Kära Bemmaningsbransch.

Vi har varit tillsammans i över fem år nu. ”Rekryterare” var mitt drömjobb långt innan det blev min vardag, och med tiden har känslorna vuxit. Det finns så mycket att älska hos dig! Ögonblicket när man förstår hur både individen och företaget fungerar, och vet att de kommer passa tillsammans. Spänningen inför varje intervju – är hen lika bra i verkligheten som på pappret? – och förhandlingssituation. Kicken när ett nästan omöjligt uppdrag får sin lösning. Och framför allt, det positiva i att få fokusera på vad människor kan och vill, och nästan varje dag erbjuda någon ett nytt arbete.

Du, som så ofta blir kritiserad, har kunnat räkna med att jag alltid ska försvara dig och dina villkor, oavsett om det är på jobbet eller släktmiddagen. Nu har vi dock varit tillsammans så länge att allt inte är rosenrött och okomplicerat längre. Det finns några saker vi måste prata om. Kära Bemmaningsbransch, jag valde dig för att jag ville arbeta med människor – men jag tycker att du allt mer har kommit att handla om pengar.

Jag har inget emot pengar. Däremot blir jag ledsen när man pressar priserna så lågt att inte ens grundläggande kvalité kan upprätthållas, eller sätter både värderingar och lagstiftning åt sidan för att göra en ”bra affär”. Kommer du till exempel ihåg den där upphandlingen jag förlorade, där det vinnande bolaget endast levererade en lista med namn och pris per timme, och kallade det för kandidatpresentation? Jag förstår inte hur den beställande myndigheten kunde göra ett kvalitativt urval av intervjupersoner, utan att veta något om deras bakgrund, men jag förstår att det blev billigt.

Eller minns du hur många kravprofiler jag har tagit, där samtalet slutat med orden ”…och inga kvinnor mellan 30 och 40. Vi skulle förstås aldrig diskriminera någon, men vi har inte råd med allt vabbande. Det förstår du säkert, det har de andra bolagen gjort.” Själv har jag tappat räkningen. Jag vet inte hur jag ska kunna fortsätta försvara dig, om kunden verkligen alltid har rätt.

Kära Bemmaningsbransch. Det är inte konstigt att se en del fel hos varandra efter fem år. Frågan är om jag borde stanna och försöka ändra på dig, eller om det är dags att gå skilda vägar? Du förstår, jag vill inte att du förändrar mig. Jag vill inte ha överseende med de där felen. Jag vill fortsätta tro att människor är viktigare än pengar.