En av de viktigaste lärdomarna jag fick under mina tre år på högskola var hur jag som sakkunnig skulle förhålla mig till min och ändras kunskap. Jag lärde mig att det är ofrånkomligt att tycka olika i frågor, men också värdet av de olika infallsvinklarna som lett till oenigheten. Detta ledde mig fram till att vara stolt för det jag kan, vet och lärt mig, men också att vara ödmjuk inför andras tankar.

I arbetslivet upplever jag motsatsen. I skolans värld, där jag jobbar nu, primeras envetenhet och egna starka åsikter är grundinställningen. Var finns kollaborativitet och dialog, ironiskt nog grundförutsättningen för kunskapsbygge?

Har jag blivit utbildad till ödmjuk i en icke-ödmjuk verklighet?