På min arbetsplats finns en stämpelklocka i entrén. Jag trodde inte att det förekom på moderna arbetsplatser men jag hade fel. Flera chefer har under årens lopp försökt att låta den gamla kvarlevan från fabrikstiden gå i graven, men aktioner från medarbetarna med affischer där budskapet ”Rädda stämpelklockan” målats har då tapetserat väggarna på kontoret. Detta är och har varit en känslig fråga, har jag förstått. Själv förstår jag det inte riktigt. Nu är vi på väg att förhandla om flextids avtalet för att det är för gammalt och mycket har hänt sedan det tecknades. Ändå kommer diskussionerna hela tiden tillbaka till hur vi ska kunna kontrollera hur mycket medarbetarna arbetar. De får varken arbeta för mycket eller för lite.

Jag vill gärna se en annan diskussion. För mig handlar det inte om flextidsavtal med ett visst antal timmar plus eller minus. Det handlar om arbetsmiljö och ledarskap. Om vi som ledare ser våra medarbetare, deras leveranser och hur de mår så kan vi utifrån det hjälpa dem med till exempel balans i livet. Om vi har täta uppföljningssamtal  för att följa upp hur arbetet fungerar och erbjuder hjälp att prioritera så tror jag att det är effektivare än vilken stämpelklocka som helst. Även jag som medarbetare måste ta ansvar och berätta för min chef att nu är det för mycket att göra och något behöver förändras. Det samtalet i förtroende säger mer än ett saldo på 137 plustimmar.

Arbetstiderna är en hygienfaktor som ingår som en del i den större arbetsmiljöfrågan, och idag går det ofta som företag inte att erbjuda en schemalagd arbetstid mellan kl. 8-17. För att kunna attrahera arbetskraften behöver vi vara flexibla och visa förtroende för våra medarbetare. Vi måste fokusera på leveranserna och inte på tiden vid skrivbordet. Det är det budskapet vi ska föra ut till potentiella kandidater om oss som arbetsgivare, inte att vi har ett generöst flextidsavtal som erbjuder ett hundra timmar stort flextidssaldo som stäms av en gång per år.