Alldeles nyligen avslutade jag och mina klasskamrater i Pv3 på Göteborgs Universitet en kurs i arbetsmiljörätt. I samband med kursen kom jag i kontakt med Maciej Zarembas artikelserie om mobbning som han skrev för DN i somras (se länkar nedan). Hos mig väcker artiklarna vid en första genomläsning starka sympatier för de personer som skildras. Det mest intressanta med artiklarna är dock att de tar upp att det inte funnits ett enda fall av mobbning, eller kränkande särbehandling i en mer korrekt bemärkelse, i svenska domstolar sedan 1993 då lagstiftningen tillkom. Det är inte utan rätt jag ställer mig frågan om det svenska rättssystemet är tillräckligt funktionellt för att komma till rätta med mobbningen på arbetsplatserna? Enligt artiklarna kommer det mobbningsfall till Arbetsmiljöverket som inte kommer längre än dit eller så rubriceras fallen som något annat än just mobbning.
Och det är här jag ska fortsätta utläggningen om hur dåligt Arbetsmiljöverket eller någon annan myndighet sköter mobbningsfallen. Men nej, inte den här gången. Istället tänkte jag uppehålla mig kring HR:s roll i det här sammanhanget. Det är troligtvis hos oss som ”de svåra fallen” kommer att hamna innan de hamnar hos Arbetsmiljöverket. Det är vi som kommer att få sopa upp och återställa ordningen. Är skadan skedd skall vi självklart röja upp. En olycka kan tyvärr hända den bästa av organisationer. Men i ärlighetens namn: vem gillar egentligen att städa? Jag ville hellre organisera, motivera och få människor att växa. När HR jobbar proaktivt istället för att sopa igen spåren från gamla strider, då har vi kommit långt. Väldigt långt.
Att förebygga mobbning på våra arbetsplatser tror jag kan handla om att skapa ett öppet klimat där varje enskild arbetstagare tillåts att vara och accepteras av omgivningen. Och missförstå mig inte; det handlar inte bara om att vi ska vara ”snälla” mot varandra. Det handlar om att alla ska få komma till tals och kunna stå för sina åsikter. HR:s roll blir att implementera den här typen av tankar i organisationen. Till vår hjälp har lagstiftarna skänkt AFS 1993:17 om Kränkande särbehandling i arbetslivet; verktyget som bidrar med de normer vi behöver. Med rätt metod har HR inte bara möjlighet att göra juridiken funktionell, vi kan även bidra till att öka civilkuraget i arbetslivet.
Har du någon egen erfarenhet av strategier för att förebygga mobbning? Dela med dig!
Här hittar du Zarembas artikelserie:
1. ”De skrattade bara”
2. ”Säg inget vänligt till mig”
3. Fritt fram. Men brottsligt i Frankrike.
4. ”De skiter i vilket”
5. ”Värst för dig själv”
[…] This post was mentioned on Twitter by Johannes Sundlo, Johanna Gustavsson. Johanna Gustavsson said: Om HR och ett arbetsliv med mer civilkurage http://bit.ly/aIHu27 […]
”Skicka dem på kurs” är kanske sällan lösningen på någonting men jag tror många chefer behöver -lära sig- hur de kan uppmuntra ett klimat där folk känner att de uppmuntras att säga sin ärliga mening. Jag har träffat en hel del chefer som inte är speciellt bra på att lyssna. Visst, de kan säga att de vill veta vad folk tycker men sen lyssnar de inte eller projicerar sina egna tankar på den andra personen osv.
På vissa arbetsplatser verkar också råda en stämning av att man inte ska ”klaga”. En hysterisk jakt på ”positivt tänkande” och ”rätt mental inställning” blir ju helt förödande för att någon ska våga ta på sig att vara budbärare för dåliga nyheter. Samtidigt finns förstås jättetrista ställen som helt tyngs ner av klagande också. Så lätt är det inte. 🙂
Instämmer! Metaforen ”att skicka chefen på kurs” känns förenat med ”quick fix”-lösningar, men samtidigt är utbildning kanske precis det som behövs. Chefer som är kunniga i ämnet och medvetna kring sina egna förhållningssätt mot omgivningen har ju förutsättningarna att ta sina medarbetare längre 🙂
Det är en balansgång mellan klämkäckt och graven! Inget av dem är nog helt sunda om samma stämning alltid råder, båda kan ju på sitt sätt verka hämmande för gruppen!