Så fort jag kom innanför dörrarna på väg till första jobbintervjun så kände jag att här fanns något äkta, något betydande. Jag kände att det fanns något bra men jag kunde inte förstå vad det var. Jag tog mig igenom anställningsintervjuerna och var mig själv 100%. Några veckor senare började jag min anställning.
De första dagarna blev jag bemött med öppna armar och genuint glada miner. Det fanns inga konstgjorda, falska leenden eller bittra bemötanden utan alla var strålande. Jag var varm i hjärtat varje dag.
Cheferna hade inför min anställning skapat ett gigantiskt introduktionsschema. Alla delar var med, stort och smått. I lagom takt fick jag växa in i mitt uppdrag. Jag hade egen mentor i mitt arbetslag som tog sig an sitt uppdrag 100% och var en inspirationskälla. Jag hade även en egen handledare som stöttade mig och ville bidra till min utveckling. Vi var tre personer som började samma dag, så vi följdes åt. Vi fick lära varandra, åka på utbildningar och diskutera alla upplevelser längs vägen.
Tiden gick och jag blev mer och mer självständig. Provanställningen övergick till fast. Fortfarande fanns värmen i hjärtat.
Många gånger kan jag fundera på varför det känns så bra. Är det den genomtänkta introduktionen? Är det glädjen och bekräftelsen från kollegorna? Är det mina nya vänner? Är det meningsfullheten i arbetet? Är det mentorskapet och handledarens passion? Är det ledarskapet? Jag inser att allt detta har varit en viktig del av trivseln och lärprocessen, men faktum är att det finns en enkel förklaring till att jag trivs så bra.
Det handlar om att komma hem.
