På senare tid har det seglat upp en debatt om vem som äger din identitet på internet. Detta framförallt i förhållande till Facebook. Genom sin nya ”like”-funktion, till exempel, dras allt mer information in på just facebook, som får information om dig, vilka vänner du har och vad du gillar och inte gillar. Dessutom verkar de medvetet göra privacy-inställningarna så svåra som möjligt att förstå och ändrar dem då och då. Det kan kritiseras ur ett integritetsperspektiv men jag är mer intresserad av det faktum att alla kopplingar mellan mig och andra, annat, är fast där inne på facebook (vilket kanske också räknas som ”integritetsperspektiv” i och för sig).

Jeff Jarvis, professor i journalistik och fast gäst på This week in Google, en podcast om google och ”molnet” i allmänhet, har argumenterat i flera veckor på TWiG nu att Facebook borde hjälpa oss att skydda och sköta vår online identitet som vi vill, för VÅR skull, istället för att försöka utnyttja den informationen för sina egna syften bara.

Alternativ är på gång. En stor hype har skapats kring ett projekt, Diaspora*, som knappt börjat produceras ännu. Projektet har lyckats samla ihop över $130.000 i donationer på Kickstarter på bara några veckor.

Diaspora beskriver sig självt: ”the privacy aware, personally controlled, do-it-all distributed open source social network”. Individuellt kontrollerat. Du kontrollerar din identitet och alla dina relationer, samtidigt som du kan interagera med alla andra.

Be your own OpenID provider. Having a single identity across lots of services is great, but why trust a web service to hold it? Once we are the keepers of our own data, we can also selectively allow services access to it through Oauth.

Ur ett nördperspektiv känns det toppen! Jag kommer åtminstone att testa den distribuerade modellen för social webb, eftersom jag tilltalas av idén att ha allting samlat på ett ställe som jag kontrollerar. Jag har i liten skala börjat med min personliga domän där jag samlar flöden från mina andra webnärvaroställen och även sådant som händer offline. Jag vill även skapa ett CV i HR-XML-format som jag enkelt kan peta in på diverse jobbsajter när jag vill söka jobb (som kräver ett ”cv”). De flesta jobbsökarsajter vill ju fortfarande att jag ska ge mitt CV till dem, på deras villkor, de vill inte komma till mig och hämta det. Det minsta man kan kräva då tycker jag är att sajterna läser HR-XML så man kan koda sitt CV en gång. Man ska inte behöva lägga 20 minuter varje gång man ska skriva in sitt CV i något nytt formulär.

Ur ett arbetsgivarperspektiv kanske det har sin poäng att göra det krångligt att söka jobb, om man brukar få många sökande. Bara de riktigt motiverade orkar krångla. Alternativt de riktigt desperata. Jag lägger hellre min energi på att skriva ett bra brev än att lägga kraften på något som en maskin enkelt skulle kunna göra.

Ok det var nördperspektivet. Mer seriöst, vem vill hosta och sköta om sin egen identitet manuellt? Förutom nördar? Det lär inte hända. Det vore dock ändå ett stort framsteg att kunna välja vilken social webtjänst som helst och ändå kunna connecta med alla sina vänner och bekanta, oavsett vilken tjänst de väljer. Jag vill kunna ställa in behörigheter för vad som visas för vem. Och samma med CV:t – jag vill kunna ta det med mig och koppla in det varhelst jag vill. Jag vill kunna ta mina kontakter med mig och koppla in i vilken tjänst jag vill. Så kallade ”walled gardens” som Facebook (och för den delen LinkedIn, eller vilken CV-sajt som helst) kan inte på lång sikt vara framtiden för nätet. Det är ju själva nät-kvaliteten som gör nätet, så att säga. Där har alla nördar ett jobb med att förklara och visa och göra det lätt att använda de öppna alternativen.

Läs mer:

Diaspora is not the answer to the Open Web, but that’s ok – Chris Saad
If Facebook were smart… – Jeff Jarvis på Buzzmachine
Exodus från Facebook? – Rasmus Fleischer på Copyriot

Läs även andra bloggares åsikter om facebook, cv, xml, diaspora, open social