I fredags blev jag och mina klasskamrater under en föreläsning uppmanade att bestämma oss. Vi har nu gått halva vår utbildning på Personalvetarprogrammet i Göteborg och det är dags att våga ta klivet och kalla oss för personalvetare. Stämningen var nästan lite högtidlig. Äntligen vågade någon peta oss över kanten!

Men stopp och belägg. Var det verkligen i fredags vi blev personalvetare? Var det långt tidigare? Eller blir man personalvetare först när man får sitt examensbevis i handen? Hur man skapar sig en identitet som personalvetare är något som intresserat mig på senaste tid. Redan första dagarna på programmet fick vi träffa yrkesverksamma inom vårt ämnesområde, vilket visade sig vara en brokig skara människor som höll på med femtioelva olika saker. På ett vis började jag redan då att fundera på om det där skulle kunna vara jag om ett par år. Det tycktes lite skrämmande, minst sagt. Kurserna som sedan följde var till en början svåra att koppla till det de yrkesverksamma beskrivit att de höll på med. Låt oss kalla det för en identitetskris.

Efter att vi gått ett år på programmet började dock saker och ting klarna för mig. Åtminstone hade vi då fått ett antal olika verktyg som vi skulle kunna använda inom ämnesområdena sociologi, psykologi, pedagogik och företagsekonomi/personalekonomi. I början av år 2 läste vi arbetsrätt och känslan av att stå tomhänt minskade ytterligare. Men jag misstänker att det är först nu, när vi gör ett personalvetenskapligt tillämpningsarbete och får möjlighet att förankra våra kunskaper i ”verkligheten”, som identiteten får möjlighet att växa sig stark. Det är nu man inser att det som personalvetarna vi pratade med under början av utbildningen håller på med något som går att begripa sig på. Något som vi faktiskt kan. Att integrera praktiska moment i en teoretisk utbildning är viktigt, både ur ett lärandeperspektiv och för identitetsskapandet.

På de arbetsplatser som vi nu gör uppdrag för finns personalvetare som utgör viktiga förebilder för oss studenter. Utifrån vad dessa har för värderingar och syn på HR får man möjlighet att själv ta ställning. Självklart är det inte enbart yrkesverksamma personalvetare som utgör förebilder för personalvetarstudenter. Din lärare, farmor eller granne kanske är precis lika viktiga? Genom att tänka till kring vem man är som personalvetare tror jag att man kommer stå på betydligt stadigare ben när man väl får sin examen.