I fredags sände Johan Ronnestam och Göran Adlén live i 24 timmar från Clarion Sign Hotel. En i säg fascinerande tillställning av två herrar jag både ser upp till och respekterar mycket.
På en punkt vill jag öppna upp för en diskussion som jag inte tycker riktigt togs under de timmar jag såg av sändningen. Vid flera tillfällen nämndes att man måste ha passion för det man gör idag. Passion är det viktigaste, utan passion ingenting och för egen del håller jag med. Passion driver mig men det betyder inte att alla drivs av passion. Jag har i mitt arbete träffat många människor som inte vill jobba med sin passion för att det just är en passion och en hobby. Inget man vill arbeta med av rädsla för att passionen kommer dö ut. Alla har dessutom inte privilegiet att arbeta eller kunna arbeta med sin passion. Visst, för en akademiker med stabil ekonomi finns det få argument för att man inte skall jobba med sin passion men hur är det med den ensamstående tvåbarnsmamman? Kan hon släppa sitt arbete som ger henne de nödvändiga inkomsterna för att arbeta med sin passion som inte direkt ger henne de nödvändiga inkomsterna?
Missförstå mig rätt här, jag tycker vi skall uppmuntra människor att arbeta med sin passion och jag tror det bidrar till ett bättre och lyckligare samhälle om folk får arbeta med det dom gillar och brinner för istället för att ”tvingas” gå till ett arbete de inte gillar. Men det är lätt att säga för en relativt välbeställd vit man säga. Alla lever inte i den verkligheten vi gör och jag saknar ett större perspektiv på frågan.
47 Comments
Lämna ett svar
En spontan tanke. Kanske är det så att det krävs en viss del av passion i sitt arbetsutövande för att göra sitt arbete bra och som jag ser det, trivas med det man gör. Det kan man väl ha även om man inte arbetar med sitt livs största passion? (Får jag fram hur jag menar?)
Jag är med på vad du menar! ”Små” passioner tror jag de flesta kan hitta i sitt jobb även om man inte jobbar med sitt livs passion. Men jag tror också det finns många människor som är rätt nöjda med tillvaron på sitt jobb, de gör sitt jobb och sedan går dom hem till sin passion.
Jag anser att det är lite av ett privilegie att få arbeta med sin passion. Och att detta är långt ifrån alla förunnat. Sen tror jag säkert att många människor som ”tvingas gå till tråkiga jobb” kan utveckla en passion för åtminstone någon del av jobbet, för att göra det mer meningsfullt.
Jag håller med dig Anna. Det är ett privilegie men jag tror också att framtidens akademiska arbetskraft mer kommer se till passion och aktivt söka sig till det dom gillar.
Och en viss passion eller glädje tror jag man måste ha för att kunna arbeta överhuvudtaget, om det så bara är för att komma i ett sammanhang så är ju det en viss passion i det också. Eller vad tror du?
Är HR din passion? =)
Absolut, det alltmer individualiserade samhället där din personlighet/intresse/passion gärna ska genomsyra allt du gör/jobbar med/köper. Ja, passion är ett brett begrepp. Men jag tänker på detta att vara ”nöjd” eller ”nöja sig” också. Det är nästa ”fult” att nöja sig med ett jobb, jobb som mest ger en inkomst och inte är alltför självförverkligande. Jag är ju som du 80talist och tillhör dem som verkligen vill att mitt arbete ska ha med min passion att göra. Ja, HR än så länge känns som en passion (hur pretto låter inte det då). Det har kanske med ålder att göra också, om man (som jag) får längre tid att tänka och testa olika saker är det lättare att hitta sin passion/rätt yrkesval.
Arbetet är inte allt och det finns många jobb som bara måste göras, oavsett om nån brinner för dem eller inte. Jag upplever också att det blir nästan som ett krav att folk ska älska sina jobb, och för alla de som lönearbetar blir det då som att arbetsgivaren ska lägga beslag på inte bara större delen av ens dag utan också ens tankar och känslor.
