HR Sverige-Bloggen

Etikett: Utbildning

  • #HRunconf – Ett HR-event som det vore synd om du missar…

    HRunconf logga full

    För fyra år sedan hölls den första versionen av #HRunconf. Jag var med bland dem som startade upp, och jag hade nog aldrig vågat hoppas på den utveckling som varit sedan dess.

    2013 samlades ca 100 personer på #HRunconf och vi såg en bredd bland deltagare som inte funnits förut. Vissa företag skickade fyra medarbetare och vissa var där nyfikna för att kolla in det HR-event som hade vuxit så snabbt och som det faktiskt pratades en hel del om.

    Till årets event har privatpersoner och företag hört av sig och frågat hur de kan stötta #HRunconf. Personer som deltog förra året tar med sig kollegor och medarbetare och det känns som att det är ett etablerat event i Sverige. Jag vet faktiskt inget annat HR-event i den här formen som erbjuder så mycket delaktighet.

    Här finns möjlighet att få input till sina vardagsutmaningar av folk som är bland de duktigaste i Sverige. Här finns chans till inspiration, glädje och en samlad branschkompetens som tillsammans frågar sig hur HR kommer se ut i framtiden, hur HR-utbildningar kommer utformas, vilka metoder som är bäst och vilka strömningar som man bör haka på eller lämna där hän.

    Nytt för i år är att vi efter önskemål i tidigare utvärderingar sätter en tydligare struktur på spåren. Som spårledare kan man välja att hålla ett ”Öppet samtal”, en ”Workshop” eller en ”Föreläsning”. Det ställer lite krav på den som leder ett spår, men vi hoppas att det ska göra att varje deltagare får ut mer av dagarna. Mer om detta finns att läsa på HRunconf.se.

    Det vore fantastiskt kul att träffa dig på #HRunconf på Kista Science Tower den 10-11 april. Det finns platser kvar, så kika in och läs mer och anmäl dig på HRunconf.se!

    /Johan Norrfjärd

    Ordförande i föreningen #HRunconf

  • Personalare bör vara personalare

    Den här gången ska jag verkligen försöka förklara vad jag menar. Utan avbrott. Utan att bli lockad att svara på en massa andra saker vid sidan om, vilket ofta händer under t ex HR-timmen på Twitter på onsdagar kl 20-21 och som ni hittar under hashtagen #hrsve (på Twitter).

    För nästan ett år sedan hasplade jag ur mig ett inlägg i form av en fråga på min privata blogg – Ekonomer vs personalvetare. Det snappade bland andra Johannes Sundlo upp och gjorde en debatt kring detta på HRSveriges nätverk och reaktionerna var och är som väntat väldigt olika beroende på vilken inriktning man själv valt att ta examen i. Mycket tror jag handlar om en oförmåga att förstå varandras synsätt. Jag är inte ett dugg bättre. Jag ser det som jag ser det. Punkt.

    Jag har förstås hamnat i debatter kring ämnet nu och då. I en debatt är det svårt att få tala till punkt. Dels blir man avbruten, men mitt problem är att jag också är stimuli-styrd. Borde antagligen kosta på mig en retorik-kurs för att få ordning på det problemet. Jag vill så gärna svara på andras kommentarer och synvinklar att jag tappar bort vad det var jag faktiskt höll på att säga från början. Ett blogginlägg är bra. Där får jag skriva till punkt.

    Så. Här kommer min tes.

    Många organisationer i dagens samhälle styrs av vinstintressen. De här vinstintressena kontrolleras, manipuleras och analyseras av ekonomer, av VD, av ägare och av väldigt många intressenter. Ekonomiska intressen styr i stort sett allt som sker i en organisation. Ekonomiska intressen styr dessutom vad som planeras i framtiden för organisationen. Att ekonomer behövs i organisationer och i samhället är jag helt på det klara med. På rätt plats. Och då menar jag inte att det bara finns en rätt plats för ekonomer. De har massvis av tjänster att välja mellan där deras kunskaper kan få utrymme.

