslut

    Det har varit och är lite extra turbulent i media-Sverige. Det är stora bekymmer nu med galna människor som bombar och skjuter och ekonomiska kriser i flera länder. Sen ska vi inte glömma SJ. SJ är en bra kassako för gammalmedia. Emellanåt känns det som att de olika mediadreven som går mest orsakar kaos och förvirring. Men det finns ett tema genom de flesta nyhetsuppgifter vi får – Ansvar. I en av Magnus Betnérs shower raljerade han över medias vinkling ”vem ska ta ansvar för det här nu då?” Jag skrattade då. Nu vet jag inte om jag vill skratta eller gråta. Vad det än är jag borde göra har det fastnat som en klump någonstans i mellangärdet.

    Media skriker fortfarande om ansvar. Som exempel kan vi ta det minst riskabla exemplet SJ-konduktören och flickan: Konduktören, som för övrigt är anställd och upplärd av företaget SJ, ber en resenär, som konduktören uppfattar är utan biljett. Vi som läser tidningar, lyssnar på radio och är aktiva användare av Internet kan vara förhållandevis säkra på att flickan som fick gå av tåget antagligen hade en biljett. Men visste konduktören det när hon tog sitt beslut. Svar Nej.

    Vi tar våra beslut utifrån den information vi har vid beslutstillfället. Inte utifrån vad som framkommer senare. Hur kan något så självklart glömmas bort i en debatt om ansvarsfrågor? I Sveriges samhälle är diskursen just nu att den enskilda individen bär ansvaret för allt denne gör. Även när individen gör vad den är ålagd att göra av sin arbetsgivare. Jag vet inte om jag gillar det. Men jag förstår det. Jag ser logiken bakom resonemanget.

    Men hur ser effekten ut? Nu i sommar gjorde Uppdrag granskning en uppföljningsserie som hette ”Vad hände sen?” Det specifika avsnittet jag såg handlade om hur en familj som köpt en gård där det fanns växtgifter som förstört dels husets grund och deras vatten i brunnen inte fick hjälp med sanering från kommunen. Efter att ha sett hela programmet kände jag starkt att det här – att bl.a. kommunanställda inte vill ta svåra beslut som de sedan måste ta ansvar för och därför förlitar sig på icke-beslut – är effekten av den ökade ansvarstyngden på individnivå.

    Hur påverkar det här framtidens rekryteringar? Hur påverkar det framtidens kravprofiler? Hur påverkar det framtidens produktivitet och effektivitet?

    När jag växte upp hette det att det är ok att göra fel. Det är hur man löser problemet som avgör om man är kompetent eller inte. Är det tänkt att inte göra något alls ska vara tecken på en individs kompetens i framtiden? När blev människan så rädd för att vara mänsklig?

  • Äntligen!

    Jag blev så glad när jag läste den här artikeln hos Prevent.se.

    Äntligen har regeringen förstått att den arbetslivsforskning som gjorts utifrån manliga förhållanden inte är tillräcklig för att förklara hälsoproblematiken för kvinnorna i arbetslivet. Arbetsmiljöverket ska tilldelas 20,5 miljoner kronor av regeringen för att öka kunskapen om kvinnors arbetsmiljö. Därefter hoppas man på att kunna förebygga och minska förslitningsskador i kvinnodominerade yrken.

    ”Det vi slagit fast är att det finns två huvudskäl till att kvinnor oftare drabbas av förslitningsskador än män. Det ena är fysiska skillnader som gör att kvinnor har lättare att skadas av belastning. Det andra är att kvinnor oftare har ensidiga arbeten som till exempel kassajobb, förpackning eller montering”

    Spontant känner jag mest att det var väl på tiden! Kvinnor har trots allt varit aktiva medlemmar av det svenska arbetslivet sen 1940-talet.

  • Fusk eller sjukdom?

    Jag blev provocerad när jag läste Annika Ahnlunds inlägg ”Utbildningsnivån påverkar sjukfrånvaron” på HRbloggen.se. Inlägget är ett kortfattat referat av de slutsatser som Försäkringskassan gjort i en rapport vid namn ”Sjukskrivning i olika yrken”. Annika Ahnlund informerar alltså om vad Försäkringskassan kommit fram till. Emellan raderna läser jag in en hel del som jag inte alls är säker på att författaren menade skulle hamna där.

