Jag gör fel, hela tiden.
Jag rättar till felet och ber om ursäkt. Sedan släpper jag det och går vidare. Det är vad som står i min makt. Det jag finner intressant ur ett HR perspektiv är om och hur vi redan i rekryteringen kan minimera risken att det blir fel och hur organisationen reagerar när någon kollega eller vi själva gör fel.
Scenario ett, en medarbetare gör fel och chefen påtalar det konstruktivt. Här är det ju extremt viktigt hur personen de facto agerar och använder kritiken efteråt. Att personen de facto lär sig av felet. Scenario två, hur chefen ger den konstruktiva kritiken och hur teamet, organisationen eller bolaget agerar, samt uppför sig efteråt. Oerhört viktigt tänker jag. Det finns både goda och mindre bra exempel här. Det verkar även vara viktigt att personen ärligt och ödmjukt erkänner felet, menar det den säger, och även följer det den sagt konsekvent och ärligt. Ärlighet verkar vara en stor del här. Sammantaget skapar detta en miljö i bolaget där medarbetaren kan känna sig trygg och prestera därefter. Detta vet du, jag, vi och den där okända man(ibland med efternamnet borde). Ok, vi vet detta. Följer vi detta när det blir skarpt läge, när vi blir rädda? Står vi kvar och är ärliga? Tänker på Enron, Skandia, SOS Alarm, HQ Bank, Shell, KI och politiker, ja listan kan göras lång.
Nästa tes är när det inte får bli fel. När det absolut inte får gå fel. T.ex. inom sjukvård, hälsovård eller andra branscher där de personer vi anställer tar livsavgörande beslut. Där beslutet ibland avgör något så viktigt som någon annans liv. När det inte får bli fel men ändå blir fel, går fel. Är det viktigt att personen vet hur den ska agera när felet skett? Att när alla manualer, direktiv, regler, förordningar osv. har fyllt sin funktion och det bara kokar ner till mig och beslutet jag ska ta? Att redan när jag rekryterar dessa personer som ska ta dessa beslut vet hur personen reagerar när den ställs inför det ödesdigra faktum: Knowing what to do when not knowing what to do?
Vad är avgörande då i en rekryteringsprocess? Räcker det med att titta på begåvning, inlärningsförmåga, att veta vad jag ska göra när jag inte vet vad jag ska göra, värderingar, beteenden och kvalitetssäkra processen?
Kan vi som chefer eller HR personer stå för bedömningarna vi gjort när vi rekryterat, utan att gömma oss bakom fakta, statistik och vetenskapliga underlag när det går fel? Kan vi undvika och minimera fel, även när vi blir rädda? Kan vi låta bli att skylla ifrån oss? Samt kan vi förlåta oss själva och andra när det blir fel. Samt framförallt, lära oss av felen och använda det som erfarenheter till andras gagn? För fel, det gör vi hela tiden, iallafall jag.
Oavsett hur vi tar respektive beslut (i rekrytering/urvalssammanhang) – med hjälp av mekaniska (tester osv.) eller holistiska (magkänsla mm.) närmanden, så träffsäkerheten blir aldrig 100%. Fast om vi tänker efter: även om träffsäkerheten är 90% eller varför inte, 99%, räcker det? Om vi väljer fel 1 person utav 100 och det visar sig att just den gången valet fick katastrofala konsekvenser, hur känns det då? Kommer vi och andra glömma de andra 99 gånger vi valde rätt? Det gör säkert ont och det svider.
Samtidigt, och utan att skylla ifrån sig, vi måste inse hur begränsade vi är i våra bedömningar. Vi är begränsade av kontext och bedömningsverktyg bland många andra faktorer. Men vi kan ta ansvar genom att vara tydliga i våra argument, och genom att vara transparenta i våra beslut, utarbeta ett ordentligt underlag… Och sedan (i en ideal värld): vi följer upp och utvärderar kontinuerligt – framförallt när det absolut inte får bli fel.
Men låt oss säga att trots allt vi har gjort, och vi har gjort allt rätt, det blir fel ändå. Vi har flera möjligheter: antingen lägger vi oss ner, krymper och förlamade av skuld ger upp. Eller så vi lär oss, lägger på minnet, och med lite ödmjukhet i bagaget vi ger oss ut på nästa uppdrag.
[…] När det inte får bli fel […]
[…] När det inte får bli fel […]