På många arbetsplatser så tycker chefer att det där med personalfrågor tar tid. De har ju deadlines att sköta, arbetsuppgifter att delegera och de måste ju vara på plats för att övervaka och se till att allt håller tiden. I sverige kör vi, i alla fall på pappret, den platta modellen. Det vill säga, här är vi alla lika värda och allas åsikt räknas – vi har ingen hirerki. Kommer du in i de flesta företagen, så inser du att även om företagen säger sig vara platta så har många människor som arbetar i företaget ändå hierarki. I grunden är vi ju djur, oavsett om du håller med om det eller inte, och djur rangordnar sig efter status. Den som har mest makt, har mest status. Det vill säga, så ser de flesta på chefen oavsett om chefen vill vara på samma nivå eller ej som de anställda. Dessutom har många chefer svårt att släppa kontrollen och delegera. Här i ligger mycket av tiden som kunde sparas och faktiskt vara chef. Att vara chef, eller som jag föredrar ledare, handlar om att leda människor. Att vara vi och inte jag.

Men runt om i Sverige sitter det ändå var och varannan som klagar på sin chef. Vad gör dom fel då, cheferna? Jag har otaliga gånger diskuterat frågan med kollegor, vänner & familj. Och det som de allra flesta har lyft fram är att de sällan ser sin chef, de känner inte att chefen har tid, att deras chef knappt vet vad de gör, de får lite eller ingen feedback, alternativt bara negativ feedback men aldrig positiv, de har ingen aning om ifall deras arbetsinsats uppskattas eller ej, de finner att de har outnyttjad kompetens, deras chef tar sig inte tid att lyssna, deras chef frågar aldrig hur det är eller hur det går och det i sig gör att de inte känner att det är naturligt att prata med chefen. Man brukar säga att en av de vanligaste anledningarna till att man byter jobb är att man inte trivs med sin chef eller sina möjligheter på arbetsplatsen.

Om jag som HR fick styra ett företag skulle jag lägga min största tid som chef på att lyssna på mina anställda och se hur deras tankar och ideer kan tillvara tas, det får dem att känna sig delaktiga. Jag skulle sedan genomföra ideérna eller återkoppla varför det inte fungerar just nu. Jag skulle vara transparent så mycket som möjligt för att öka meningen för vart vi är på väg och hur deras jobb bidrar till det. Jag skulle vara rak i kommunikationen för att undvika missförstånd och för att visa att om det är något så kan de alltid lita på att jag säger det, ärlighet varar längst. Dessutom gäller det ju att föregå med gott exempel och handla som man vill att medarbetarna ska handla. Jag skulle delegera arbetsuppgifter så att jag fick mer tid över till ledarskap och så att de anställda fick möjlighet att växa med ansvaret. Jag skulle ifrågasätta om jag verkligen behövde vara med på alla möten och om jag behövde det skulle jag frågasätta om de behövde vara så långa samt se till att de blev strukturerade. Jag skulle ta mig tid att sitta jämte mina medarbetare för att lära mig vad de gör, jag skulle sätta mig in i deras vardag och ge dem beröm när något går bra. Människor växer av att uppmärksammas, det ökar motivationen. Jag skulle fria hellre än fälla och jobba med att främja istället för att åtgärda och bestraffa. Om man satsar på friskvård slipper man åtgärda hög sjukfrånvaro och sparar massvis av pengar. Jag skulle ta mig tid att bygga en relation till varje medarbetare, fråga dem hur deras helg var, fråga dem hur de mår så att de känner att det är naturligt att komma till mig om något  är fel. Välmående medarbetare arbetar bättre, motiverade medarbetare ökar produktiviteten. Om du som chef förstår detta och satsar på detta, kommer du att nå ditt resultat och din budget, för dina medarbetare kommer göra allt för att fixa det åt dig. Ni är ett team,  all for one – one for all.

Vill du läsa mer om motivation rekommenderar jag: McGregors X&Y teori, maslows behovspyramid, (den uppdaterade varianten: Alderfers ERG-teori) & Herzbergs motivationsteori.

Hur ser det ut på ditt företag, vilka problem stöter du på och hur har din bästa chef varit?