Såhär under blossande högkonjunktur är detta en ganska vanlig frågeställning. Man har massor att göra och blir helt tagen på sängen när en viktig medarbetare säger upp sig – vad gäller nu? Hur ska jag hinna hitta en ersättare eller fördela om arbetsuppgifterna på en månad? Läget är följande: om man inte har kommit överens om något annat i anställningsavtalet, och inte heller har kollektivavtal som reglerar frågan, så har man som anställd inte skyldighet att vara kvar längre än just en månad.
Därför, om man inte har kollektivavtal och vet med sig att det skulle kunna bli ett problem i verksamheten om någon vill sluta med så kort varsel som en månad, är det min starka rekommendation att man skriver in – till exempel – tre månaders ömsesidig uppsägningstid i anställningsavtalet, med tillägget att arbetsgivaren alltid är skyldig att iaktta sådan längre uppsägningstid som kan följa av LAS när det är arbetsgivaren som säger upp.
Då kanske någon tänker – men LAS är ju tvingande och det står ju ”en månad”? Nja, om man läser 11 § noga står det faktiskt ”för både arbetsgivare och arbetstagare gäller en minsta uppsägningstid om en månad”. Detta innebär att det är helt i sin ordning att avtala om en längre – men inte kortare! – uppsägningstid. Det är också en outtalad regel att det inte är ok att avkräva arbetstagaren en längre uppsägningstid än den man som arbetsgivare iakttar, därav att man vanligen kommer överens om en viss ”ömsesidig” uppsägningstid.