Jag har själv varit med om att göra om intressen till jobb och sen när man jobbat med det ett tag så är det inte lika roligt längre. Vissa saker passar bättre som hobby där man i realiteten har möjlighet att bestämma själv. Tror det här med passion kan vara ganska olika beroende på om man kör eget eller jobbar för någon annan.
Varför menar de att man -måste- ha passion ”idag”? Och vad erbjuder organisationer för möjligheter för folk att utforska och utnyttja sin passion? Gillar inte när allt ska ligga på individen hela tiden.
Det är en intressant frågeställning i slutet. Varför måste man det? Och framförallt om nu en arbetsgivare gillar passionerade människor hur låter man passionen fortskrida? Och vad händer om passionen ändras för en människa? Är det tack och adjö med en gång då?
Jag håller med Cecilia. Jag tror att det handlar om att hitta en – om så den lilla – del i det man gör som man kan göra utifrån en slags passion. Jag skrev den 17 april i år en blogpost om ”Myten om… – motivation” om
en undersökning där man kommit fram till vad det är som motiverar oss
människor mest – en del var just att ha möjligheten att hela tiden
sträva efter att bli bättre. Om du lyckas identifiera en åtminstone liten gnutta passion, kommer strävan efter att bli bättre bli enklare, roligare och faktiskt – möjlig. Eftersom arbetet ofta drar mycket energi, så tror jag att du behöver hitta en motivator i det – en gnutta passion.
Förstår ni hur jag menar…?
Visst är det så! Och motivation från arbetsgivaren spelar säkerligen roll för hur arbetet upplevs också, tror jag.
Bra inlägg i debatten, Johannes! Håller med dig om särskilt detta:
”Jag har i mitt arbete träffat många människor som inte vill jobba med sin passion för att det just är en passion och en hobby. Inget man vill arbeta med av rädsla för att passionen kommer dö ut.”
Håller med @twitter-16393123:disqus – och jag förde precis samma diskussion med Per Frykman på twitter tidigare idag. Jag upplever en viss hets gällande att alla ska vara så passionerade, engagerade och ofta lagda åt ett entreprenörshåll. Det nästan smått ironiska är ju att många företag faktiskt inte kan bereda tillräckligt med (spel)utrymme i sitt företag för just den typen av personer.
Förstår hur du tänker kring passion, och för mig känns det som ett stort ord i dessa sammanhang. För mig är engagemang viktigt, också, i de arbete som vi utför. Jag tror att vi alla kan utföra vårt arbete med mer eller mindre engagemang. Men hittar man engagemanget i sitt arbete utför man det också med stolthet, yrkesstolthet. Som vi sällan pratar om idag.
Det är ett stort ord men ändå är det det ord som används relativt konsekvent. Engagemang är också ett ord som används flitigt tycker jag och de går väl lite hand i hand? Det är ju lätt att engagera sig i saker man har en passion för upplever i alla fall jag. Yrkesstoltheten är väl i det närmsta bortblåst så som jag ser det. Vad tror du det kan bero på?
Det har jag också funderat på under en tid, se gärna
http://klf.funderar.se/2010/09/
. Är det fult att vara yrkesstolt? Idag ”är” vi inte våra yrken i samma utsträcknining som tidigare. Men ändå måste vi väl känna att vi gör ett bra arbete, ett arbete som vi är stolta över. Eller är vi inte det?
Bra, bra!
Försökte formulera samma sak här /lite tillspetsat): http://blogg.sundhult.com/2011/05/08/finns-det-inga-traditionella-yrken-i-framtiden/
Passion är en inre drivkraft och jag tror definitivt att det är avgörande för kreativa processer. Alla jobb kräver inte kreativa processer – vissa handlar mer om handling. Handlingskrävande jobb stimuleras av yttre drivkrafter såsom pengar.
