Kategori: Debatt

  • Kontakt med näringslivet – universitetets eller näringslivets ansvar?

    Studying...
    fanz / Foter.com / CC BY-NC-ND

    Läste en artikel i SvD om att Jusek har gjort en undersökning som visar att svenska studenter är besvikna på att de inte får kontakt med näringslivet i sina utbildningar. Företagarna och dess medlemmar kräver att högskolorna och universiteten tar tag i detta och lägger in praktik i utbildningen. I en debattartikel i Studentliv uppmanar även Svenskt Näringsliv att skolan måste se till att studenten får mer kontakt med näringslivet.

    Jag är inte så säker på att det är rätt sätt att interagera studenten med näringslivet. Och jag är heller inte så säker på att det är skolans sak att göra detta. Det är ju trots allt näringslivet som törstar efter de kompetenser vi förser oss med på skolan, det är de som kommer att dra nytta av våra kompetenser i framtiden. Varför ska de då inte vara med och bekosta en del av våra studier?

    Jag röstar på fler traineetjänster i samband med avslutad utbildning istället. Jag vill alltså mena att det är dags att svenska företag tar sitt ansvar och bidra med sin, egentligen helt självklara, del i svenska högskole- och universitetsutbildningar. Gör de detta får de exakt den kompetens de eftersöker till sitt företag. Se på Tyskland till exempel, där många utbildningar inte avslutas med en uppsats utan med en traineeperiod på ett företag de blivit handplockade till. Så går det till i flera andra europeiska länder, så varför inte i Sverige?

    Tycker att Företagarna och Svenskt Näringsliv lite för lättvindigt lägger över ansvaret på utbildningsväsendet. Vad tycker du?

     

     

  • HR och sociala medier 2013

    Hade i förra veckan den stora äran och nöjet att få bidra med min syn på hur sociala medier kommer att utvecklas 2013 på en lite mer generell basis. Tänkte jag skulle försöka utveckla det lite mer än de 500 tecken jag lyckades få till hos herr Kullin och samtidigt spana lite djupare in i HR-kulan. Tänker inte ens göra en ansats att röra mig utanför HR:s koppling till sociala medier i år. Jag blir vid min läst så att säga.

    Hos Kullin sammanfattade jag det först och främst; Sociala medier kommer under 2013 gå ifrån att vara något som har varit en ”nice-to-have” till att verkligen bli en ”must-have”. Precis som vi idag förväntar oss att företag har en webbsida kommer vi under 2013 fövänta oss samma sak av sociala medier. Sociala medier blir en hygienfaktor.

    Deeped är inne på samma spår i sin lite mer utförliga bloggpost som förövrigt är en måste-läsning. Min tanke när jag skrev det var att marknad/PR-branschen redan införlivat det här som en naturlig del av sina verksamheter och att det under 2013 är dags för HR att göra samma sak. En bisats här är att jag kanske tror för gott om marknad/PR men ändå. Oavsett gäller det nedan skrivna för HR. Ty HR behöver lära sig sociala medier nu. Det är inte ”nice-to-have” med en Facebook-sida 2013. Dina nuvarande medarbetare finns där. Dina framtida medarbetare finns där. Folk pratar om ditt företag där. Du måste delta, lära dig och förstå hur du kan använda Facebook i ditt HR-arbete. Och nej, det spelar ingen roll inom vilken bransch du verkar. Om det så är tjänstemannasektorn eller industri. Ung eller gammal. En majoritet av Sveriges befolkning har Facebook. Du behöver förhålla dig till det på något sätt. Och jag vet, det här är inget nytt från min sida. Men tydligen är det nytt för många. Har under 2012 fått förmånen att föreläsa för ett stort antal personalchefer och HR-personer. Förbluffande få är insatta i de här frågorna. Det gör mig såklart glad att många visar intresse för den här typen av frågor men vad som ibland gör mig ledsen är att jag å andra sidan ofta hör att HR är pådrivare till att sociala medier blockeras på arbetsplatser och att vi inte riktigt lärt oss att hantera information vi hittar på nätet om kandidater eller medarbetare. Vilket för oss osökt in på nästa spaning.

    2013 kommer se sundare på och börja sudda ut skillnaden mellan vårt digitala och analoga jag. Att vi alla är människor och tillåts vara det oavsett om vi träffas på nätet eller i verkligheten. 

