Etikett: jobb

  • Arbetsförmedlingen – hjälper eller stjälper?

    Filip Andersson skrev tidigare ett inlägg här på bloggen om Arbetsförmedlingen. Jag håller med Filip om att arbetsgivare kanske är för dåliga på att använda de gratisresurser som finns, som exempelvis arbetsförmedlingen. Jag har själv tagit hjälp av arbetsförmedlingen för att göra ett urval till en tjänst vi hade svårt att hitta kandidater till, jag fick många bra kandidater att välja mellan! Filips inlägg hittar du här.

    Vid en annan rekryteringsprocess upplevde jag dock ett par baksidor med arbetsförmedlingens rutiner. Här kommer ett par exempel:

    Till en tjänst som det är relativt svårt att rekrytera, eftersom det finns ett underskott av utbildade inom området i Sverige, fick vi in ett femtiotal ansökningar. Tjänsten kräver en teknisk högskoleutbildning och några års relevant yrkeserfarenhet är ett önskemål. Efter att ha läst samtliga handlingar hade jag 7 kandidater kvar som var kvalificerade för tjänsten. Av de jag ratade var det uppenbart att majoriteten var sådana personer som var tvungna att söka alla tänkbara, och otänkbara jobb, för att ha kvar rätten till sin A-kassa.

    Min första fråga är således, ska det vara såhär? Är det meningen att arbetsförmedlingen ska utgöra en instans i arbetsmarknadspolitiken som sätter käppar i hjulet för företagare som letar efter ”rätt” kompetens och samtidigt kränka de arbetssökande? Nej, jag vill påstå att det inte är ok att kräva att en individ måste söka jobb de inte är kvalificerade till. Detta är varken rätt mot de individer som blir utsatta för denna förnedring (för det måste ju vara förnedrande att gång på gång få ett ”nej-tack, dina kvalifikationer uppfyller inte de krav vi har för tjänsten) eller för näringslivet som arbetar hårt för att överleva. Det måste således till en förändring i systemet – arbetsförmedlingen borde arbeta för att hjälpa individer till ett jobb som är rätt för dem, inte ett jobb de inte är kvalificerade för. Blir jobbet rätt för individen, blir det ju i förlängningen rätt för företaget som rekryterar.

    Mitt andra exempel hänger mycket ihop med mitt första, men ur ett annat perspektiv. Rekryteringsprocessen var även denna kantad av stor konkurrens. Annonsen låg bland annat ute på arbetsförmedlingen, majoriteten av ansökningar sorterades även här bort med tanken i bakhuvudet att vi måste utesluta arbetsförmedlingen som rekryteringskanal helt… Men, bland de få som blev kvar hittade vi några riktiga guldkorn! En av kandidaterna som kallades på intervju kändes som en toppkandidat och denne gick vidare till en andra intervju. Efter den andra intervjun var samtliga inblandade i rekryteringsprocessen eld och lågor, denna kandidat måste vi få in på vårt företag var de ord som sades, med entusiasm dessutom. Tills den dag då arbetsförmedlingen ringde och sa att aktuell kandidat hade svårt att få jobb och att de nu  kontrollera om det verkligen var så att den här kandidaten hade 1) sökt jobb hos oss?  2) verkligen varit på intervju? 3) verkligen blivit kallad på ytterligare en intervju?

    Vi svarade givetvis sanningsenligt att denne kandidat var en av våra toppkandidater och samtalet avslutades.  Men det var bara samtalet som var avslutat, i våra tankar och diskussioner frågade vi oss varför arbetsförmedlingen hade ringt? Varför hade denna kandidat svårt att få jobb? Varför var en ”toppkandidat” inom detta yrkesområde, som det knappt finns en endaste ledig person att rekrytera inom, ens inskriven på arbetsförmedlingen?

    Jag vill givetvis påpeka att det i sig inte är något fel med att använda sig av arbetsförmedlingen för varken arbetssökande eller företag. Men med tanke på vad en rekrytering kostar och vad den eventuellt kostar om den landar i en felrekrytering så vill man verkligen vara säker på att anställa rätt person. Minsta lilla frågetecken som då dyker upp måste rätas ut.

