Jag läser en artikel om vikten av att det ska kännas bra i magen när man rekryterar. I texten talas det varmt om magkänsla som urvalsmetod. Speciellt hens egen magkänsla har varit pålitlig under alla år som rekryterare. Artikeln får mig att börja fundera på rekryteringsbranschen och på oss som jobbar i den. Denna bransch dit alla är hjärtligt välkomna, allt som behövs är ett nätverk, ett gott självförtroende och ett coolt firmanamn. Det är sedan fritt fram att börja förmedla kandidater och fakturor. Och jag tänker att kunderna betalar alltför mycket pengar till gemene rekryterare. Och jag tänker att samma kunder lägger alldeles för lite resurser på riktigt bra rekryteringsmetoder.
Senaste årens forskning visar tydligt vilka rekryteringsmetoder som på bästa sätt bedömer kandidater. Dit hör inte magkänsla. Tyvärr är det alltför många som råkar ha mycket, mycket stor tilltro till just den egen magkänsla. Denna magiska känsla som kan få vilket sakargument som helst att falla platt till marken. Nyckeln till dess framgång är att den till sin natur inte heller ska motiveras – magkänslan är ju per definition någon som man inte kan sätta fingret på: ”Det är bara en känsla jag har, jag kan inte riktigt förklara men n å g o t är det!”. Eftersom magen ju tydligen vet något som hjärnan inte kan formulera. Magen ja…sedan när blev den opartisk och kompetensbaserad?
Vad säger då vetenskapen? Den visar att lika väljer lika. Dvs. du väljer i hög grad (omedvetet!) det som är bekant och icke-främmande. Du motiverar det sedan med att det är intuition. Magkänsla! Men i magkänsle-rekryteringar ger vi både fördomar och irrelevanta personliga preferenser fritt spelutrymme. Jag tänker att varje rekrytering där vi låter magkänslan fälla avgörandet är en ofullbordad rekrytering. En rekrytering som borde ha fått ta några vändor till, kanske ytterligare ett arbetsprov, eller en intervju så att beslutet inte baseras på en subtil känsla hos rekryteraren.
Att detta sker är problematiskt ur framför allt två aspekter:
- I den enskilda rekryteringen väljs kandidater på fel grunder, inte utifrån relevanta och givna skäl. Detta är inte bara fel gentemot kandidaten utan ger heller inte kunden den bästa lösningen.
- På ett annat plan så bidrar detta tillvägagångssätt till att vi rekryterare inte värnar vår profession. Om det handlar om att känna efter med magen så kan vem som helst börja bedöma människor utan vare sig relevant kunskap eller kompetens inom rekryteringen.
Genom att använda metoder som stöds av forskning kan vi rekryterare värna vår profession och få ett inflytande som skulle gynna alla parter. Men då måste vi först och främst sluta hävda att vi har en speciell förmåga att känna vilken kandidat som är bäst lämpad – för det kan vi lika lite som någon annan.
Ellen Fridner
Rekryteringssamordnare
Falu kommun
3 Comments
Lämna ett svar
Bra artikel. Fördomar stavas dock med bara ett m.
Jag håller med att det inte är vetenskapligt förankrat och att man borde använda sig av de verktyg som finns för att säkerställa att rätt kandidat för jobbet kommer fram i processen. Däremot så tycker jag inte man ska förkasta magkänslan så snabbt då den inte bara är en samling fördomar och egenkänningsmekanismer utan även erfarenhet. Skulle det bara vara upp till olika sorters sållningsverktyg så skulle vi lika gärna kunna sätta en dator framför kandidaten med frågor.
Magkänslan är enligt mig till för att fälla avgörandet mellan två tillsynes lika goda kandidater då alla andra tester inte kunnat skilja dom åt.
B
Bra reflektion! Som tur är räcker det inte med ett bra nätverk för att bli en bra rekryterare. Chansen att den bästa kandidaten för ett jobb finns i nätverket är statistisk sett närmast obefintligt.