    2012 var året vi fick upp ögonen för hur det är att vara googlad. Min syn är att förnuft bör råda både online som offline. Att försöka se till kompetens istället för att googla fram information. En fråga jag själv svängt i, det ska erkännas. Och det är onekligen en komplex fråga som jag tror verkligen kommer stötas och blötas under 2013. Grundfrågan är väl snarast hur vi ser på människor? Behöver man vara perfekt? Vad är perfekt? Jag hoppas på en debatt kring detta 2013. För att kunna föra debatt behöver vi lära oss mer om det. Och ibland är det nästan så att jag tror att det finns en stor okunskap kring rekrytering generellt när man kommer in på de här frågorna. Är det verkligen rimligt att avkräva att alla har ett sökresultat på Google där det inte förekommer festbilder eller vad man nu annat man kan tänkas drabbas av moralpanik av. Detsamma gäller förövrigt företag vilket är ytterliggare en spaning om HR och sociala medier.

    Transparensen slår igenom. 

    Jag har skrivit om det i år också. Kanske är det här mer av en förhoppning. För har man slagit upp Personal & Ledarskap i år har det nästan alltid varit en artikel om employer brandning någonstans i tidninge. Mycket har handlat om än den ena eller andra kampanjen. Det jag skulle vilja se och också tror är en nyckel till allt employer branding arbete är att HR vågar öppna upp företagen vi arbetar på. Visar att det här är vi. Det är inte gjort i en handvändning ska erkännas men faktum är att om inte HR bidrar till att öppna upp företagen så kommer omvärlden förr eller senare öppna upp ditt företag. Det här är en chans för dig som arbetar med HR att åtminstone ha lite kontroll och inflytande över vad som händer när. Om det blir förr eller senare för ditt företag beror på om du är ett företag som arbetar B2B eller B2C. Oavsett vad som är fallet verkar ditt företag i en omvärld, en omvärld som får allt lättare att syna dina kort. Företag som lyckas med det här kommer ha mycket att vinna. HR som lyckas med det här kommer att öka sitt mandat internt.

    Så nu är det upp till dig. Du kan antingen fortsätta rycka på axlarna och säga att det där med sociala medier är nog bara en fluga och det sköter marknad. Eller så kan du inse att om inte förr så är det nu dags att börja arbeta med och förhålla sig till sociala medier. Era kunder finns där. Dina medarbetare finns där. Dina kandidater finns där. Varför ska du inte finnas där?

    Vi ses 2013. I sociala medier.

     

  • Versionshanterad HR

    Management 3.0… HR 2.0…

    Är detta orwellska (”… språkbruk som beskriver verkligheten i förskönande syfte för att kamouflera ordets egentliga innebörd” *)? Och vad betyder det i sådant fall? Eller är det faktiskt ett sätt att signalera att vi inte riktigt vet var HR befinner sig idag och vart vi är på väg?

    Om det finns en versionshantering (vilket är vad siffrorna står för) så funderar jag på vad version 1.0 innehöll. För att inte tala om ögonblicket då HR föddes – den första versionen!

    Går vi från klarhet till klarhet inom HR? Och i sådan tydlig omfattning att en versionshantering är tillämplig? Kan vi överhuvudtaget tillämpa versionshantering på beteendevetenskapliga discipliner? Och – vad tillför det?

    Vad säger du?

     

    *Wikipedia

  • #duargooglad

    Igår sände SVT en dokumentär gjord av Johan Ripås där vi dels fick se Tina Ax som fick en site upplagd i hennes namn , Johan Ripås själv som med hjälp av Nikke Lindqvist försök att tvätta sitt sökresultat samt Bengt Gangemi som fick sin identitet kapad och därefter förekom flitigt i Googles sökresultat som bluffare och andra fulheter. Detta har gjort att arbetsgivare dragit öronen åt sig när det gäller att anställa Bengt.Sett ur ett HR och rekryteringsperspektiv blir såklart den här sistnämnda historien lite extra intressant.

