Föreläsarna från Tholin & Larsson som skall hålla i ett seminarie om arbetsrätt och sociala medier inleder med att fråga oss om hur många som finns på sociala medier. I princip alla räcker upp händerna. Den ena av föreläsaren skrockar lite förnöjt och säger att han misstänkte att han skulle få detta resultat. Själv har han ”varit med på Facebook i flera år men på senare tid lagt ner det” och gällande twitter ”har han ingen aning om vad det är eller vad man ska ha det till” som han lite nöjt konstaterar.

Jag är ingen expert på retorik men den inledningen kan under inga omständigheter följa några retoriska regler för hur du lägger upp ett anförande. Föreläsarna börjar lite i uppförsbacke så att säga, vilket är synd för mycket av vad det kommer att säga är ganska bra och hade de bara bemödat sig med att börja använda och utforska sociala medier tror jag det skulle kunna blivit riktigt bra. Men mer om det senare.

Efter inledningen följer en kort genomgång om vilka lagregler som kan komma att spela in kring sociala medier, PuL och lojalitetsplikten är de två man tar upp.

Tyngdvikten under seminariet ligger på lojalitetsplikten. Ingående förklaras hur lojalitetsplikten ser ut där man bland annat tar upp att plikten ingår i ett anställningsavtal även om den nämns eller inte, att arbetstagaren alltid förväntas sätta arbetsgivarens intressen för sina egna samt att den gäller både under och efter arbetstid. Lojalitetsplikten kan komma att bli aktuell som underlag i rättssituationer t.ex vid extern kritik mot arbetsgivaren, om arbetstagaren har en bisyssla och att arbetstagaren inte röjer företagshemligheter. Arbetsdomstolen har tidigare sett allvarligt på brott mot lojalitetsplikten och menar att t.ex kritik i första hand ska framföras till arbetsgivaren, i andra hand till facket och i tredje och sista hand till Arbetsmiljöverket eller DO och inte yppas externt.

Ett undantag från detta är offentligt anställda som kan anses ha en liten särställning. Under denna punkt togs också fallet med den bloggande polisen eller ”Fabror Blå” som han också har kommit att kallas. Enda gången ett konkret fall presenterades vilket jag tycker är synd när det finns en hel rad med exempel att dra, både svenska och utländska. I samband med ”Farbror Blå-caset” ställdes en mycket bra fråga av någon i publiken ”Spelar det någon roll om man skriver på Facebook om man jobbar på ett visst företag eller inte?”. Svaret blev ”Nej, även om du inte skriver det anses du ändå vara sammankopplade med arbetsgivaren.”

Det gicks också igenom vad som gäller gällande konkurrensklausuler men här såg i alla fall inte jag kopplingen till sociala medier, kanske kan någon se den?

Bisysslor var också ett ämne som togs upp och föreläsaren sa lite på skämt att ”blogg kan ju bli en bisyssla som ger anledning till debatt, hehe”. Jag la ut det här på twitter och fick snabbt svar att det finns fall där det här har varit en högst verklig situation.

På det hela taget var det mycket arbetsrätt och lite sociala medier. Fokus låg hela tiden på arbetsrätten och det sas också vid ett tillfälle ”att det låter som vi bara är negativa och att det är en massa restriktioner kring det här och det är det också”. Det märktes, tycker jag, väldigt tydligt att de föreläsande inte har koll på det sociala media-landskapet och hur det är uppbyggt. Det påpekades vid flera tillfällen att ”de unga har ingen koll på hur saker sprids”. På generell basis tror jag det är precis tvärtom. Min syster född på 90-talet har stenkoll på vilka som ser vad på hennes Facebook-sida medan min pappa född på 50-talet har mindre koll på det.

Det här är en generationsfråga, helt klart och det märktes också på publiken som drog förfärade suckar emellanåt vilket jag kan tycka är synd. Ingen är betjänt av skrämselpropaganda i det här läget och begränsning av sociala medier tycker inte jag är lösningen. Dessutom anser jag att ska man tala om arbetsrätt och sociala medier då bör man finnas på sociala medier.