För ett par veckor sedan satt jag och tittade på ett avsnitt av Skavlan. Efter att Bob Geldof och Sofia Hellin intervjuats går det lite av ett sus genom studiepubliken. Nästa person att stiga upp på det lilla podiet och sätta sig tillrätta i Skavlans fåtölj är Kofi Annan. Den före detta generalsekreteraren för FN som hyllats för sitt arbete för freden och som tilldelades FN´s fredspris 2001. Han säger kloka saker, väldigt många faktiskt. Men det är först när han pratar om sin resa till Syrien 2012 som jag börjar lyssna på riktigt. Hans uppdrag i Syrien var att mäkla fred på uppdrag av FN. Så här i efterhand vet vi att det inte lyckades speciellt väl.

På frågan varför det misslyckades svarar Kofi Annan:

– En fredsmäklaren kan inte vilja ha fred mer än det säkerhetsråd som anlitade honom. Jag fick sluta därför att jag förlorade mina trupper på vägen till Damaskus.

Det må vara högtravande att jämföra sitt eget arbete med en FN-chefs, men jag kunde inte låta bli att känna igen mig i Kofi Annan och hans problem med att mäkla fred. För inte heller en HRkonsult kan vilja ha en bättre organisation än chef som anlitar henne. Jag insåg att många av de gånger jag misslyckats var det kanske just för att jag förlorat mina trupper på vägen.

Kofi Annan beskriver att hans hela legitimitet vilade i det mandat FN`s säkerhetsråd tilldelat honom. Utan det hade han ingen rätt att vara i Syrien och förhandla. Samma sak gäller ju egentligen för HR. Utan legitimitet från chefer i verksamheten har inte heller HR något mandat. Nej, inte alla skulle hålla med om den synen på HR. Innan den moderna HRM-synen kom in i bilden var läget ett annat. Då var lösningarna i organisationerna kollektiva, uppgjorda mellan personalavdelningen och facket och gällde för en hel organisation eller en hel bransch. I en sådan värld innebar HR-rollen i större utsträckning att tala om för chefen var skåpet ska stå.

Idag är läget ett annat. Idag präglas våra organisationer mer av individuella lösningar, anpassade till individen och den specifika verksamheten. I ett sådant upplägg är det verksamheten som måste sätta agendan. HR har svårt att göra något bra på egen hand utan måste fråga verksamheten vad de behöver. Vissa menar att denna nya modell där individen står i centrum och där de kollektiva lösningarna blir allt färre inte är lämpat för den svenska modellen där vi alltid haft stark prägling av kollektivism och samförstånd. Är det kanske därför som HR-rollen i Sverige kan ha lite svårt att hitta sig själv?

Kanske var det bättre förr, kanske inte. Kanske komma pendeln att svänga tillbaka till mer kollektiva lösningar, kanske inte. Det återstå att se hur utvecklingen går och kanske måste man inte lägga någon värdering i det ena eller andra sättet. Men för att lyckas i dagens HR-roll fullt ut måste vi våga släppa den gamla rollen. För mellantingen däremellan är inte speciellt effektivt. Mellantinget innebär att samtidigt fråga vad verksamheten behöver och tala om var skåpet ska stå.
En sådan roll blir förvirrande för både HR och för chefer.

Så vad försöker jag säga egentligen? Att HR-rollen ska lägga sig platt för verksamhetens minsta vink? Nej, inte riktigt, men en klok HR i dagens organisationer ser alltid till att ha sina trupper samlade när hon går ut i strid. Annars kommer misslyckandet vara i princip lika stort som FN:s arbete för fred i Syrien.

Bild: CC-BY flickr/ITU Pictures