    Vi bestämde oss slutligen för att kalla in kandidaten på ett tredje samtal och efter det samtalet var vi alla helt övertygade om att kandidaten var rätt för oss. En dyr process, givetvis, men nödvändig för att inte utesluta kandidaten, som varningsklockan efter arbetsförmedlingens konstiga samtal sa.

    Min fråga är då, är det rätt att arbetsförmedlingen ringer till eventuella framtida arbetsgivare och frågar sådana frågor? Njae, kanske är mitt svar. De har som arbetsuppgift att säkerställa så långt det går att A-kassepengar inte betalas ut till ”fuskare”. Hade kandidaten blivit utan jobbet om det om ett annat företag tagit emot arbetsförmedlingens samtal? Nu kanske mycket hängde på hur denna person från arbetsförmedlingen valde att uttrycka sig. Det kanske är så att det enda som krävs är att arbetsförmedlingen säkerställer att dessa samtal sker på ett positivt sätt och inte på det negativa och uttråkade sätt som just denna arbetsförmedlare hanterade samtalet med.

    Arbetsförmedlingen i all ära, det kan komma mycket gott ur deras tjänster också, men jag tror att de måste kalibrera sina arbetsmetoder en del för att inte skrämma bort näringslivet från att använda deras tjänster och för att inte stjälpa arbetssökande i sin strävan efter ett nytt jobb.

  • Kontakt med näringslivet – universitetets eller näringslivets ansvar?

    Studying...
    fanz / Foter.com / CC BY-NC-ND

    Läste en artikel i SvD om att Jusek har gjort en undersökning som visar att svenska studenter är besvikna på att de inte får kontakt med näringslivet i sina utbildningar. Företagarna och dess medlemmar kräver att högskolorna och universiteten tar tag i detta och lägger in praktik i utbildningen. I en debattartikel i Studentliv uppmanar även Svenskt Näringsliv att skolan måste se till att studenten får mer kontakt med näringslivet.

    Jag är inte så säker på att det är rätt sätt att interagera studenten med näringslivet. Och jag är heller inte så säker på att det är skolans sak att göra detta. Det är ju trots allt näringslivet som törstar efter de kompetenser vi förser oss med på skolan, det är de som kommer att dra nytta av våra kompetenser i framtiden. Varför ska de då inte vara med och bekosta en del av våra studier?

    Jag röstar på fler traineetjänster i samband med avslutad utbildning istället. Jag vill alltså mena att det är dags att svenska företag tar sitt ansvar och bidra med sin, egentligen helt självklara, del i svenska högskole- och universitetsutbildningar. Gör de detta får de exakt den kompetens de eftersöker till sitt företag. Se på Tyskland till exempel, där många utbildningar inte avslutas med en uppsats utan med en traineeperiod på ett företag de blivit handplockade till. Så går det till i flera andra europeiska länder, så varför inte i Sverige?

    Tycker att Företagarna och Svenskt Näringsliv lite för lättvindigt lägger över ansvaret på utbildningsväsendet. Vad tycker du?

     

     

  • Finns det på svenska?

    Finns det på svenska?

    För tillfället sitter jag och gör en branschkartläggning gällande inköpare i Stockholm och Malmö. Varför kan jag berätta en annan gång. Av en kollega fick jag tipset att först spana in en hemsida som hon använder och som hon tyckte innehöll all den där matnyttiga informationen som en inköps-gröngöling som jag kan tänkas fundera över. Jag håller med. Den är snygg, den är informativ, den är pedagogiskt upplagd och den är användarvänlig. Ni hittar den här.

