Första riktiga bloggposten. Någonsin. De bloggläsare som har ett väldigt gott minne kanske känner igen mitt namn från i somras. Där finns en kort presentation av mig själv och min förhoppning är att åtminstone kunna väcka en tanke eller två hos er läsare när jag nu börjar synas med mina inlägg.

Det sägs att om man inte syns, så finns man inte. De senaste veckorna har SVT på torsdagskvällar sänt ett program vid namn Undercover Boss. Programmet är ursprungligen från Storbritannien men dessa aktuella episoder är inspelade i USA. Upplägget är att VD:n i ett stort företag antar en förklädd roll som praktikant och besöker olika avdelningar på de lägre nivåerna inom organisationen. Förhoppningen är att få en mer ärlig bild av hur företaget mår och fungerar. Personen efterföljs av ett TV-team med förklaringen att en dokumentär om hur det är att praktisera på ett stort företag spelas in. Experimentet pågår i en arbetsvecka, personen tillbringar de fyra första dagarna på lika många avdelningar och träffar flera arbetstagare på olika arbetsplatser. Där får VD:n uppleva hur företaget fungerar i praktiken och vad de anställda tycker och tänker om både sina förhållanden och ibland även ledningen. Den femte dagen får de som har arbetat med ”praktikanten” åka till huvudkontoret för ett hemligt möte med den senare. Där avslöjar VD:n sin riktiga identitet och berättar för respektive medarbetare om sina nya insikter och vilka förändringar de kommer att leda till.

Samtliga episoder verkar följa samma mall men trots att programmet är ganska förutsägbart är programmen sevärda med inblickar i de anställdas dagliga liv. Några av avsnitten finns på SVTPlay och de finns även tillgängliga på CBS hemsida.

Genom att agera inkognito får direktörerna en bättre bild av företaget från insidan. Bland annat får de chansen att jämföra hur deras förutfattade bild står sig mot verkligheten då exempelvis ögontjänarna inte får möjlighet att förändra sitt beteende när chefer är på besök.

På samma område, vikten av att synas, vet jag ett företag där HR-medarbetarna har varit dåliga på att visa sig bland de övriga anställda, i många fall är de förstnämndas namn till och med helt obekanta bland personalen. Kontraktsskrivande och löneutbetalningar är den funktion närmast HR-arbetet som de övriga medarbetarna känner till och kan relatera till. Om vi inom HR inte syns kan vi inte heller förvänta oss att våra kollegor känner igen oss, vet vad vi har för oss och därmed blir det näst intill omöjligt för dem att uppskatta vårt arbete.

Direktörerna i Undercover Boss får ibland höra sina anställda prata om företagsledningen som något diffust och avlägset som inte förstår de behov som de anställda har. När dessa blir synliga och åtgärdas i avslutningen av respektive program förmedlas en känsla av att organisationen utvecklas och programmet vinklas mot en oerhört intressant fråga i dagens arbetsliv – den lärande organisationen. Genom en bättre inblick och större förståelse för personalens behov borde även en HR-avdelning kunna göra ett bättre jobb. Synlighet bör inte undervärderas, oavsett om det handlar om att dölja vem man är eller att visa vem man är. Syns man inte, så finns man inte.