I våras hade jag det stora nöjet att delta på o-konferensen #hrunconf. En tillställning som inspirerats av bland annat SSWC och WebCoast och där vi under kreativa former förutsattes diskutera HR i två dagar. (För mer information om vad en unconferens är rekommenderar jag vidare läsning här.)

Jag har ännu inte haft nöjet att delta på SSWC ännu men har varit på WebCoast båda gångerna konferensen har anordnats och jag gillar verkligen konceptet med en unconference som bygger på öppenhet, att alla bidrar, att det finns en prestigelöshet och att man lite ignorerar om det är en konkurrent som sitter bredvid eller inte. Man utbyter information fritt och över gränser. Som nätet fast i verkligheten. Att dokumentera, sprida ordet och dela med sig av vad man upplever på plats är för många av deltagarna på event som SSWC och Webcoast en självklarhet, så även för mig. Någonstans är det som sagt hela idén. Att inte begränsa ordet och tanken till specifika människor utan sprida och dela med sig av det som sägs så att det kommer fler till nytta. Med samma inställning gick jag på #hrunconf – i tron om att vi var här för att driva HR framåt genom öppenhet. Tji fick jag.

Låt mig bara först sammanfatta de där två dagarna i våras och vad jag tycker var fokus och gemensam nämnare för i princip alla de diskussioner jag deltog i. Det var om att få HR att nå ut. Att HR måste ta plats. Att vi måste våga. Att vi måste visa nyttan med ett effektivt HR-arbete. Jag är förvisso relativt ny i HR-världen men om jag lyssnar på tillexempel Magnus Dalsvall eller läser Personal & Ledarskap förstår jag att de här diskussionerna inte direkt är nya.

Min vana trogen twittrade jag och bambusrade jag diskussionerna jag deltog i. För jag vill bidra till allt ovan. Att vi når ut. Att vi vågar ta plats. Att vi visar nyttan. Nätet är mitt verktyg för att vi ska kunna göra allt det där. Det uppskattades också av många på nätet som inte hade möjlighet att delta under dagarna. Fick mycket inspel som var relevanta och bra, precis som det brukar vara när man delar med sig av saker. Inte alla var HR-människor men vad gör egentligen det? Det är som sagt syftet – att nå ut och skapa en förståelse för HR.

I bakvattnet av detta, att jag delar med mig, uppstår på sista dagen en diskussion huruvida det som sägs på konferensen skall delas till omvärlden eller inte. Kring de argument som fördes kring att inte göra hördes bland att ”Jag vill inte att min chef ska ta del av detta”, ”Det är oetiskt att diskutera sådant här, kandidater kan se det”, ”Det är ofärdiga tankar man inte vill att andra ska höra” och ”Jag visste inte att det gick ut på nätet”. En i mina ögon rätt hetsk debatt där väldigt få förespråkade att det här skulle delas. Och självklart, den sista punkten får jag ta på mig, jag borde insett att det här inte är en lika internet-van skara som på tillexempel Webcoast och jag borde informerat tydligare om att jag sände bambuser, inget snack om den saken. Men. Med det konstaterat kan jag inte låta bli att förundras lite över de andra argumenten. Vad gör det legitimt att föra oetiska diskussioner och diskussioner som chefen inte vill höra med främmande människor på en konferens? Spridningen är förvisso mindre än att basunera ut det på nätet men är det verkligen ok bara därför? Min syn på det här är att genom att vi öppnar upp, bjuder in och visar vilka vi är så motverkar vi oetiska diskussioner. Om nu vi (och med vi menar jag HR-skrået) fört sådana tidigare, har det varit okej då? Nätet tvingar oss till transparens och de HR-personer som för sådana diskussioner hoppas jag börjar inse att tiden för den typ av diskussioner är förbi. Är det känsliga diskussioner som förs kring t.ex ett arbetsrättsligt fall är det lika olämpligt att diskutera det öppet med tio främmande personer på en konferens som inför 3500 personer på nätet enligt min mening.

Vi bär alla på ofärdiga tankar och själva grundtanken med just en konferens som #hrunconf är att bidra till utveckling. Utan halvfärdiga tankar, ingen utveckling. Vi (återigen är vi lika med HR-skrået) om några borde ha kunskap om att vi bäst utvecklas ihop med människor, människor på nätet inkluderade.

Nätet är läskigt. Transparens är läskigt. Men det tvingar oss att bli bättre och jag gillar just den aspekten. Be honest and do good shit är ledorden. Dessutom hjälper nätet oss att nå ut, det engagerar människor i vårt yrke och genom att öppna upp stärker vi, enligt min mening, vår yrkesroll. Med andra ord precis det som vi diskuterade i alla sessioner på #hrunconf. Men för att nå dit måste vi våga. Och bambusra.

Andra skriver bra om transparens;

Brit Stakston – Transparens kräver mod 
Jeff Jarvis – Transparency: The new source of power
Joakim Jardenberg – Transparens – därför funkar det