    Eftersom jag tidigare diskuterat frågan kring ekonomers förkärlek att hävda att HR-avdelningen behöver bli bättre på ekonomi istället för att vara duktiga på just HR fastnade det här citatet från tidigare nämnda hemsida hos mig: ”Lite förenklat kan man säga att en spendanalys är ett utdrag ur leverantörsreskontran som man sedan analyserar utifrån en inköpares ögon snarare än en ekonoms”

    Här har vi en yrkesgrupp, dvs inköparna, som inte skäms över att göra om ekonomernas data till att bättre passa med den information som man inom inköp är mest intresserad av. Varför skäms HR för att göra detsamma? Varför framstår ordet ”HR-ekonomi” ibland som något med sämre kvalitet? Varför vill en del ekonomer (och ibland även psykologer) få oss inom HR att tro att vi inte är bra på det vi är utbildade till att vara bra på?

    Nog om det.

    Min huvudsakliga undran i det här inlägget är snarare – Finns det en lika bra och informativ hemsida för HR-personal som EFFSO är för inköpare? Jag hittade den här när jag gjorde en snabb sökning på google. Den är på engelska. Det  är inte ett problem. Vi kan engelska bättre i det här landet än i många andra länder. Men ändå. Är det någon av er som har tips på en svensk ”EFFSO-sida” för HR-yrket?

  • Sök jobb med sociala medier – LinkedIn

    Vi fortsätter att beskriva hur du söker jobb med sociala medierDel 1 och del 2 täcker bakgrunden och översikten till sociala medierDel 3 beskriver hur du registrerar dig på LinkedIn och del 4 hur du hittar och lägger till kontakter. Idag tittar vi närmare på grupper och hur du reglerar mailflödet från LinkedIn.

    Grupper

    Förutom att lägga till kontakter är det också bra att gå med i grupper på LinkedIn. Grupper fungerar som forum på LinkedIn där människor intresserade av ett specifikt ämne eller organisation samlas och diskuterar. Förutom att grupper är ett ställe där du har chansen att delta i diskussioner och därmed visa upp vad du kan postas det även jobb inom grupperna. Ett utmärkt tillfälle att få lite insideinformation på jobb. En annan positivt bieffekt av att gå med i många grupper är att du utökar dina kontaktmöjligheter ytterliggare för folk i grupper ingår i ditt nätverk.

    Att tänka på när du går med i grupper är att inte med en gång börja spamma ner grupperna med inlägg utan att avvakta lite och titta på hur folk beter sig i gruppen. Är det en grupp där det är ok att posta att du söker jobb på första sidan? Är det livliga debatter? Verkar folk vara inne och svara på meddelande? Modereras gruppen aktivt? Kika lite på hur strukturen i gruppen ser ut innan du postar, det kommer betala sig i att du bättre kan anpassa dig till tonen och inläggsfrekvensen i gruppen.

    För att gå med i en grupp, se till att Grupper är valt uppe i sökfältet till höger. Skriv sedan in intresseområde eller specifik grupp du vill söka upp. Du kommer automatiskt få upp förslag på grupper som matchar det du skriver.

    När du väl klickat dig in på gruppen går du med i gruppen genom att klicka på Gå med i gruppen.

     

     

    Om gruppen är en öppen grupp som tillåter vem som helst att gå med är du nu med i gruppen och kan posta och interagera med människorna i den gruppen. En del grupper är dock slutna grupper som kräver att en moderator godkänner dig som medlem, du får då ett mail när din ansökan blivit godkänd.

    Vill du lämna en grupp klickar du dig in på gruppen, klicka på Mer i gruppens menyfält och sedan på Dina inställningar. Längst ner till höger på den sida du får upp finns en knapp som heter Gå ur grupp. Klicka dig in på den.

    Reglera mängden mail från LinkedIn

    När du lagt till en massa kontakter och gått med i en rad grupper är risken/chansen stor att du börjar få en ohygglig mängd mail från LinkedIn. Vill du justera mängden mail du tar emot från LinkedIn gör du det enkelt genom att börja med att hålla pekaren på ditt namn uppe till höger. Välj sedan Inställningar. 

    Du får då upp lite kontoinformation samt en meny under din kontoinformation. Klicka på E-postinställningar. Vi ska nu gå in och redigera i två kategorier, markerade nedan.

