Kära Bemmaningsbransch.
Vi har varit tillsammans i över fem år nu. ”Rekryterare” var mitt drömjobb långt innan det blev min vardag, och med tiden har känslorna vuxit. Det finns så mycket att älska hos dig! Ögonblicket när man förstår hur både individen och företaget fungerar, och vet att de kommer passa tillsammans. Spänningen inför varje intervju – är hen lika bra i verkligheten som på pappret? – och förhandlingssituation. Kicken när ett nästan omöjligt uppdrag får sin lösning. Och framför allt, det positiva i att få fokusera på vad människor kan och vill, och nästan varje dag erbjuda någon ett nytt arbete.
Du, som så ofta blir kritiserad, har kunnat räkna med att jag alltid ska försvara dig och dina villkor, oavsett om det är på jobbet eller släktmiddagen. Nu har vi dock varit tillsammans så länge att allt inte är rosenrött och okomplicerat längre. Det finns några saker vi måste prata om. Kära Bemmaningsbransch, jag valde dig för att jag ville arbeta med människor – men jag tycker att du allt mer har kommit att handla om pengar.
Jag har inget emot pengar. Däremot blir jag ledsen när man pressar priserna så lågt att inte ens grundläggande kvalité kan upprätthållas, eller sätter både värderingar och lagstiftning åt sidan för att göra en ”bra affär”. Kommer du till exempel ihåg den där upphandlingen jag förlorade, där det vinnande bolaget endast levererade en lista med namn och pris per timme, och kallade det för kandidatpresentation? Jag förstår inte hur den beställande myndigheten kunde göra ett kvalitativt urval av intervjupersoner, utan att veta något om deras bakgrund, men jag förstår att det blev billigt.
Eller minns du hur många kravprofiler jag har tagit, där samtalet slutat med orden ”…och inga kvinnor mellan 30 och 40. Vi skulle förstås aldrig diskriminera någon, men vi har inte råd med allt vabbande. Det förstår du säkert, det har de andra bolagen gjort.” Själv har jag tappat räkningen. Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta försvara dig, om kunden verkligen alltid har rätt.
Kära Bemmaningsbransch. Det är inte konstigt att se en del fel hos varandra efter fem år. Frågan är om jag borde stanna och försöka ändra på dig, eller om det är dags att gå skilda vägar? Du förstår, jag vill inte att du förändrar mig. Jag vill inte ha överseende med de där felen. Jag vill fortsätta tro att människor är viktigare än pengar.
7 Comments
Lämna ett svar
Verkligen jättebra skrivet Johanna! Igenkänningsfaktor gånger tusen och jag kan skriva på detta flera dagar i veckan dessvärre.
Tack Emma! Frågan är väl om det går att förändra?
Så sant Johanna. Jag valde att lämna av just den anledningen. Jag tror inte att det går att förändra så länge bemanningsbranschen (och egentligen alla konsultbolag) är så hårt kvartalsstyrda och jobbar så fokuserat på individuella bonussystem som det är nu. Om du måste välja mellan att göra en ”värdig” rekrytering som innebär att du som individuell konsult inte kan stänga ditt kvartal eller att runda ett par hörnor för att nå dit…ja jag har sett alltför många exempel på det senare.
Tack för din kommentar! Intressant att höra om andras erfarenheter.
Jag håller med om det du säger. Tyvärr är det så att dom offentliga upphandlingsreglerna ibland förstör mer än dom tillför. Priset blir ofta den viktigaste och utslagsgivande faktorn och prisnivån för rekrytering och bemanning blir ibland så löjligt låg att seriösa företag inte ens bryr sig längre för att lämna intresseanmälan för uppdrag till kommuner och offentliga uppdragsgivare.
Och vad har vi vunnit då?
På min egen HR-blog har jag en lite annan vinkling av hur vi som sitter på kundsidan hanterar våra inhyrda bemanningskonsulter. Läs gärna detta och kommentera. http://stormpartnerprofessional.blogspot.se/
Läste ditt inlägg, och de var intressant att få det perspektivet också!
Det är väl känt att man inte kan göra långsiktiga bedömningar av människors framtida sätt att fungera vare sig i vardagen eller i arbetslivet. Din entusiasm för rekryteringsbranschen delas av en mängd kolleger till dig. Jag lät för ett par år sedan ett antal studenter intervjua erfarna rekryteringspersoner och följa några under en hel rekryteringsprocess. De rekryterande individerna hade mycket höga tankar om sin egen förmåga att välja rätt person och medgav aldrig några felrekryteringar.
Det faktum att pengar styr rekryteringsbranschen gör att man tar in unga ivriga förmågor utan gedigen utbildning i t.ex. socialpsykologi. I studierna framgick alla de svagheter som man kan misstänka: urval av personer som liknade en själv,
otillbörligt favoriserande av vissa kandidater, första intryckets alltför avgörande betydelse för slutomdömena och förälskeliknande bindningar mellan rekryterare och kandidater.