    Det jag läser in mellan raderna är att Försäkringskassan anser att personer som arbetar inom ”yrken utan krav på yrkesutbildning”, och framförallt kvinnorna i denna grupp, fuskar med sjukdagar. Att denna grupp helt enkelt har en större benägenhet att vara okynnes-sjukskrivna än personer som arbetar inom yrken med krav på utbildning. Förvisso tas ett citat från en analytiker på Försäkringskassan upp i inlägget som mildrar min uppfattning något:

    – Det finns stora skillnader mellan olika yrkesgrupper och yrken relaterat till antal ersatta sjukskrivningsdagar, säger Marie Mulder, analytiker på Försäkringskassan. Det kan finnas många olika orsaker till detta, men faktorer som arbetsmiljö, möjligheter att anpassa arbete vid sjukdom och livsstil kan vara några viktiga komponenter.

    Ändå sitter jag här med en konstig känsla i magen. Det finns lätt 100 olika orsaker som skulle kunna ge den här statistikbilden som inte innebär en smutskastning av de som arbetar och oftast sliter hårdare än vad handläggarna på Försäkringskassan gör. Kanske ser Försäkringskassan samma orsaker som jag, men jag upplever det inte som särskilt troligt med tanke på hur deras människosyn varit den senaste tiden. De letar fuskare. Fuskare som nästan inte finns. Medan de sätter dit några få fuskare straffar de en majoritet av vanliga människor som arbetar, men som blir sjuka ibland.

    Vi som är engagerade i personalfrågor och personalhälsovård känner till att sjuknärvaro är en inkörsport till mer långvariga sjukdomstillstånd som förslitningsskador samt utmattningssyndrom och/eller depression. Organisationsledningar och HR-avdelningar försöker så gott de kan motarbeta denna typ av sjukskrivningar med hjälp av bland annat friskvårdsbidrag och arbetsrotation. Frågan är om dessa åtgärder från företagsvärlden spelar  någon roll när Försäkringskassan i stort sett uppmanar anställda att gå och jobba trots sjukdom?

    Hur länge ska Försäkringskassan fortsätta misstänka de som arbetar? Vad vinner Försäkringskassan på att fortgå med denna människosyn? Var finns empatin och omtanken? Om Radiotjänst kan byta taktik borde väl även Försäkringskassan kunna ändra sig?

  • Ödmjukhet?

    En av de viktigaste lärdomarna jag fick under mina tre år på högskola var hur jag som sakkunnig skulle förhålla mig till min och ändras kunskap. Jag lärde mig att det är ofrånkomligt att tycka olika i frågor, men också värdet av de olika infallsvinklarna som lett till oenigheten. Detta ledde mig fram till att vara stolt för det jag kan, vet och lärt mig, men också att vara ödmjuk inför andras tankar.

    I arbetslivet upplever jag motsatsen. I skolans värld, där jag jobbar nu, primeras envetenhet och egna starka åsikter är grundinställningen. Var finns kollaborativitet och dialog, ironiskt nog grundförutsättningen för kunskapsbygge?

    Har jag blivit utbildad till ödmjuk i en icke-ödmjuk verklighet?

  • Om HR och ett arbetsliv med mer civilkurage

    Alldeles nyligen avslutade jag och mina klasskamrater i Pv3 på Göteborgs Universitet en kurs i arbetsmiljörätt. I samband med kursen kom jag i kontakt med Maciej Zarembas artikelserie om mobbning som han skrev för DN i somras (se länkar nedan). Hos mig väcker artiklarna vid en första genomläsning starka sympatier för de personer som skildras. Det mest intressanta med artiklarna är dock att de tar upp att det inte funnits ett enda fall av mobbning, eller kränkande särbehandling i en mer korrekt bemärkelse, i svenska domstolar sedan 1993 då lagstiftningen tillkom. Det är inte utan rätt jag ställer mig frågan om det svenska rättssystemet är tillräckligt funktionellt för att komma till rätta med mobbningen på arbetsplatserna? Enligt artiklarna kommer det mobbningsfall till Arbetsmiljöverket som inte kommer längre än dit eller så rubriceras fallen som något annat än just mobbning.

