Den här terminen studerar jag vid University of Guelph i Kanada, och trots att mycket påminner om Sverige, så finns det också en hel del olikheter. Häromdagen fick jag upp ögonen för en som inte endast handlade om att kanadensarna ber om ursäkt mycket oftare än vi, utan som faktiskt handlade om HR-professionen.
En av kurserna jag läser heter Attracting and Acquiring Talent och handlar om att attrahera och förvärva talang till företaget. Vi fick besök av en kvinna som arbetar med certifiering av HR-professionella, vilket var något nytt för mig och något som jag inte kände till sedan tidigare, men som är otroligt stort här i Kanada. Det sker genom en organisation som heter CCHRA (Canadian Council of Human Resources Associations), vilken styr det nationella CHRP-programmet. CHRP står för Certified Human Resources Professional. Hon tryckte otroligt mycket på vikten av att vara CHRP när det kommer till att söka jobb, och att allt fler kanadensiska företag söker personer som är certifierade till sin HR-stab.
Vad krävs för att bli certifierad? Förutom att du måste vara medlem i din provins HR-förening (det finns en mängd olika här), så måste du ha klarat ett nationellt kunskapsprov, där din kunskap om HR sätts på prov. Även studenter har rätt att göra det här provet, som jag har förstått det, och har du klarat det så anses du vara en kandidat för att bli certifierad. Som kandidat för att bli certifierad (CHRP candidate) kan du bli mer attraktiv i jakten på ditt första jobb, exempelvis.
För att bli certifierad behövs också en examen, där det ställs krav på ett minimi-antal kurser inom HR, där du bör ha fått minst 75% i samtliga, vilket motsvarar betyget B här. Förutom det så måste du också ha arbetat med HR i tre år, under de senaste tio åren. Detta för att CHRP innebär att du är en HR-professionell som har koll på trender och vad som är nytt inom HR i samhället idag, samt att du har praktiska kunskaper. Det är en typ av garanti för företagen, skulle man kunna säga, att personen de anställer är trendmedveten och har den praktiska erfarenheten för att kunna utföra jobbet korrekt.
Skulle något liknande fungera i Sverige? Självklart ställs en del praktiska frågor kring om ett liknande koncept skulle kunna implementeras i Sverige. Exempelvis: vilken typ av utbildning krävs? Utbildningssystemet ser annorlunda ut här i Nordamerika, både gällande betyg, men också hur kurser väljs. Skulle det räcka med att ha en examen från personal- och arbetslivsprogrammet (och motsvarande), eller måste vissa kurser finnas med i utbildningen? Ett problem jag ser med personalvetarutbildningar idag är att de är väldigt olika varandra. Det finns de som fokuserar på företagsekonomi, andra på arbetsrätt, och så finns det de som har fokus på organisationsrelaterad sociologi och psykologi. Tittar vi dessutom på kurserna som ingår i de olika programmen är de inte många som återfinns i alla program.
Å andra sidan skulle detta kunna vara en möjlighet för att standardisera personalvetarprogrammet, med ett basutbud för de kurser som behövs för att kunna bli certifierad. Jag gör ett vågat antagande här, och tänker att få personer skulle söka sig till de utbildningar där de inte hade möjlighet att bli certifierade, om detta skulle införas. På det här sättet skulle också företagen få en bättre känsla för vad nyutexaminerade studenter faktiskt har teoretisk kunskap inom, eftersom det idag varierar något enormt mellan programmen.
En risk jag ser med en certifiering av HR-professionella är att det endast kommer användas som ännu en urvalsgrund i rekryteringsprocessen, och kanske när det inte är helt nödvändigt för tjänsten. Självklart blir det också problematiskt gällande hur certifieringen av redan verksamma HR-professionella ska gå till, för såvitt jag vet finns det idag många som arbetar inom HR som inte har en personalvetarutbildning i grunden. Detta kan självklart enkelt avhjälpas genom att se till att arbetslivserfarenheten väger upp i övergångsfasen, i likhet med införandet av legitimationen för lärare.
När jag gick mitt kandidatprogram hade vi en gästföreläsare (som jag tråkigt nog glömt namnet på nu) som sa: ”Vem som helst kan ju egentligen jobba med, och kalla sig, HR.” Utgår vi från att detta påstående är sant och icke-önskvärt, så skulle en certifiering av HR kunna avhjälpa detta.