    Men personalavdelningar? HR? Jag är ledsen, men jag är helhjärtat övertygad om att det inte är rätt plats för ekonomer. (Visst, pratar vi löneadministratörer, lönechefer, personalekonomer så är det klart att ett ekonomiskt sinne och intresse bör finnas. Men utbildade ekonom? Krävs det verkligen?) HR behövs för att väga upp för de mer oförlåtande och mekaniska ekonomiska kraven. Att sätta ekonomer som chefer eller medarbetare på organisationers personalavdelningar väger inte upp någonting alls.

    Jag som personalare har en beteendevetar-inriktning inbakad i min examen. I alla fall ser det ut så på Uppsala universitet. En personalare kan människor. En personalare kan även organisationer. En personalare har koll på humankapitalet. Personalare kan helt enkelt väldigt mycket saker som ekonomer inte kan. Precis som ekonomer kan väldigt mycket saker som inte personalare kan. Alla har sin plats. Alla behövs.

    Det är det här allt kokas ner till, som jag ser det. De som ska arbeta som ekonomer bör vara ekonomer. De som ska arbeta som personalare bör vara personalare.

    Igår hamnade jag i en diskussion med @PsykologenOskar på Twitter angående att även psykologer nu vill ha en bit av personalar-kakan. Den diskussionen känns som ett helt inlägg för sig. Om jag någonsin skriver ett inlägg om det kommer ni inte bli förvånade. Min slutsats är redan klar:

    Personalare bör vara personalare.

  • Dubbla examina

    Många studenter tar idag dubbla examina, vilket borde vara en vink till högskolor och universitet om att utbildningarna de erbjuder inte innehåller den bredd som behövs för att nyutexaminerade studenter ska få en stabil grund att stå på när de ger sig ut i arbetslivet.

    Så skrev Johan Norrfjärd i sitt inlägg igår. För bara några månader sedan hade jag varit beredd att hålla med.  Idag ställer jag mig snarare frågan – vad menas med en stabil grund? Som jag ser det är dubbla examina inte ett resultat av högskolors och universitets bristande insikt i vad deras utbildningar borde innehålla, utan snarare en effekt av studenternas eget bristande självförtroende.

    I Sverige är vi strukturerade. Vi läser en inriktning på vår eftergymnasiala utbildning och sedan styr den inriktningen många gånger resten av vårt yrkessamma liv. Jag som har läst PA-programmet förväntas söka anställning inom bemanning, rekrytering eller HR. Det är inte så värst troligt att jag, som PA-utbildad i Sverige, i slutändan arbetar som VD för något finansinstitut. Utomlands ser det annorlunda ut, har jag förstått. I t.ex. Storbrittannien och Frankrike ser det annorlunda ut. Där kan en student ha en examina i ämnet historia eller filosofi och ändå med stor möjlighet sluta som VD för… ja, i stort sett vad som helst. Utomlands värderas den akademiska examen som sådan högre. Inriktning spelar mindre roll.

    Som jag ser det ÄR den akademiska examen en stabil grund för studenterna att stå på när de kommer ut i arbetslivet. Vi får lära oss att bli mer analytiska, vi lär oss att snabbt ta till oss, hantera, värdera och analysera stora mängder information, vi lär oss ett kritiskt synsätt. Att tro att en, eller två utbildningsinriktningar som en dubbel examina innebär, ska ge oss allt vad vi behöver för ett helt yrkesliv framåt känns för mig som något naivt. Däremot har vi fått lära oss att använda verktygen för att bättre kunna hantera många av de situationer vi kommer ställas inför.

    Missförstå mig rätt, jag skriver inte att en dubbel examina är något dåligt. I dagens Sverige gynnar det säkert många att ta två. Men hur vill vi som arbetar med (eller kommer att arbeta med) rekrytering, bemanning eller på företagens HR-avdelningar att det ska se ut i framtiden? Vi styr trots allt inriktningen på framtidens arbetsmarknad.

  • Läs till personalvetare i Växjö!

    Det stundar snart ett högskoleval och för att göra valet lite lättare har vi intervjuat ett par studenter som läser till Personalvetare runt om i vårt avlånga land, först ut Jessica Sorting som läser Personal och arbetsliv på Linneuniversitet.

     

    Vem är du?