    I dokumentären slås det på stora trumman gällande att vi googlas åt höger och vänster idag och det är inget jag kommer argumentera emot. Att googla något är ju idag så vedertaget att Svenska Akademin har tagit upp det i sin ordlista. I vilken utsträckning det verkligen görs i rekryteringssammanhang vågar jag däremot inte sia om. Tycker att den undersökning som dokumentären hänvisar till är något orelevant eftersom den bygger på chefer och inte rekryterare. Men det är en annan diskussion så låt oss utgå från att både de flesta chefer och rekryterare faktiskt gör det

    Min första fråga blir då kort och gott – varför då? Har man lite insikt i vetenskapen kring rekrytering vet man att validiteten i ett sådant sökresultat är väldigt lågt. Kompetensbaserad.se utvecklar tankegångarna kring detta. I den här frågan har jag själv svängt, för att använda en politikerreferens gjort en kovändning. Tidigare, innan jag verkligen satt mig in i rekryteringens problematik tyckte jag att googling var nog inte så farligt men med vetenskapen tillhanda så är jag mer kritisk till det.

    För när allt kommer omkring, vad handlar rekrytering om? Jo att hitta rätt person till rätt plats och för att göra det så måste man göra precis som kompetensbaserad.se nämner i sin bloggpost; /…/ måste man veta vad man letar efter, ha verktyg som kan mäta relevanta faktorer och kunna jämföra kandidater. Detta kan uttryckas i termer som kravprofil, valida mätmetoder och standardiserade testprocesser.

    Genom att titta på de här kriterierna uppnår vi en god och så långt det är möjligt objektiv rekrytering- och värderingsprocess. För när allt kommer omkring, vem är vi att döma? Om jag gillar My Little Ponies på min fritid och driver en blogg om det, kommer jag vara en sämre rekryterare för det? Det bryter mot normen och många skulle säkerligen höja ett ögonbryn om jag nu gjorde just detta men rent objektivt, påverkar det min arbetsprestation? Jag gissar att i de flesta fall är svaret på den frågan nej.

    Men ryktet då? För att googla är som sagt populärt och inte bara i relation till att vi rekryterare googlar kandidater, det händer tvärtom också. Skadas inte företagsryktet när dessa hittar det här? Gör det verkligen det eller är det bara vår rädsla för att det skulle kunna göra det som spelar in här? Jag anser att det är bättre vi fokuserar på att skaffa oss kompetenta medarbetare som låter resultat och prestation tala för sig istället för att vi oroar oss för vad dessa gör på sin fritid.

    Likväl som jag vänder mig mot att googla folk innan anställning inser jag och tror att detta inte går att motverka. Kanske ska det inte motverkas heller. Kanske måste vi, precis som Brit Stakston är inne på, bara anpassa oss och inse att våran digitala närvaro är här för att stanna och omfamna den. Den taktiken har jag valt själv men är medveten om att alla inte tycker det här är bekvämt eller önskvärt. Även dessa personer, personer som valt att stå utan för det digitala livet kan göra stor nytta på våra företag. Alla blir per automatik inte bättre för att de finns i ett sökresultat.

    I den här mellantiden som råder måste vi som rekryterar lära oss att inte ta en persons googleresultat som en absolut sanning. Att det som står där skall behandlas med samma kritiska och objektiva glasögon som exempelvis en referenstagning. Det gäller för både de negativa saker vi hittar om en person som de positiva. Avsändare, kontexten och när det skrevs i tid är bara ett par av de saker som är värt att titta på i resultatet som dyker upp. Och om du ensidigt väljer att ha google som underlag för din rekrytering, byt jobb.

    Låt oss hoppas att vi lär oss hantera det här och att vi inte hamnar i ett läge där alla måste vara perfekta precis hela tiden för att kunna vara anställningsbar.

  • Enkelt

    Jag har länge funderat på vilka kriterier vi som bedömare tar beslut på när vi rekryterar? Vilka av dessa kriterier korrelerar med arbetsprestation, vilka kriterier är bra och vilka är dåliga? Tolkar vi data som finns eller inte finns där?

    Vilka kriterier är lite bättre än andra? Hur summerar jag informationen och vad är icke relevant vid beslut? Finns det evidens för att de fungerar överhuvudtaget ifall de skulle granskas av oberoende part? Tänker på CV, biodata, erfarenhet, personlighetstest, bakgrund, grafologi, trevlig vid kaffemaskinen, intervju osv.?

    Jag tror ibland att jag stödjer mig på fel data. Jag tror även att jag är rädd för att förändra när jag upptäcker detta, att jag inte, av rädsla, vill omvärdera mina beslut. För då innebär det att jag gjort fel förut, eller mindre rätt om du så vill. Och det kan någon upptäcka och vad händer då?

