Under sommaren är det många studenter, med mig inräknad, som haft ett vikariat eller jobbat extra någonstans. Som personalvetarstudent är det extra intressant att få vara med om att bli anställd, upplärd och inskolad på ett nytt arbete. Vissa företag följer böckerna slaviskt kring hur proceduren ska gå till, andra hittar på egna metoder och en del tänker inte alls. Företaget jag arbetat för de två senaste somrarna tycks ha en medveten strategi där semestervikarierna  presenteras för viktiga kontakter, får ta del av information om företaget samt olika rutiner och verktyg som kan vara relevanta. Än så länge är det här min idealbild, ett ovanligt gott exempel som jag kommer att ta med mig ut i arbetslivet.

Att företaget jag arbetar för bryr sig om sina anställda är något som jag brukar poängtera för människor i min närhet. Människorna i min närhet ingår i ett större nätverk som i sig skulle kunna vara obegripligt stort. Med lite enkel matematik kan jag anta att min åsikt skulle kunna spridas väldigt långt och väldigt snabbt, särskilt med dagens sociala medier i åtanke. En anställd kan på så sätt bli precis lika viktig när det gäller ett företags rykte som en reklamruta i en tidning eller en jobbannons. Det här är en tanke som på många sätt ökar personalens värde, oavsett vilken anställningstid de har. Både semestervikarien som arbetat 8 veckor och personen som efter 25 års tjänstgöring lämnar företaget har en bild av organisationen som de förmedlar till andra.

Att satsa resurser på vikarier och annan tillfällig personal är enligt mig självklart. Det leder i många fall inte bara till varumärkesvård utan även till att den tillfälliga personalen vill komma tillbaka. Men hur uppenbara fördelarna än tycks vara verkar inte alla tänka så här. Vad tycker du?