När jag arbetat i yrken som varit handlingsinriktade ackordsjobb så har jag haft ett större behov av att få utlopp för passionen och kreativiteten utanför arbetet.
Känner igen tendensen där och också jag har haft behov av att få större utlopp för mina passioner om jag jobbat med mer handlingsinriktade ackordsjobb.
En intressant aspekt som jag funderar över är om behovet av att göra ”passionssaker” på fritiden minskar om man arbetar med sin passion?
Det tror jag, vilket kan vara både positivt (för drivkraft på arbetet) och negativt ( att ”jobba ihjäl sig”)
Personligen är det precis så det fungerar. Jag blir mera kreativ på ”fritiden” med ett ackordjobb. Men sen har jag ju många passioner och alla kan jag inte jobba med samtidigt. Några måste få vara fritidsintressen. Kanske behövs det alltid mer Passion på jobbet men inte alltid de största passionerna.
[…] Behövs passion? Passion är en inre drivkraft och jag tror definitivt att det är avgörande för kreativa processer. Alla jobb kräver inte kreativa processer – vissa handlar mer om handling. Handlingskrävande jobb stimuleras av yttre drivkrafter såsom pengar. När jag arbetat i yrken som varit handlingsinriktade ackordsjobb så har jag haft ett större behov av att få utlopp för passionen och kreativiteten utanför arbetet. […]
Ja. Jag menar: passions behövs. Den gör att vi är mera kreativa och mera friska med det vi jobbar med. Men så klart vi alla är olika och kan brinna för olika saker. Jag tror att Johan Ronnestam och Göran Adlén inte menade att vi alla ska sluta jobba och bara drömma oss bort till egen passion.
Jag är övertygad att den växande trenden att bejaka individen kommer att leda till det att gränsen mellan jobb och fritid suddas bort. Ta exempelvis de som kör långtrådarna: de flesta brinner för det även om arbetet i sig kanske inte är kreativt.
Och självklart att för vissa kommer det aldrig vara lätt eller självklart.
Som du skriver: ”Men det är lätt att säga för en relativt välbeställd vit man säga.”
Men jag vill tro att vi är på väg till en framtid där vi får alla rätt att kämpa för att göra det vi brinner för. För det är då vi presterar som bäst. Med nytta för oss själva och de som ”konsumerar” tjänster/produkter vi jobbar med.
Jag tror det är viktigt att göra en avgränsning mellan passion och kreativitet. För mig är de inte synonymer och jag är, precis som du, helt övertygad om att det finns lastbilschaufförer som är djupt passionerade för att köra just lastbil.
Min poäng är bara att det ibland så ensidigt framlyfts ”som den enda vägen” och som verksam inom rekryteringsbranschen tycker jag att det är viktigt att själv vara medveten om att alla inte är passionerade och brinner av bara tusan för sitt jobb men att de kan göra ett väldigt bra arbete ändå.
Spännande att applicera ditt resonemang på ideell sektor Johannes…
Dagens forskning visar nämligen att denna sektor går mot en professionalisering, och det innebär att eldsjälarna med passion ibland puttas bort av akademiker och välutbildade. Ett exempel är att Scouterna för fem år sedan sökte ekonom med annons i stil med: ”Är du scout och kan lite ekonomi…” Idag är annonsen gjord i samarbete med känt rekryteringsföretag och formulerad: ”Du är ekonom, och delar såklart våra värderingar”
Jag tror ibland att det är rent ut sagt bra för kvaliteten på administrationen, stödfunktionerna, strukturområdena etc. i verksamheten att passionen inte sätts i främsta rummet. Där krävs annat för att organisationen och dess medarbetare ska må bra. Men vi kommer alltid att behöva passionerade och engagerade människor för att driva, entusiasmera och utveckla verksamheten. Detta resonemang tycker jag gäller både ideell och privat sektor.