    Jag personligen har dock slutat att vara rädd och omvärderar hela tiden. Dock med en stark förankring i vad som tidigare forskats fram inom området och som de facto fungerar. Vetenskapen är underbar, då den säkerställa saker som även fungerar utmärkt i praktiken. Jag har haft ynnesten att få ta del av den.

    Sedan vill jag ju behandla alla rättvist och likadant(om jag nu får kasta in en liten egen önskan). Det vet jag(nåja, till rätt hög sannolikhet:)) att jag gör om jag stödjer mig på en standardiserad process, evidens och undviker maggropskänsla.

    Hur gör du just nu och hur tänker du göra?

  • Ett fantastiskt nätverk!

    Häromdagen var jag ute efter en person som rekryterat journalister. Innan dess undrade jag om någon hade koll på folk som pysslar med gränssnittsutveckling. Och jag har bollat arbetsrättsliga ärenden, tankar om talent management och branding. Alla gånger har jag fått svar! Imorgon kanske det gäller en kandidat, tips om en workshop eller något annat HR ärende. Tack vare mitt fantastiska nätverk på HR Sverige, Twitter (#hrsve) och HR unconference (#hrunconf).

    En hel del av diskussionerna här är svåra att föra på 140 tecken eller via skrift, och därför hoppas jag att många av alla de som redan finns här ser till att masa sig till Stockholm den 20-21 april 2012 och vara med på den andra upplagan av HR unconference.

    Hoppas verkligen du vill vara med och ta del av det som ditt nätverk har att ge dig: Hjälp med konkreta frågeställningar. Delande av tankar om HR-strategiska frågor. En spaning mot framtidens HR i Sverige. Det och mer därtill hoppas jag kunna få uppleva i den fria form av konferens som en unconference innebär. Kalla det tweetup eller kalla det inspiration, men ta chansen att flytta arenan från datorn till verkligheten och anmäl dig på www.hrunconf.se. Det finns ett begränsat antal platser… Vi ses!

     

  • Vad gör en HR?

    För några år sedan genomförde vi fokusgruppsanalyser på två olika kategorier av grupper. Den ena gruppen bestod av HR direktörer, HR chefer och HR specialister, den andra av VD:ar och affärschefer inom flera olika branscher. Grupperna fick med hjälp av en moderator diskutera olika områden i deras verksamhet och hur det hängde ihop med deras person(al) frågor.

    Vi bad moderatorn hårdra en av frågeställningarna angående beslut till grupperna. Vem tog beslut, vem hade veto, beslutsmandat?  Vi frågade helt enkelt grupperna vem som stod för det slutgiltiga besluten inom personalfrågor. Frågor runt budget, ekonomi, strategi, rekrytering, anställning, befordran, avskedning och andra personalfrågor. HR gruppen svarade att de tog besluten, de hade fullt ansvar och beslutsmandat. När vi frågade gruppen med affärscheferna sade de att de hade fullt mandat och tog alla beslut och ibland använde HR som stöd.

    Grupperna satt alltså i två olika rum och sade två helt olika saker. När moderatorn(genom textmeddelande från oss inne i observeringsrummet) fick uppdraget att fråga: Vem äger budgeten(vem tar det ekonomiska beslutet)? Då började det gå upp ett Liljeholmens för mig(är inte så snabb). Svaret på frågan från grupperna blev följande. HR gruppen svarade att affärscheferna bestämmer i slutändan över budgeten. Affärsgruppen pekade på sig själva och svarade: Vi. Det innebär också att vi har fullt ansvar.

    Det fick mig att tänka på några bra exempel inom affärsdriven, praktiskt HR som jag träffat på. Det stora, internationella oljebolaget som ej har några HR personer eller HR roller, uttalat, utan alla jobbar i affärsverksamheten. Sedan finns där många personer med som vi skulle se det ”ren” HR bakgrund och uppgifter. Den stora internationella retailkedjan där man gjort samma integration av affären och HR. D.v.s. aldrig särskiljt eller gjort distinktionen mellan funktionerna eller uppgifterna. Den stora internationella mediekoncernens där grundaren redan från början hade en väldigt kompetent rådgivare och styrelsemedlem för HR frågor, men funktionerna och uppgifterna ägdes av affärscheferna.  Affären och HR frågor är samma sak på dessa bolag, de är en, de är en symbios. En annan distinktion mellan dessa bolag och andra jag träffat på är att de också är rätt konsulttunna. De har ej så mycket externa konsulter. Behovet finns liksom inte. Har frågat några av cheferna och de svarar bara att det kan vara svårt för den externa personen att snabbt sätta sig in i vad som driver affären.