     

    Vi börjar med Ställ in hur ofta du vill få e-post. Under den här menyn ställer du bland annat in om du vill få ett individuellt mail för varje kontaktförfrågan som skickas till dig och hur ofta sammanfattningar av vad som sker i ditt nätverk skall skickas till dig. Hur du ställer in dessa inställningar tycker jag beror på hur ofta du är inne på LinkedIn. Är du inne varje dag behöver du kanske inte få några mail alls medan om du har lätt att glömma av att kolla LinkedIn kanske vill ha en uppdatering per vecka. Här finns såklart inget rätt eller fel utan du avgör själv hur du vill bli uppdaterad. Bredvid varje kategori hittar du ett litet frågetecken som förklarar vad varje enskild rubrik rör. När du är klar tryck på Spara Ändringar. 

     

     Den andra vi ska ställa in Välj hur ofta du vill få e-postsammandrag styr hur mycket email som skickas till dig från de grupper du är med i. Är det någon grupp du vill hålla särskild koll på kan det vara bra med dagliga eller veckovis uppdateringar. Andra grupper kanske du är inne på ofta ändå och inte behöver få en sammanställning av via mail. När du valt hur du vill uppdateras på dina grupper väl Spara Ändringar/Save Changes.Uppdateringar av gruppmail kan du också styra när du går med i en grupp eller via en gruppsida. När du är inne i en grupp tryck på Mer och sedan Dina Inställningar för att nå val gällande mail.

     

     

  • Sök jobb med sociala medier – en översikt

    En del i vår bloggserie om hur man söker jobb i sociala medier. Första delen hittar du här.

    Du har säkert hört att sociala medier är det nya sättet att söka jobb. En bild som jag själv i allra högsta grad bidragit till att förmedla. Och visst finns det en massa fördelar med sociala medier men innan du registrerar dig på alla siter som finns i hopp om att landa ett jobb så fundera lite kring vad det är du är ute efter. För alla jobb finns inte på sociala medier. Det kanske låter hårt och exkluderande men tittar vi på de jobb som ligger ute på tillexempel LinkedIn i Göteborg idag så finns det totalt 65 stycken jobb och utav dessa är det 1-2 stycken som inte vänder sig till dig med akademisk utbildning (Informationen är hämtad 2012-06-11 från LinkedIn).  Jag tänker inte i den här bloggposten lägga ut texten kring huruvida det är rätt eller fel att söka efter enbart akademiker men verkligheten ser ut som ovan, det är främst akademiker det annonseras efter på LinkedIn, troligtvis för att LinkedIn mest består av akademiker.

    Varför skriver jag då det här? Jag förespråkar ju alltid sociala medier annars? Därför att jag tycker det är viktigt att belysa det faktum att sociala medier inte är den effektivaste kanalen för alla, hela tiden. När vi som förespråkar sociala medier pratar om sociala medier så utgår vi ofta från det vi känner till och det vi allra bäst känner till är förstås oss själva. Så bara för att sociala medier är gynnsamt för oss (ofta akademiker och ofta redan etablerade på arbetsmarknaden) betyder det inte per automatik att det passar för icke-akademiker som stått utanför arbetsmarknaden ett tag. Det tycker jag är viktigt att komma ihåg. Arbetar du som verkstadsmekaniker är du troligtvis mer betjänt av att gå in till din lokala verkstad och säga hej än att sitta fyra timmar på LinkedIn och fylla i alla dina kompetenser, gå med i alla grupper och lägga tid på att skapa kontakt med allt och alla. Det ena behöver såklart inte utesluta det andra och det kan vara nog så trevligt att lägga till folk på LinkedIn men är målet att få ett jobb, då är det troligtvis så att verkstadsbesöket är mer givande än LinkedIn.

    Med det sagt är det dags att försöka ge en liten översikt över vilka sociala medier som kan vara värda att titta in lite närmare på, en del har jag nämnt både i den här bloggposten och i den förra. Tanken är att ge dig en liten översikt över vad som finns och en kort liten bakgrundsinformation om varje nätverk samt vad du kan tänkas möta för människor där.

