Först och främst. Det här är ett halvfärdigt blogginlägg. Inte halvfärdigt som att det saknas text men att jag inte är helt säker på om det är så här. Men jag ska ändå försöka driva en tes här. Testa den så att säga och förhoppningsvis vill du hjälpa mig i den här frågan genom att kommentera och diskutera det nedan.
Mitt första riktiga sommarjobb fick jag som 17-åring på campingen hemma i Dals-Ed. Om vi räknar därifrån har jag befunnit mig helt eller delvis på arbetsmarknaden i tolv år. Under dessa tolv år har jag haft ett oräkenligt antal chefer, en del bra och en del dåliga. Vad är det som gjort de chefer jag haft bra? Samma saker som återkommer i de flesta undersökningar. Empatisk, lyssnar och ger förtroende. I mina ögon – är mänsklig. Vi vet att det är så en bra chef bör vara. De flesta ledarskaps utbildningar syftar till att skapa chefer enligt den mallen. Chefer som inkluderar medarbetare, inte skapar distans och är personlig. Jag tror de allra flesta idag kan skriva under på att det är så en bra chef är.
Men. Så kommer vi till området sociala medier och mer specifikt Facebook. Jag har ännu inte läst den artikel som uppmuntrar medarbetare och chefer att ha varandra på Facebook. Jag har funderat mycket på det. Varför är det så stigmatiserat? Varför kan vi utan att blinka lägga till och inkludera Benke från mellanstadiet i våra liv men inte en person som faktiskt finns i ens närhet och har stor påverkan på ens liv? Missförstå mig rätt, jag förstår att man kan ha olika personliga sfärer men jag vill problematisera det faktum att vi i någon slags ryggradsautomatik förkastar idén om att ha chefen på Facebook eller vice versa – att du som chef per automatik inte vill ha dina medarbetare på Facebook.
Jag vill argumentera för att vi faktiskt skall ha varandra på Facebook. Varför?
1. Det är en enkel kontaktväg.
En majoritet av Sveriges befolkning har Facebook idag. Det är enkelt att kontakta varandra. Dagens generation ser mail som mossigt. Facebook is the new mail.
2. Det skapar förståelse.
Vi får insikts i varandras liv. På gott och ont. Men jag tror mest på gott. Insikt om en annan människa och hur hen fungerar är sällan av ondo.
3. Det gör oss mänskliga.
Åt båda håll. Jag gillar den aspekten. Att bilden av den perfekta människan sakta monteras ned och vi inser att vi alla är både glada och ledsna ibland. Både lyckliga och olyckliga. Och att det är helt okej.
Något sådant. Vad tycker ni? Min ryggrad säger ifrån att jag inte bör ha chefen på Facebook men logiken börjar allt mer tala emot. Vad säger din ryggrad?
6 Comments
Lämna ett svar
Jag håller med dig till viss del! Man är så mycket mer än sin yrkesperson – man är en människa med allt vad det innebär. Tyvärr tror jag inte att Facebook är ett sådant forum där vi vågar visa hela vårt spektra av emotioner. Min upplevelse är att vi på Facebook visar upp våra ”uppgraderade jag” – den vi skulle vilja vara. Vi lägger upp häftiga semesterbilder eller bilder från helgens sociala aktiviteter. Vi skriver om allt bra som händer i livet, att vi fick jobbet, kom in på utbildningen eller ”har en härlig stund med bästa vännen”. Kanske är det bara i min feed, men jag ser sällan eller aldrig olyckliga statusuppdateringar om att livet är tufft.
Jag tror alltså inte att Facebook kan ge oss en hint om hur personen egentligen mår. Vi får en bild av hur personen ”vill framställa sig själv”, vilka intressen personen har och hur den kommunicerar med andra. Visserligen är vi olika när det kommer till hur personlig man vill vara på sociala medier. Vissa vill gärna dela med sig av allt som händer medan andra är mer restriktiva. Jag tror dock att en del av den här uppvisning av den ”perfekta fasaden” på Facebook handlar om att vi är medvetna om att allt man publicerar på Facebook och Internet finns kvar. Då tänker man två gånger innan man skriver något. Hur skulle en potentiell arbetsgivare reagera om jag skriver det här? Hur får detta mig att framstå?
Nu får jag det lite att låta som att vi är oerhört kalkylerande varelser. Men jag tror på något vis att det är ganska komplicerat idag att vara personlig på sociala medier. Att våga visa sig som man är med alla fel och brister. Att det hela tiden handlar om en slags balansgång. Vad är ”okay” personligt och vad är att dela med sig av för mycket?
Precis som Sara så bra skriver så tycker jag inte äkta känslor och facebook-skrivande är riktigt samma sak. I frågan i övrigt tycker jag inte så mycket, det känns som det hela beror på hur nära relation ni har helt enkelt. Have it your way typ
Jag tror det beror på hur högt i tak det är i företaget. Mitt hjärta säger att jag vill jobba på företag där jag kan ha chefen på Facebook. Jag tror att om man vill vara riktigt framgångsrik ska man kunna vara sig själv på jobbet, inte bara 20% av sig själv. Det är inte rimligt att tro att privatlivet påverkar jobbet & vice versa. Vi är ju en & samma person. På mitt företag är det högt i tak, och fokus på att vara sig själv – där har alla chef som kollegor varandra på Facebook. Min erfarenhet från det är bara gott! Vi kommer varandra närmre på företaget 🙂
När jag arbetade som chef försökte jag vara en bra chef, så klart. En av de övriga på kansliet var min vän – och således även min facebookvän sedan innan. Jag hade en fundering på det där, jag trivdes väldigt bra med mina kollegor, men ville inte tvinga mig på dem på deras fritid. När någon av dem lade till mig på Facebook så accepterade jag glatt, men jag tog inte initiativet själv.
När jag arbetade som projektledare däremot, då lade jag till allt och alla. Men de flesta jag hade kontakt med var då ideellt engagerade.
Jag tänker att det handlar om yrkesroller till stor del, och att ha respekt för vad andra vill dela med dig. Vissa är mycket mer öppna än andra.
Personligen tycker jag att man ska göra skillnad på privat- och arbetsliv, därför använder jag flitigt de fiffiga säkerhetsinställningar på Facebook som möjliggör det att välja vad jag vill visa för de olika typer av ”vänner” jag har där. Summa summarum: lägg till chefen om du vill men låt henne/honom inte se alla festbilder du postar och kanske heller inte de statusuppdateringar om hur less du är på jobbet 😉
Eftersom den arbetsgivare som vill ändå kan ta reda på vad du skriver på Facebook, oavsett om ni är vänner eller inte tycker jag absolut som du, Johannes, att det generellt är en trevligare – och modernare! – gest att faktiskt vara vänner, öppet och transparent, på en gång. Är du en någotsånär lagom klok och bra människa så ska du inte behöva skämmas för vad du gör där.
Men det passar inte alla. Vissa postar till exempel väldigt mycket, mängder av bilder, skämt och andra uppdateringar. Och jag tror inte att det är en toppenidé att spamma chefen. Kanske vill man kunna dela politiskt färgade artiklar utan att bekymra sig över att chefen har en annan politisk färg?
Om någon frågade mig om råd skulle jag nog föreslå att ja, bli vän med din chef men använd ”cirklarna” (för att tala Google+) om du gör många uppdateringar per dag.
Och som chef är det nog bäst att vänta in en förfrågan från den anställde, för att hen inte ska känna sig påtvingad övervakning. Tror jag.