    Förresten, det går rätt bra för bolagen ovan. De är världsledande inom sina branscher. I vissa fall har de uppfunnit sin bransch. Om Collins hade tittat på dem så hade han förmodligen sagt Good to Greatest, Guy Kawasaki hade investerat i dem och Seth G hade nog gett sin välsignelse för de är väldigt entrepenörsdrivna.

    Så, skrota HR och ge frågan till affärscheferna(som kan vara HR utbildade folk) för att få affären att växa? Vad tycker du?

    Det var mina 3 cent.

    Önskar dig en God Jul och Gott nytt år!

  • Chefsrekrytering, är det värt något?

    Läste Poolias undersökning om felrekryteringar i DI måndags, där de framhöll framförallt tre orsaker till att det blev dyrt för bolag med felrekryteringar. Det fick mig att fundera lite, siffror som nämndes var bland annat: 15 % av alla chefsrekryteringar blir fel, varje felrekrytering kostar mellan en halv och en miljon kronor.

    Jag tror att det är fel. Jag tror att felrekryteringarna på chefsnivå är betydligt fler än 15 %. Jag tror även att kostnader för EN felrekrytering runt en miljon är toppen av isberget, dvs. en grov under estimering. Varför? Ponera att jag som chef har rekryterat andra chefer och att det ibland blir fel. Vågar jag då stå för det och riskera mitt eget jobb? Funderar också på att om jag då vågar agera på min egen felrekrytering. Bredvid artikeln i DI i måndags så fanns det en liten artikel i spalten bredvid där det stod om chefer och rädslan att ta fel beslut. Artikeln räknade upp det chefer var mest rädda för. På andra plats fans att säga upp personal. Det var chefer näst rädda för. Finns det ett samband här?

    Ponera även att chefen jag anställt är chef över andra och att det inte fungerar. Betänk att chefens anställningscykel ser ut enligt följande; en startsträcka där chefen inte är så produktiv, jag som rädd och osäker chef drar på mitt beslut att säga upp och att chefen jag rekryterat ej är så produktiv under sin uppsägningstid. D.v.s. hans egen arbetsinsats, min arbetsinsats och gruppens arbetsinsats blir påverkad. Är vi uppe i en miljon i intäktsbortfall eller kostnader på din arbetsplats nu?

    Sedan tror jag det finns en stor kvalitetsökning, kostnadsbesparing eller intäktsökning(välj själv) att hämta här. Det kanske är så att den största besparingen kan göras för en organisation eller enhet på den stora massan av chefer. D.v.s. mellanchefer. Det är ju i det segmentet som kvantitet finns? Dvs. att den stora effekten, rent trivselmässigt och ekonomiskt, av en kvalitetssäkrad rekrytering sker på mellanchefsnivå? Verksamhetschefer, områdeschefer, divisionschefer osv? För varje VD eller koncernchef som rekryteras, så rekryterar jag ofta ett flertal mellanchefer som i sin tur är chefer över många. Mellanchefer är ju även ofta det sammanhållande kittet i organisationer.
    Det som också slog mig är ju att självklart vill rekryteringsbolag sälja sina tjänster, men frågan är hur statistiken ser ut för dem på felrekrytering? Är även är den 15 %, eller mer? Går det att kvalitetssäkra rekrytering ännu mer än de gör idag och skulle det minimera felrekryteringarna?

    Till sist, priset, alltid detta pris. Är tjänsten rekrytering värd något och i så fall vad? Det slog mig när jag själv genomförde en undersökning (klicka) med cirka 35 respondenter (dvs. helt ovetenskaplig) i veckan De flesta röstade på att en chefsrekrytering ska kosta mellan 100 000 till 200 000 kronor. Normgruppen var i för sig viktad mot anställda i rekryteringsbranschen, men ändå. Är det värt de pengarna? Kan jag göra en chefsrekrytering mycket billigare, effektivare och med högra kvalitet mot slutkund? Vad tror du? Kan du?

    Tack för att du läste och trevlig helg!

