Be inte om ursäkt för att du har barn!

Under våren har jag gått på många intervjuer. Något som ofta kommit upp, trots att det vare sig är relaterat till min kompetens eller något man får lägga vikt vid i en rekrytering, är hur min familj ser ut. Det har till exempel kunnat vara så här:

Jag blir intervjuad av två män för en tjänst som jag är väl kvalificerad för, och det känns som om jag lyckas förmedla det till dem. Samtalet kretsar kring kompetens och flyter otvunget tills en av dem frågar hur gamla mina barn är. När jag svarar att den äldste snart blir tre och den yngsta precis fyllt ett rynkar han pannan. ”Men” säger han, ”då är de ju väldigt små fortfarande. Vem ska passa dem om du börjar jobba här?”.

Jag skrattar till. ”Min man är föräldraledig nu, och till hösten börjar de förskola”. ”Visst, men det kan bli långa dagar här, har du någon farmor eller mormor i närheten som kan hjälpa dig att hämta på dagis?”. Då fastnar skrattet i halsen. För min man tog 80% av alla hämtningar och lämningar förra gången det var aktuellt, och farmor har aldrig hämtat på dagis, men däremot morfar. För min man och jag är ett lag, och ändå har han aldrig fått samma fråga. För att jag nästan börjar stamma och bedyra att visst har vi familj i närheten och min man har ett flexibelt arbete och det är klart jag kan jobba över lika ofta som kandidaten du träffade nyss…

…och sedan blir jag tyst. För i mitt huvud börjar en stor skylt blinka: be inte om ursäkt för att du har barn! Jag vill inte spela med. Jag vill inte redogöra för vem som vabbar eller hur vi tänker kring fler barn. Jag vill inte bidra till att nästa kvinnliga kandidat i det här rummet – eller i något annat intervjurum – tvingas säga förlåt för att hon, medan hon skaffade sig en fyraårig högskoleutbildning och de tio års arbetslivserfarenhet som önskas, också levde resten av livet, och ville ha barn.

Med risk för att bli tjatig – kan vi prata om kompetens? Har företag råd att välja bort allt sådana som jag kan tillföra på arbetet, för att de redan på intervjun oroar sig över de timmar vi eventuellt inte kommer vara där? Och kan vi prata om hur vi hjälps åt med det praktiska? För jag och min man och farmor och morfar kommer långt, men ända fram når vi nog bara om även arbetsgivarna engagerar sig i att skapa en arbetsmiljö som fungerar för människor i olika stadier av livet.

Om jag fick jobbet? Nä. Kanske berodde det på min kompetens. Kanske inte.

Share with your friends










Submit

Beteendevetare som jobbat fem år som chef i snabbmatsbranschen, och fem år med rekrytering och bemanning. Pratar och skriver gärna om detta, och även om till exempel jämställdhet, miljöfrågor, böcker, vilda barn och den antagligen omöjliga "balansen" i livet.

3 Responses to “Be inte om ursäkt för att du har barn!”

  1. Lucius Byrne skriver:

    good point……

  2. Max Büchler skriver:

    Bra post och rätt. En kommentar från mig om hur annorlunda det kan vara. Jag kom hem efter en intervju för ett litet tag sen och sa till min fru: ”lite intressant, jag fick inte en enda fråga om min familj, inte ens var jag bor”. Det blir lite konstigt fast åt det helt andra hållet….

  3. Lina skriver:

    Självklart ska en kompetent person inte väljas bort på grund av att man har små barn, men det ÄR faktiskt så att små barn under de första åren faktiskt är mer sjuka än friska och det BLIR ett problem för arbetsgivaren och kolleger när man är tvungen att vara hemma för sjukt barn ofta. Jag vet, har själv tre barn. Jag vet att det inte är politiskt korrekt att säga det, men jag skulle faktiskt hellre anställa en man eller kvinna med tonårsbarn än personer med små barn, givet samma kompetens. Så är det bara!

Kommentera

Great Place to Work - Sveriges bästa arbetsplatser

Missa inga lediga jobb inom HR & Personal!