I denna veckas avsnitt av podcasten “Fotboll och Damsamhälle”, som jag gör tillsammans med Pär Lagerström (huvudtränare för Hammarbys damlag) träffar vi den berömda Pia Sundhage. Pia Sundhage har många erkända meriter bakom sig, men det är inte därför jag skriver denna bloggpost. Jag skriver den för att jag tror att många chefer och ledare inom näringslivet har att lära av hennes sätt att se på ledarskap. Det är specifikt tre delar som både Pär och jag vill gräva djupare i och som vi tror att man bör få in mer utav i näringslivet.

Det första handlar om att prata mindre, lyssna mer och ställa fler frågor. Man har länge pratat om den karismatiske ledaren som genom sin känsla för det verbala kan övertyga medarbetare. Vi vill inte påstå att karisma och övertygelse inte är viktigt. Men fokus bör ligga mer på det som Pia är inne på, att fråga mer. Dels för att förstå hur medarbetarna tänker, men även för att få en medarbetare att själv komma till insikt med vad den bör förändra eller utveckla. Då blir det både enklare och mer meningsfullt för medarbetaren att driva igenom förändringen eller utvecklingen. Men det krävs inte bara klassisk coachingkunskap för att genomföra detta. Pia poängterar att tajming är a och o, rätt frågor vid rätt tillfälle och för att lyckas med det krävs närvaro. Att hela tiden befinna sig i nuet för att vara uppmärksam på allt som sker. Det kanske låter enkelt, men i en tid när många är stressade och gör allt för att bli så effektiva som möjligt är just närvaron det som blir lidande.

Det andra som är värt att ta upp här är motivation vs. engagemang. De yngre generationerna har växt upp i ett alltmer individualistiskt samhälle där vi föder motiverade, högpresterande människor. Problemet är bara att för hög individualistisk motivation kan leda till för stort fokus på sig själv där man glömmer sin omvärld och det organisationen eller gruppen faktiskt ska uppnå. Pia gillar uttrycket “man är varandras miljö” som påminner spelarna om att allas ageranden och beteenden påverkar omgivningen, något som blir extra viktigt i ett lag eller en grupp med syfte att samarbeta. På de flesta arbetsplatser krävs det idag någon form av samarbetsvilja. Hur ser man till att få balans mellan en hög motivation hos den enskilde medarbetaren och ett högt engagemang där man värnar om gruppens bästa? Vi tror att genom att verkligen förstå riktningen (vart man vill nå), kan man även få individualister engagerade. Det krävs ett helikopterperspektiv där riktningen är så pass tydligt förankrat hos alla medarbetare att man förstår att endast individuella prestationer som leder gruppen mot riktningen, är rätt prestationer. Det betyder alltså att alla individuella prestationer som inte för gruppen mot riktningen, är prestationer som utförs av egoistiska skäl och därmed är ineffektiva för gruppen.

Den tredje delen som Pia pratar om som vi verkligen tror att näringslivet bör ta efter är synen på målsättning. Man har länge pratat om SMARTA mål, något vi helst skulle vilja skrota helt. Ett smart mål hämmar det agila arbetet och gör att man tappar motivationen om man inte når det, även om man är riktigt nära. Pia pratar istället om riktning och vision. Att veta vad man skulle önska uppnå, men också förstå att det krävs rätt resurser för det, något som kan komma att förändras under tidens gång och därmed gör att man inte uppnår ett uppsatt mål. Men allt annat man har lärt sig då? Utvecklingen och hela resan. Det är ju ändå det som är värt något. “Fotboll är så mycket mer än en guldmedalj” säger Pia och vi tycker att arbetsliv är så mycket mer än intäktsmål och expansionsmål. Ser man till att ha kul på jobbet, uppskatta sin miljö och känna passion i det man gör kommer man göra ett bra jobb och då kommer resultaten som en effekt av det. Man ska alltså veta åt vilket håll man vill, man ska veta riktning, men att ha SMARTA mål känns förlegat.

Något som genomsyrar allt Pia säger och gör är passionen. Hon älskar fotboll, hon älskar ledarskap och hon älskar utvecklingen, vilket hon tydligt visar genom sitt engagemang. Det gör henne extremt förtroendeingivande som har visat på många positiva resultat. Med en stark passion för sitt arbete följer ett driv som smittar andra. Men man kan inte låtsas vara passionerad kring någonting för att få sina medarbetare passionerade. Det måste vara äkta för att få effekt på medarbetarna.

Varför skulle inte detta typ av ledarskap fungera i näringslivet, inom skola eller vård? Jo, det är klart det gör. Motargumentet skulle kunna vara att alla inte känner glädje eller passion i sitt jobb, och det går ju inte riktigt att sätta en omotiverad person på avbytarbänken. Har man inte möjlighet att byta jobb, för det har faktiskt inte alla, tror vi ändå att det går att hitta något i sitt jobb att bli passionerad kring. Det kan t ex handla om delar av processer, delar av miljön eller bara det faktum att man faktiskt utvecklas och lär sig något nytt.

 

Om ni vill veta mer kan ni lyssna på avsnittet på Podomatic, Itunes och därmed även Podcaster.