En nyligen släppt rapport från United Minds tar sig en titt på min egen generation, 80-talisterna. 80-talisterna – så funkar de heter den. Nu när vi invaderar arbetsplatserna är det förstås av stor vikt för chefer och andra att förstå hur vi fungerar. 🙂 Förutom att rapporten är riktigt snyggt formgiven har den en hel del bra att bjuda på, och jag gillar särskilt hur de försöker sätta in generationen i ett perspektiv, vad som påverkat oss som vi inte direkt är medvetna om själva och så vidare.

80-talister är så uppfyllda av sina egna möjligheter att de ibland drunknar i utbudet. Det är inte alltid lätt att ha blivit proffs på ifrågasättande redan på dagis och samtidigt leva i ett land och i en tid där allt är möjligt. Ingen behöver längre förbli vid sin läst, i sin stad, sin klass eller ens sitt land. Tvärtom: ett lyckat 80-talistliv ska innehålla så mycket som möjligt, och allt flyter. Och om det inte händer, om de inte ens släpps in på arbetsplatserna (20 procent av dem mellan 20 och 24 år är utan arbete) och ges en chans, anklagar de sig själva för sina tillkortakommanden eftersom de i det närmaste har hjärntvättats med budskapet att allt är möjligt för alla.

Jag blev också förtjust i det här citatet, som i alla fall stämmer in på mig själv:

Det verkar inte vara möjligt att hålla en 80-talist kvar vid ett arbete där hon inte känner att hon kan utvecklas. Att känna lust inför sitt arbete är ingenting 80-talister hoppas på, det är något de kräver. Om ett jobb erbjuder trygghet utan tillräcklig stimulans så kommer de att flytta på sig och lämna plats för andra.

Läs den!