    Jag är född och uppvuxen i Göteborg. Innan jag flyttade till Växjö bodde jag två år i Stockholm där jag både arbetade och studerade. Jag har alltid uppskattat yrken där jag har

    fått möjlighet att arbeta i nära kontakt med andra människor. Jag gillar att ställas inför nya utmaningar och upptäcka nya städer men känner en stark tillhörighet till min hemstad där min familj och släkt finns. Familjen betyder mycket för mig och det är alltid dem som har stöttat mig och guidat mig vid livets alla vägskäl.

     

    Vad läser du?

    Jag läser sista terminen på programmet för personal och arbetsliv, med socialpsykologisk inriktning, vid Linnéuniversitetet i Växjö.

     

    Varför blev det just till personalvetare?

    När jag tog beslutet att börja studera på universitetet var jag mer riktad mot mediebranschen och sökte in på Informatörsprogrammet i Växjö, där läste jag tre terminer.

    Då jag aldrig riktig kände mig säker på att det var inom detta ämne jag ville kandidera så sadlade jag om till PA-programmet. Det passade mina kriterier bättre och jag uppskattar

    bredden och valmöjligheterna på personalvetarutbildningen. Jag känner att utbildningen ger mig goda kunskaper på flera områden vilket jag tror är både nyttigt och viktigt när man ska

    arbeta med personalfrågor i allmänhet och människor i synnerhet.

     

    Varför blev det just Växjö?

    Jag sökte mig som sagt till Informatörsprogrammet och jag tyckte att Växjö verkade vara en mysig studentstad. Jag hade Umeå som ett alternativ men valde bort det då jag tyckte det var för långt ifrån alla nära och kära.

     

    Vad är bäst med Växjö som studentstad?

    Det är en småstad med storstadens alla bekvämligheter nära tillhands. Visst går det inte att jämföra nöjesutbudet med Göteborg och Stockholm men campus-andan ger dig allt du behöver. Det är just campuset som gör Växjös studentliv unikt. Du bor med dina likasinnade och stämningen är skön. På vårkanten samlas alla på ängarna runt campus och grillar, spelar kubb, lyssnar på musik och har hur skoj som helst. Campus ligger som i en liten bubbla och det är också ett bra sätt att beskriva studentlivet i Växjö.

    När man lämnar campus-området passerar man under en vägbro och på den står det ”Välkommen till verkligheten”, det säger allt tycker jag.

     

  • Ödmjukhet?

    En av de viktigaste lärdomarna jag fick under mina tre år på högskola var hur jag som sakkunnig skulle förhålla mig till min och ändras kunskap. Jag lärde mig att det är ofrånkomligt att tycka olika i frågor, men också värdet av de olika infallsvinklarna som lett till oenigheten. Detta ledde mig fram till att vara stolt för det jag kan, vet och lärt mig, men också att vara ödmjuk inför andras tankar.

    I arbetslivet upplever jag motsatsen. I skolans värld, där jag jobbar nu, primeras envetenhet och egna starka åsikter är grundinställningen. Var finns kollaborativitet och dialog, ironiskt nog grundförutsättningen för kunskapsbygge?

    Har jag blivit utbildad till ödmjuk i en icke-ödmjuk verklighet?

  • Möt Liza Andersson

    I vår serie inför höstens ansökningar till Personalvetarprogram runt om i vårt avlånga land har turen nu kommit till studenten Liza Andersson som läser fjärde terminen vid  Arbetsvetenskapliga programmet i Halmstad.

    En kort presentation av dig själv? Var läser du?

    Jag är en glad brud på 24 bast ursprungligen från Norrköping, som pluggar andra året på Arbetsvetenskapliga programmet i Halmstad.

    Varför just denna utbildningsort?

    Anledningen till att jag hamnade här i Halmstad, ska jag ärligt säga, var för att mina betyg inte räckte till mitt första eller andra val. Men jag hade spanat på programmet här innan också och tyckte det verkade himla bra, vilket det också är. Jag har inte ångrat mig för fem öre!

    Hur kom det sig att du valde just P-programmet?

