Det finns ett fik i närheten där jag bor. Jag brukar egentligen undvika att gå dit eftersom deras personal antagligen är några av stans surmulnaste. Men av olika anledningar hamnar jag ändå där ibland. Häromdagen var ett sådant tillfälle. I väntan på mitt fikasällskap satt jag och observerade killen bakom disken. Han stod bakom kassan med uttråkad min, suckade högljutt åt en kund som inte kunde bestämma sig och blängde ilskt åt barnet som råkade snubbla på dörrmattan. När kunden slutligen bestämt sig och betalat ropade han irriterat ”Nästa!” för att skynda fram nästa kund i kön och inte förlora någon tid.

Jag har inte sett honom där innan och gissar att han är ganska nyanställd. Ändå verkar han redan tagit efter den tvära sinnesstämning som tycks karaktäriserar personalen. Jag tänker att det är förundrande att det kan bli så. Hur kan de gång på gång lyckas anställa personer som ogillar kunder så mycket? Men med närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt. ”Culture eats strategy for breakfast” sa Peter Drucker och kanske är det precis det som hänt den stackars nya killen i kassan.

För som varelser är vår strävan efter att vara del i ett sammanhang stark. Vi vill passa in och ha en roll som passar ihop med andra. Nästan omärkbart, utan att vi märker det själva, anpassar vi vårt beteende till vår omgivning. Det är så vi lär oss nya saker och det är så vi överlevt genom årtusenden. Det gör kulturen till den mest effektiva verktyget för att styra andras handlande och för att styra våra organisationer. Därför kommer kultur alltid vinna över strategi om de ställs emot varandra. Så oavsett hur många gånger de byter ut personen bakom disken kommer den som står där var tvär så länge kulturen är densamma.

Som HR-personer eller som chefer vet vi egentligen detta redan. Forskning efter forskning visar att de värderingsstyrda företagen är mer lönsamma, har högre kundnöjdhet, är bättre på att samarbeta och har snabbare tillväxt. Men har vi verkligen utnyttjat den potential som finns i kulturen och har vi omsatt det vi vet till faktisk handling? Hur mycket kraft och resurser lägger vi till exempel på våra ekonomiska budgetar i jämförelse med de resurser vi lägger på vår företagskultur?

Min bild är att ambitionen är god. De flesta organisationer har ambitiösa värderingar som man tagit fram gemensamt och som man talar om kontinuerligt. Men hur närvarande är dessa i vardagen? Killen bakom disken kan mycket väl ha en chef som säger till honom attvara trevlig mot kunderna, han kan mycket väl ha varit delaktig i att ta fram ”våra värderingar” som sitter punktade på ett A3-papper på väggen i köket. Men det räcker inte att tala om kulturen, vi måste leva den. Vi gör inte som andra säger, vi gör som andra gör.

Det är inte förrän killen i kassan ser sin chef och sina kollegor vara trevlig mot kunderna som han faktiskt kommer att ta efter och kanske till och med bjuda på ett leende. Det är när hans stingslighet inte längre passar in i hans omgivning som han kommer att ändra sitt beteende.

Att göra kulturen till norm är absolut inte ett lätt jobb, speciellt inte om det finns en väl inarbetad kultur sen tidigare. Det ställer stora krav på ledarskapet i form av tålamod, konsekvent beteende, självinsikt och personlig mognad. Framförallt ställer det krav på mod. Mod att vara tydlig, att lyfta på stenar som inte vill bli lyfta på och mod att våga gå emot den befintliga kulturen. Vilket egentligen talar emot vår naturliga instinkt att anpassa oss.

Ekonomer kommer kanske rasa i förfäran, men jag är övertygad om att om vi för ett ögonblick vågar se bort från de enkla, ofarliga ekonomiska siffrorna och istället fokusera på de svåra, mjuka frågorna kommer vi att få en dubbelt så effektiv styrning av våra organisationer. Det är dags att prioritera kulturplanen framför ekonomiplanen. Gör vi det kan vi hjälpa killen i kassan att bli det lyckligaste, gladaste och sötaste av charmtroll.