Först och främst. Det här är ett halvfärdigt blogginlägg. Inte halvfärdigt som att det saknas text men att jag inte är helt säker på om det är så här. Men jag ska ändå försöka driva en tes här. Testa den så att säga och förhoppningsvis vill du hjälpa mig i den här frågan genom att kommentera och diskutera det nedan.

Mitt första riktiga sommarjobb fick jag som 17-åring på campingen hemma i Dals-Ed. Om vi räknar därifrån har jag befunnit mig helt eller delvis på arbetsmarknaden i tolv år. Under dessa tolv år har jag haft ett oräkenligt antal chefer, en del bra och en del dåliga. Vad är det som gjort de chefer jag haft bra? Samma saker som återkommer i de flesta undersökningar. Empatisk, lyssnar och ger förtroende. I mina ögon – är mänsklig. Vi vet att det är så en bra chef bör vara. De flesta ledarskaps utbildningar syftar till att skapa chefer enligt den mallen. Chefer som inkluderar medarbetare, inte skapar distans och är personlig. Jag tror de allra flesta idag kan skriva under på att det är så en bra chef är.

Men. Så kommer vi till området sociala medier och mer specifikt Facebook. Jag har ännu inte läst den artikel som uppmuntrar medarbetare och chefer att ha varandra på Facebook. Jag har funderat mycket på det. Varför är det så stigmatiserat? Varför kan vi utan att blinka lägga till och inkludera Benke från mellanstadiet i våra liv men inte en person som faktiskt finns i ens närhet och har stor påverkan på ens liv? Missförstå mig rätt, jag förstår att man kan ha olika personliga sfärer men jag vill problematisera det faktum att vi i någon slags ryggradsautomatik förkastar idén om att ha chefen på Facebook eller vice versa – att du som chef per automatik inte vill ha dina medarbetare på Facebook.

Jag vill argumentera för att vi faktiskt skall ha varandra på Facebook. Varför?

1. Det är en enkel kontaktväg.
En majoritet av Sveriges befolkning har Facebook idag. Det är enkelt att kontakta varandra. Dagens generation ser mail som mossigt. Facebook is the new mail.

2. Det skapar förståelse.
Vi får insikts i varandras liv. På gott och ont. Men jag tror mest på gott. Insikt om en annan människa och hur hen fungerar är sällan av ondo.

3. Det gör oss mänskliga.
Åt båda håll. Jag gillar den aspekten. Att bilden av den perfekta människan sakta monteras ned och vi inser att vi alla är både glada och ledsna ibland. Både lyckliga och olyckliga. Och att det är helt okej.

Något sådant. Vad tycker ni? Min ryggrad säger ifrån att jag inte bör ha chefen på Facebook men logiken börjar allt mer tala emot. Vad säger din ryggrad?