    Och det är här jag ska fortsätta utläggningen om hur dåligt Arbetsmiljöverket eller någon annan myndighet sköter mobbningsfallen. Men nej, inte den här gången. Istället tänkte jag uppehålla mig kring HR:s roll i det här sammanhanget. Det är troligtvis hos oss som ”de svåra fallen” kommer att hamna innan de hamnar hos Arbetsmiljöverket. Det är vi som kommer att få sopa upp och återställa ordningen. Är skadan skedd skall vi självklart röja upp. En olycka kan tyvärr hända den bästa av organisationer. Men i ärlighetens namn: vem gillar egentligen att städa? Jag ville hellre organisera, motivera och få människor att växa. När HR jobbar proaktivt istället för att sopa igen spåren från gamla strider, då har vi kommit långt. Väldigt långt.

    Att förebygga mobbning på våra arbetsplatser tror jag kan handla om att skapa ett öppet klimat där varje enskild arbetstagare tillåts att vara och accepteras av omgivningen. Och missförstå mig inte; det handlar inte bara om att vi ska vara ”snälla” mot varandra. Det handlar om att alla ska få komma till tals och kunna stå för sina åsikter. HR:s roll blir att implementera den här typen av tankar i organisationen. Till vår hjälp har lagstiftarna skänkt AFS 1993:17 om Kränkande särbehandling i arbetslivet; verktyget som bidrar med de normer vi behöver. Med rätt metod har HR inte bara möjlighet att göra juridiken funktionell, vi kan även bidra till att öka civilkuraget i arbetslivet.

    Har du någon egen erfarenhet av strategier för att förebygga mobbning? Dela med dig!

    Här hittar du Zarembas artikelserie:
    1. ”De skrattade bara”
    2.     ”Säg inget vänligt till mig”
    3.     Fritt fram. Men brottsligt i Frankrike.
    4.     ”De skiter i vilket”
    5.     ”Värst för dig själv”

  • Vet vi hur man skapar en sund miljö?

    En av årets viktigaste artiklar publicerades i DN häromdagen. Det är Maciej Zaremba som slår till igen, med riktig journalistik. En ny serie, Mobbarna och rättvisan: ”De skrattade bara.” Så berövades Safet sitt människovärde. Det handlar om mobbing på arbetsplatsen. Och i just detta specifika fall handlar det också om rasism och hur både facket och Försäkringskassan sviker. Men det är inte det enda. Visste du att 100-300 av alla självmord varje år är direkt relaterade till mobbning på arbetet? Jämför det med de 50-70 som omkommer på grund av olycksfall i arbetet.

    Ur artikeln:

    Rättvisa, människovärde, sanning, upprättelse … Jag vet, vi blir bara nervösa av sådana ord. Men om nedrighet får en prislapp brukar det tas på allvar. Så låt oss räkna ut vad det kostar att skicka en 37-åring till psykiatrin och sedan i förtidspension. 28 års bidrag och uteblivna skatter, rättegångskostnader, mediciner, terapeuter, utredningar … tio miljoner? Eller mer?

    10 000 – 30 000 långtidssjukrivningar anses bero på mobbning i arbetet. (källor finns i artikeln). Vad gör vi åt det?

    Jag ber om ursäkt för sifferexercisen, men det är en nyhet jag söker etablera. För det är väl inte allmänt känt att de största enskilda posterna av sjukpengen inte går till att hålla efter mikrober, läka sår eller uthärda strålbehandling, utan till att städa efter sjuka organisationsplaner, fega chefer, intrigörer, översittare, dussinknölar samt en och annan psykopat?

    Det känns som att både skola och arbetsliv står relativt handfallna inför mobbing. Det är som att man inte riktigt kan tro att människor kan bete sig så illvilligt. ”De skojade nog bara.” Kanske spökar även egna barndomsminnen för de flesta? HR i egenskap av beteendevetare har där goda möjligheter att se och förstå destruktiva, manipulativa beteenden som just sådana och som litet vid sidan av-personer uttala vad som pågår och försöka sätta stopp. Som Zaremba skriver: rättvisa, människovärde, sanning, upprättelse. Grundläggande och bokstavligt talat livsviktiga saker att sträva efter.

    Vet vi hur vi skapar en sund psykosocial arbetsmiljö? Vågar man prata om detta på arbetsplatserna? Vad gör man om det är chefen som mobbar? Dela gärna med er av era erfarenheter och funderingar.