Vems ansvar är det? Vem ska genomföra visionerna som vi skapar? Vem ska få alla människorna att prestera, att må bra, att vara engagerade och motiverade? Vem ska ha tid om vi ständigt slimmar. Motivation och engagemang föds ur passion, passion kommer från intresse och att brinna  för något, brinner för något gör man när man tror på något och ser en mening med det. De anställda – de som ska vara drivna, enagerade, resultatinriktade, brinnande, ansvarstagande människor, de känner sig vilsna i företagen som inte satsar på dem. Företagen som varje år måste skära i budgeten, för att det inte finns ekonomi. Man skär in på aktiviteter, lönekorrigeringar och fruktkorgar. Man har inte tid att kompetensutveckla eller diskutera erfarenhetsutbyte. De duktiga lämnar skeppet, får ett nytt jobb, jagar vidare efter drömmen om att känna sig hemma. I jakten på framgång slimmade man bort själen i företaget. Med själen försvinner meningen och tron, därefter försvinner engagemanget och till sist människorna.

I skärandet skar man bort massa duktiga människor, som lasades ut på turordningslistan. Drivna hungriga passionerade människor. Och man förtidspensionerade de med erfarenhet och historien om företaget. De som berättar varför vi är där vi är idag, de som kan för att de sett det hända. Kvar finns de som inte riktigt har orken att ta sig vidare för att de då får ta risken att vara den som blir utlasad, kvar finns de som behöver tryggheten i familjelivet, kvar finns de några som tror på att man kan vända allt. Det skapas dålig stämning, brist på motivation och produktivitet. Och de hungriga passionerade yngre, jagar vidare efter nya jobb där de kanske blir utlasade snart. De äldre som inte blivit förtidspensionerade som fortfarande vill jobba, de har svårt att hitta nytt jobb. Kanske för sin ålder, kanske för att de tappat tron eller tillfälligt sin identitet. Och på arbetsmarknaden sitter de som aldrig kommit in, där åldern för etablerande på arbetsmarknaden stiger, där ungdomsarbetslösheten är skyhög.

Vad gör vi för fel? Vad är det som inte funkar? Varför kan vi inte ha rätt personer på rätt plats? Och ibland undrar jag om vissa saker inte var bättre förr ändå, trots att jag inte levde förr. Jag tänker till exempel på lärlingsplatser. Dels för att alla inte måste vara akademiker men också dels för att de som är det har en för stor klyfta till arbetslivet. Vi behöver lärlingsplatser. Men vi får bara ta emot obetalda praktikanter. Men om någon – gud förbjude – skulle vilja vara driven och arbeta under ett halvår som lärling för en lägre lön… en lärlingsplats som leder till erfarenhet, lön & arbete. Då går inte det, för att de flesta företag har kollektivavtal och i kollektivavtalen finns det minimilöner. Och i las där finns det ingen anställningsform som lärling utan man måste anställas på en vanlig visstid. Men tänk om man kunde det. Om man inte har kollektivavtal kan man faktiskt. Jag har jobbat på ett företag som tänkte annorlunda och faktiskt gjorde detta, där det fungerar utmärkt. Där alla parter är väldigt nöjda. Där lärlingen får möjlighet att vara just lärling och lära sig yrket, mot en ersättning man kan leva på.

Jag har också hört de som gjort karriär och gått i pension. Flera av dem som efter ett år blivit rastlösa, en del tycker att livet saknar mening, en del vill bara ha något att göra, en del vill träffa folk. Jag har träffat de unga som önskar att de fick lära sig, som önskar att man kunde prata om kompetensutveckling och erfarenhetsutbyte. Hur vore det om man kunde anställa en pensionär 25% som mentor. Som kunde hjälpa till att utveckla, som kunde bidra med sin erfarenhet till ungas passion och innovation. Med en lön på 25% tillgodoser man en stor önskan om utveckling. Man slipper tappa unga drivna själar, man står inte still & man har tid. Jag lovar att den kostnaden är lätt intjänad. Team är starkast, mångfald är bäst. Tänk att man kan öka kostnader för att öka intäkterna istället för tvärtom. Varför ser ingen det här?

Vad är era tankar, hur funkar det hos er hur skulle ni önska att det var?