  • NOG med information

    Vi tittar på bakgrund, utbildning, erfarenhet, CV och referenser. Vi kan genom sociala nätverk bygga en ”internet profil” på en kandidat som söker jobb. Vi kan göra bakgrundskontroller och personlighetsprofiler av kandidater matchat mot värderingarna i bolaget. Vi kan göra gruppanalyser och matcha det mot den befintliga gruppen kandidaten ska jobba i. Vi har NOG med information, men är det rätt information, mäter informationen rätt saker? Vad kostar det att mäta allt detta? Tar det för mycket tid?

    Framförallt, mäter vi framtida arbetsprestation hos kandidaterna? Det viktigaste bör ju ändå vara, när jag anställer folk, om de kommer att klara av jobbet? Om de kommer att klara av jobbet bättre än de andra som sökt? Inte om jag personligen gillar kandidaten, om min chef gör det eller om honom(ofta en han, eller?) har rätt efternamn, kommer från rätt skola eller var trevlig vid kaffemaskinen. Ja, jag hårddrar det lite nu och ställer det på sin spets, men när jag letar efter igenkänning i intervju eller i personlighetsprofilen så är jag fel ute, då letar jag inte längre efter om personen är en framtida topptalang och kommer att göra ett bra jobb(eller ett bättre jobb än de andra kandidaterna). Då letar jag bara efter något jag känner igen hos mig för att stilla min egen oro.

    Hur gör du? Är det ta något du känner igen? Har detta implikationer på din vardag, din verksamhet och kvalitén i leveransen i det ni gör? Kan det göras bättre? Vad tror du?

  • När det inte får bli fel

    Jag gör fel, hela tiden.
    Jag rättar till felet och ber om ursäkt. Sedan släpper jag det och går vidare. Det är vad som står i min makt. Det jag finner intressant ur ett HR perspektiv är om och hur vi redan i rekryteringen kan minimera risken att det blir fel och hur organisationen reagerar när någon kollega eller vi själva gör fel.

    Scenario ett, en medarbetare gör fel och chefen påtalar det konstruktivt. Här är det ju extremt viktigt hur personen de facto agerar och använder kritiken efteråt. Att personen de facto lär sig av felet. Scenario två, hur chefen ger den konstruktiva kritiken och hur teamet, organisationen eller bolaget agerar, samt uppför sig efteråt. Oerhört viktigt tänker jag. Det finns både goda och mindre bra exempel här. Det verkar även vara viktigt att personen ärligt och ödmjukt erkänner felet, menar det den säger, och även följer det den sagt konsekvent och ärligt. Ärlighet verkar vara en stor del här. Sammantaget skapar detta en miljö i bolaget där medarbetaren kan känna sig trygg och prestera därefter. Detta vet du, jag, vi och den där okända man(ibland med efternamnet borde). Ok, vi vet detta. Följer vi detta när det blir skarpt läge, när vi blir rädda? Står vi kvar och är ärliga? Tänker på Enron, Skandia, SOS Alarm, HQ Bank, Shell, KI och politiker, ja listan kan göras lång.

    Nästa tes är när det inte får bli fel. När det absolut inte får gå fel. T.ex. inom sjukvård, hälsovård eller andra branscher där de personer vi anställer tar livsavgörande beslut. Där beslutet ibland avgör något så viktigt som någon annans liv. När det inte får bli fel men ändå blir fel, går fel. Är det viktigt att personen vet hur den ska agera när felet skett? Att när alla manualer, direktiv, regler, förordningar osv. har fyllt sin funktion och det bara kokar ner till mig och beslutet jag ska ta? Att redan när jag rekryterar dessa personer som ska ta dessa beslut vet hur personen reagerar när den ställs inför det ödesdigra faktum: Knowing what to do when not knowing what to do?
    Vad är avgörande då i en rekryteringsprocess? Räcker det med att titta på begåvning, inlärningsförmåga, att veta vad jag ska göra när jag inte vet vad jag ska göra, värderingar, beteenden och kvalitetssäkra processen?

    Kan vi som chefer eller HR personer stå för bedömningarna vi gjort när vi rekryterat, utan att gömma oss bakom fakta, statistik och vetenskapliga underlag när det går fel? Kan vi undvika och minimera fel, även när vi blir rädda? Kan vi låta bli att skylla ifrån oss? Samt kan vi förlåta oss själva och andra när det blir fel. Samt framförallt, lära oss av felen och använda det som erfarenheter till andras gagn? För fel, det gör vi hela tiden, iallafall jag.