    LinkedIn – Är ett professionellt nätverk och med det menas att det är ett relativt avskalat nätverk. Du delar med dig av ditt CV och det räcker gott. LinkedIn har funnits sedan 2003 och har över en miljon svenska medlemmar vilket gör det till den största CV-databasen i Sverige. Under de senaste året har en stadig ökning av medlemmar skett. Från att ha varit väldigt IT-inriktat är det idag ett mer allmänt nätverk för akademiker med olika inriktningar.

    Twitter – Kallades och kallas (?) för en microblogg även om jag brukar beskriva den som en stor och ständigt pågående chatt med människor från alla håll och kanter. Har 318 000 svenska medlemmar. Det är svårt att kartlägga inom vilka områden människor verkar men en liten översikt ger Twittercensus, en rapport om twitter och #svenskatwitter av Aitellu. De påvisar båda att många av twittrarna arbetar som journalister. Även kommunikatörer utgör en stor massa. Nu är det såklart inte enbart dessa två yrken som finns på twitter men det är två stora yrkesgrupper. Om jag lägger in min egen bedömning ihop med andra twittervänner jag samtalat med detta om så är vi relativt ense om att twitter primärt består av journalister, webb och IT-folk. Därmed inte sagt att det inte finns andra yrken där, vi börjar tillexempel bli relativt många rekryterare som återfinns på twitter och i mitt flöde har jag både kockar och sjuksköterskor. Men på generell basis är min uppfattning att det är  journalister, webb och IT-folk som syns på twitter.

    Facebook – Det största nätverket i Sverige. Har 4,6 miljoner medlemmar. Är ett privat nätverk som kan vara svårt att ta kontakt med okända människor på men nog så viktigt när det gäller ditt jobbsökande, särskilt om du är öppet arbetssökande. Att låta vänner och bekanta veta att du söker jobb är ett sätt som kan leda dig emot ditt nästa jobb. Tack vare sin storlek är det många olika människor här men som sagt, erfarenheter härifrån visar att det är relativt svårt att ta kontakt med okända människor på Facebook gällande jobb. Facebook ses i höggrad som en privat sfär av många. Kanske kan BranchOut ändra på det? Vi återkommer till just BranchOut lite längre fram.

     

    En kort översikt över nätverken som jag tänker gå igenom i den här bloggserien. Kanske skulle Google+ vara med också men i ärlighetens namn vet jag alldeles för få som använder det för att det ska kunna vara till nytta. Inlägget ovan är lite kritiskt men det är också meningen, att du ska stanna till och reflektera över om det är värt insatsen i tid och om det är här du ska lägga din tid. Imorgon börjar vi gå igenom fördelarna med sociala medier, för oavsett vilken bransch du befinner dig i finns det nytta med det. Skillnaden ligger i tid och engagemang såsom jag ser det.

    Undrar du över något såhär långt är du antingen varmt välkommen att kontakta mig eller lämna en kommentar nedan.

  • Medarbetarna kan inte läsa chefens tankar

    I all sin enkelhet tycker jag att det här är en av de bästa texter om management jag läst. Den är skriven av Justin Kan som startade ett företag, utan att någonsin ha haft ett “vanligt jobb” själv innan för övrigt, och delger hans insikter från att ha varit chef. Framförallt insikter genom att göra fel.Det som talade till mig, förutom att den är klarsynt och så enkel att följa, är att den pratar om precis det som i alla fall jag upplever som det vanligaste problemet på arbetsplatser. Om jag har varit missnöjd med mina chefer någon gång så har det handlat om detta, och när andra människor ibland klagar över något jobbigt på sina jobb till mig så är det om detta: chefer som först är otydliga, sen ska in och detaljstyra.

    Det han beskriver är en slags management by telepathy, typ, där chefen istället för att formulera sina önskemål tydligt, tar för givet att medarbetarna förstår vad hen vill ha. Sen när medarbetarna inte gör som chefen tänkt hoppar hen in och känner sig tvungen att detaljstyra eftersom medarbetarna “inte fattar”.