    Efter några års resande och prova på olika yrken, insåg jag att det där med personal och rekrytering verkar väldigt roligt och intressant. Sen tog det mig ännu ett tag till innan jag fick reda på att det fanns ett program för just detta, nämligen personalvetarprogrammet, tada =) (fast som i Halmstad heter Arbetsvetenskapliga programmet, men är typ samma sak).

    Fördelar/nackdelar med programmet?

    Fördelar med mitt program är att det är väldigt brett, vi får läsa om allt möjligt som har med personal och organisationer. Sen har vi även en fri termin där man kan välja att ”nischa” sig med valfria kurser eller ta vår nya kurs med verksamhetsförlagda studier där vi får anknyta teori till arbetslivet genom att praktisera på ett företag.

    Nackdelen kan nog vara att det blir lite väll brett ibland att man tappar fokus. Då gäller det att tänka på vad man själv vill få ut av programmet. Sen vill jag personligen ha mer rekrytering och företagsekonomi, men antar att det är därför fria terminen finns…

    Hur är det att vara P-vetar student egentligen?

    Det är väldans skoj att vara ap-student mestadels av tiden tycker jag! Eftersom alla hos oss måste ha arbetat minst ett år finns mycket erfarenheter, åsikter och diskussioner, vilket gör att vi har bra gemenskap och kanonfester =)

    Råd till blivande personalvetare?

    Jag tror på att nätverka och hjälpa varandra. I personalvetaryrket får man nog stöta på många nya situationer, både jobbiga och roliga. Då är det alltid bra att ha någon att dela de med och få andras synpunkter och hjälp.

    Tack Liza! Mer info om Arbetsvetenskapliga programmet i Halmstad och om deras programförening Corpus Callosum får du genom att klicka på de respektive länkarna.

  • När blev du personalvetare?

    I fredags blev jag och mina klasskamrater under en föreläsning uppmanade att bestämma oss. Vi har nu gått halva vår utbildning på Personalvetarprogrammet i Göteborg och det är dags att våga ta klivet och kalla oss för personalvetare. Stämningen var nästan lite högtidlig. Äntligen vågade någon peta oss över kanten!

    Men stopp och belägg. Var det verkligen i fredags vi blev personalvetare? Var det långt tidigare? Eller blir man personalvetare först när man får sitt examensbevis i handen? Hur man skapar sig en identitet som personalvetare är något som intresserat mig på senaste tid. Redan första dagarna på programmet fick vi träffa yrkesverksamma inom vårt ämnesområde, vilket visade sig vara en brokig skara människor som höll på med femtioelva olika saker. På ett vis började jag redan då att fundera på om det där skulle kunna vara jag om ett par år. Det tycktes lite skrämmande, minst sagt. Kurserna som sedan följde var till en början svåra att koppla till det de yrkesverksamma beskrivit att de höll på med. Låt oss kalla det för en identitetskris.

    Efter att vi gått ett år på programmet började dock saker och ting klarna för mig. Åtminstone hade vi då fått ett antal olika verktyg som vi skulle kunna använda inom ämnesområdena sociologi, psykologi, pedagogik och företagsekonomi/personalekonomi. I början av år 2 läste vi arbetsrätt och känslan av att stå tomhänt minskade ytterligare. Men jag misstänker att det är först nu, när vi gör ett personalvetenskapligt tillämpningsarbete och får möjlighet att förankra våra kunskaper i ”verkligheten”, som identiteten får möjlighet att växa sig stark. Det är nu man inser att det som personalvetarna vi pratade med under början av utbildningen håller på med något som går att begripa sig på. Något som vi faktiskt kan. Att integrera praktiska moment i en teoretisk utbildning är viktigt, både ur ett lärandeperspektiv och för identitetsskapandet. 

    På de arbetsplatser som vi nu gör uppdrag för finns personalvetare som utgör viktiga förebilder för oss studenter. Utifrån vad dessa har för värderingar och syn på HR får man möjlighet att själv ta ställning. Självklart är det inte enbart yrkesverksamma personalvetare som utgör förebilder för personalvetarstudenter. Din lärare, farmor eller granne kanske är precis lika viktiga? Genom att tänka till kring vem man är som personalvetare tror jag att man kommer stå på betydligt stadigare ben när man väl får sin examen.