Så frågan är alltså om en certifiering av HR skulle kunna hjälpa höja HR:s status inom företag och organisationer? Och om statusen höjs, vad skulle det i sin tur kunna leda till?
Punktlista över certifieringskraven:
- Föreningsmedlemsskap
- Nationellt kunskapsprov
- Utbildningskrav
- Erfarenhetskrav
Källa: http://www.chrp.ca/?page=CHRP_Qualifications
Vill du läsa mer? http://www.chrp.ca/
5 Comments
Lämna ett svar
Det är en väldigt intressant fråga du ställer.
När det gäller certifiering så tror jag att det är en diskussion som målar in oss i ett hörn.
Genom att företag börjar kräva certifierade personer vid rekrytering så minskar rörligheten på arbetsmarknaden. I vissa yrken har jag full förståelse för certifiering, så som elektriker och läkare. Utan korrekt utbildning kan dessa två yrken utsätta folk för riktig fara.
Vilka yrken skall sedan ha certifiering? Städare, receptionister, kockar?
Jag tror vi är på väg mot en väldigt låst arbetsmarknad där det blir svårare att byta yrke.
eznug Jag tänker lite i samma banor som du, faktiskt. När representanten var och pratade i vår klass fick jag snarare uppfattningen om att det här främst verkade användas som ännu en urvalsgrund, snarare än en ”kompetensförsäkring” för HR-professionella. Som du säger så blir det också väldigt svårt att byta yrke. HR är ju, utifrån min erfarenhet åtminstone, ett sådant yrke där det är många som har väldigt olika bakgrund. Det ger ju också utrymme för många olika infallsvinklar och synsätt som jag tror är en fördel. Tack snälla för ett jätteintressant och tänkvärt svar! 🙂
Jag tycker att frågan anknyter en del till en debattartikel i gårdagens DN (http://www.dn.se/debatt/sjunkande-respekten-for-yrkeskunskap-valfardshot/). En certifiering visar att man har en ändamålsenlig utbildning och en förväntad kompetens. Att det skulle innebära svårigheter att byta yrke har jag svårt att förstå. Om jag är läkare kan jag utan vidare byta till flera andra yrkesroller som inte innehåller patientkontakt men läkarlegitimationen talar tydligt om vilken bakgrund jag har. För HR-professionen skulle det antagligen innebära en rejäl statushöjning.
Jag tror inte på certifiering. Jag tycker redan att vi har en arbetsmarknad där vi generellt överskattar utbildning. Visst är utbildning bra, men behövs det i den stora mån som vi ställer krav på – i alla yrken? Med tanke på att utbildningar först och främst vänder sig till dem som lär sig genom att se och lyssna tappar vi den stora grupp som lär sig genom att göra…
Jag tror på mångfald. Visst behöver vi teoretiker med mångårig utbildning i botten. Men kanske är det inte så dumt med HR som har en annan bakgrund också och vars intresse driver dem att utforska och utveckla ämnet. Kanske en duktig chef, en socionom, en sociolog?
Varför vill vi så gärna sätta människor i boxar, istället för att uppskatta dem för dess olikheter och styrkor. Mångfald främjar, ge frihet – inte krav. Nej till certifiering.
Jag har gjort en liknande certifiering i London via CIPD (Chartered Institute of Personnel and Development) just på grund av att jag vill byta rikning i min karriär och kunna börja arbeta med HR. Jag förstår visst ert argument och hållet med om att det detta kan återigen bli en till urvalsgrund, men samtidigt är faktumet även det att arbetsmarknaden är hård och det läggs höga krav på arbetssökande. I England är det ofta så att för att ha en möjlighet att bli övervägd som en kandidat, måste man antingen ha erfarenhet inom HR eller en certifiering… eller god tur och bra kontakter. Jag tycker att i dessa fall kan en certifiering också vara en bra metod för att just öka rörligheten, eftersom det öppnar vissa nya dörrar, och bevisar att du är motiverad. Många arbetsgivare betalar även för att deras HR medarbetare skulle genomgå certifieringen under arbetstid, som ett verktyg för personlig utveckling och potentiell befordran till en mera strategisk roll. Givetvis fungerade system lite annorlunda där. Man behövde inte arbeta inom HR för att bli certifierad på ”lägre” nivå, plus att certifieringen inte var ett måste för att arbeta inom HR från ett lagligt perspektiv, men strävade till att dra vissa riktlinjer för sk bästa praxis. Så det är väl lite som en mellanform till det hela.