    Kan beskriver (min fetstil):

    • Vague problem definition: ”Create an automated test suite for the website.”
    • Employee defines it in some way that we didn’t actually have in mind: ”Create an extensible, Selenium based framework for performing every action a user can on the site.”
    • Employee works on that for a while, sometimes months, without feedback: ”I’m making great progress!”
    • Manager checks on progress, has a ”wtf” [what the fuck] moment: ”Wait, I just wanted something that pinged five URLs and checked for 500s.”
    • Massive micromanagement ensues: ”OK, clearly you don’t understand what we’re doing; I’m going to have to take over.”
    • Massive employee disenchantment: ”WTF just happened?”
    Han tydliggör att klart formulerade riktlinjer, och ett tydligt syfte faktiskt kan låta självständighet och kreativitet blomma.
    In previous eras, we had asked ourselves why employees weren’t coming up with ideas that were in line with things we wanted to do. It turns out it was because we weren’t explaining what we wanted to do. When we started doing so, our best ideas started coming from people who weren’t the founders.
    Att få otydliga instruktioner och lämnas vind för våg, för att sedan inse att det egentligen var något specifikt som avsågs och att man i förhållande till detta gjort “fel” – det är inte kul. Man målar upp en illusion av att egna initiativ är välkomna men krossar den snabbt. Det är ett recept för utbrända eller apatiska medarbetare. Och det blir en ond spiral.
    Otydlighet leder till att medarbetare inte vet hur de ska prioritera och kanske jobbar med “fel” saker, vilket leder till att chefen tycker att hen måste detaljstyra och medarbetare känner sig överkörda och att vad de jobbat med är meningslöst. Men om medarbetarna förstår visionen, har tydliga ramar (som kan vara mer eller mindre på detaljnivå beroende på jobb & medarbetare, förstås) och kontinuerlig feedback, kommer de göra rätt saker, och antagligen lösa problemen snabbare och smartare än vad du själv kunnat göra!
    Det jag hämtar ur den här texten är också att förmågan att tydligt kunna formulera och förmedla inte vad men varför något ska göras är något av det viktigaste en chef måste kunna. Kanske inte alltid svenskarnas nationalsport, det här med att tydligt förklara vad man vill, faktiskt.
  • 80-talisterna så funkar de

    En nyligen släppt rapport från United Minds tar sig en titt på min egen generation, 80-talisterna. 80-talisterna – så funkar de heter den. Nu när vi invaderar arbetsplatserna är det förstås av stor vikt för chefer och andra att förstå hur vi fungerar. 🙂 Förutom att rapporten är riktigt snyggt formgiven har den en hel del bra att bjuda på, och jag gillar särskilt hur de försöker sätta in generationen i ett perspektiv, vad som påverkat oss som vi inte direkt är medvetna om själva och så vidare.

    80-talister är så uppfyllda av sina egna möjligheter att de ibland drunknar i utbudet. Det är inte alltid lätt att ha blivit proffs på ifrågasättande redan på dagis och samtidigt leva i ett land och i en tid där allt är möjligt. Ingen behöver längre förbli vid sin läst, i sin stad, sin klass eller ens sitt land. Tvärtom: ett lyckat 80-talistliv ska innehålla så mycket som möjligt, och allt flyter. Och om det inte händer, om de inte ens släpps in på arbetsplatserna (20 procent av dem mellan 20 och 24 år är utan arbete) och ges en chans, anklagar de sig själva för sina tillkortakommanden eftersom de i det närmaste har hjärntvättats med budskapet att allt är möjligt för alla.

    Jag blev också förtjust i det här citatet, som i alla fall stämmer in på mig själv:

    Det verkar inte vara möjligt att hålla en 80-talist kvar vid ett arbete där hon inte känner att hon kan utvecklas. Att känna lust inför sitt arbete är ingenting 80-talister hoppas på, det är något de kräver. Om ett jobb erbjuder trygghet utan tillräcklig stimulans så kommer de att flytta på sig och lämna plats för andra.

    Läs den!

  • Att äga sin identitet (och sitt CV) online

    På senare tid har det seglat upp en debatt om vem som äger din identitet på internet. Detta framförallt i förhållande till Facebook. Genom sin nya ”like”-funktion, till exempel, dras allt mer information in på just facebook, som får information om dig, vilka vänner du har och vad du gillar och inte gillar. Dessutom verkar de medvetet göra privacy-inställningarna så svåra som möjligt att förstå och ändrar dem då och då. Det kan kritiseras ur ett integritetsperspektiv men jag är mer intresserad av det faktum att alla kopplingar mellan mig och andra, annat, är fast där inne på facebook (vilket kanske också räknas som ”integritetsperspektiv” i och för sig).

    Jeff Jarvis, professor i journalistik och fast gäst på This week in Google, en podcast om google och ”molnet” i allmänhet, har argumenterat i flera veckor på TWiG nu att Facebook borde hjälpa oss att skydda och sköta vår online identitet som vi vill, för VÅR skull, istället för att försöka utnyttja den informationen för sina egna syften bara.

    Alternativ är på gång. En stor hype har skapats kring ett projekt, Diaspora*, som knappt börjat produceras ännu. Projektet har lyckats samla ihop över $130.000 i donationer på Kickstarter på bara några veckor.

    Diaspora beskriver sig självt: ”the privacy aware, personally controlled, do-it-all distributed open source social network”. Individuellt kontrollerat. Du kontrollerar din identitet och alla dina relationer, samtidigt som du kan interagera med alla andra.

    Be your own OpenID provider. Having a single identity across lots of services is great, but why trust a web service to hold it? Once we are the keepers of our own data, we can also selectively allow services access to it through Oauth.

    Ur ett nördperspektiv känns det toppen! Jag kommer åtminstone att testa den distribuerade modellen för social webb, eftersom jag tilltalas av idén att ha allting samlat på ett ställe som jag kontrollerar. Jag har i liten skala börjat med min personliga domän där jag samlar flöden från mina andra webnärvaroställen och även sådant som händer offline. Jag vill även skapa ett CV i HR-XML-format som jag enkelt kan peta in på diverse jobbsajter när jag vill söka jobb (som kräver ett ”cv”). De flesta jobbsökarsajter vill ju fortfarande att jag ska ge mitt CV till dem, på deras villkor, de vill inte komma till mig och hämta det. Det minsta man kan kräva då tycker jag är att sajterna läser HR-XML så man kan koda sitt CV en gång. Man ska inte behöva lägga 20 minuter varje gång man ska skriva in sitt CV i något nytt formulär.

    Ur ett arbetsgivarperspektiv kanske det har sin poäng att göra det krångligt att söka jobb, om man brukar få många sökande. Bara de riktigt motiverade orkar krångla. Alternativt de riktigt desperata. Jag lägger hellre min energi på att skriva ett bra brev än att lägga kraften på något som en maskin enkelt skulle kunna göra.

    Ok det var nördperspektivet. Mer seriöst, vem vill hosta och sköta om sin egen identitet manuellt? Förutom nördar? Det lär inte hända. Det vore dock ändå ett stort framsteg att kunna välja vilken social webtjänst som helst och ändå kunna connecta med alla sina vänner och bekanta, oavsett vilken tjänst de väljer. Jag vill kunna ställa in behörigheter för vad som visas för vem. Och samma med CV:t – jag vill kunna ta det med mig och koppla in det varhelst jag vill. Jag vill kunna ta mina kontakter med mig och koppla in i vilken tjänst jag vill. Så kallade ”walled gardens” som Facebook (och för den delen LinkedIn, eller vilken CV-sajt som helst) kan inte på lång sikt vara framtiden för nätet. Det är ju själva nät-kvaliteten som gör nätet, så att säga. Där har alla nördar ett jobb med att förklara och visa och göra det lätt att använda de öppna alternativen.

    Läs mer:

    Diaspora is not the answer to the Open Web, but that’s ok – Chris Saad
    If Facebook were smart… – Jeff Jarvis på Buzzmachine
    Exodus från Facebook? – Rasmus Fleischer på Copyriot

    Läs även andra bloggares åsikter om