Men det jag också vill lyfta fram är alla dessa människor som har en stark passion och lever ut sitt engagemang som ideella, volontärer, frivilliga och allt vad det nu heter idag. Det är ett ”jobb” som ger mening åt deras liv, och utan den meningen tror inte jag att de skulle klara av ett jobb där professionalitet, struktur, och även inkomst för överlevnad är viktigare. Alla behöver få utlopp för sin passion/sitt engagemang någonstans. Även om inte alla har möjlighet att göra det på jobbet.
Intressanta aspekter Johan.
Nu vet jag att du är lite involverad i scoutrörelsen och hur ser det ut där? Märker ni en tendens till att folk vill ha ersättning för sitt arbete eller finns eldsjälarna kvar? Vad tror du om framtiden inom det här området?
Jag är övertygad om att tvåbarnsmamman eller tvåbarnspappan inte nödvändigtvis behöver passion för att lyckas behålla sina jobb. Men ledningen, ägarna och andra som på något sätt har stor påverkan på hur företaget där den där mamman och pappan arbetar – de behöver ha passion. Om den saknas där, då går det snart åt fel hål.
Typ så menar alla fall jag 🙂
Så här formulerade jag det på min blogg.
http://blogg.sundhult.com/2011/04/18/passionen-ar-ett-varfor-fran-ledningen/
Jag håller helt med dig men jag tror även egentligen att mamma/pappan skulle må bättre av att arbeta med sin passion men att det av olika anledningar inte är görbart ibland.
DET är jag helt övertygad om. Frihet = Glädje
På det påståendet sätter vi en kraftig +100!
Intressanta tankar, jag tror det hela handlar om att man måste ha passion för att lyckas i det man arbetar med. Passion är nödvändigtvis inte ett måste för att kunna göra ett bra jobb, men jag tror definitivt det är en nödvändighet för de som aspirerar på en riktigt lyckad karriär.
Visst är det så och alla vill ju inte göra karriär utan nöjer sig där dom är.
För mig är passionen i arbetet alltid nr 1 och ett mål i sig. Jag tror att det utan tvekan är möjligt för alla eftersom det innebär en livskvalitet för individen och en effektivitet för arbetsgivare. Den kombinationen ser jag som oslagbar.
Tror du det går att uppnå en effektivitet i ett arbete utan att vara djup passionerad om det också eller är passionen en nödvändig komponent för ett effektivt arbete såsom du ser det?
Jag ser det ur två perspektiv. Från individen handlar det om livskvalitet och också den trygghet på arbetsmarknaden som man måste lägga inom sig idag. På detta sätt tar man sig till nya intressanta jobb. Det bästa råd jag hört i jobbsökningssammanhang är att – sättet du söker jobb på, deengageman/passion och intresse du visar indikerar för mig som arbetsgivare hur du förväntas sköta jobbet.
Sedan ser jag det ur min roll som företagare. Vem skulle jag anställa – självklart den som är passionerad. Jag är helt övertygad om att passionen skapar en högre effektivitet. Den hänger ihop med min ambition att ständigt utvecklas och leverera något bra.
Jobbet behöver ju inte heller vara viktigast. Inte heller den heta passionen för ett fritidsintresse. Man kan vara fullständigt lycklig över att leva tillsammans med någon, ha barn som växer upp, bo med grannar som man grillar ihop med, kolla lite fotboll tillsammans, snacka om väder och vind. Försöka hitta ett jobb där arbetskompisarna är det roliga som gör att man gärna går till jobbet. Köpa kvällstidningar o trisslotter till helgen. Få sol på Kanarieöarna. Kort sagt: Ha ett liv.
Det kan vara guld för ett företag att ha sådana anställda.
Lite detta jag eftersökte. Att det finns en annan ytterlighet än alla som är så vansinnigt passionerade för sina jobb och att de människorna också kan vara en tillgång. Jag tror det är viktigt för oss rekryterare att inte ”gå på” trenden att alla måste vara 163% passionerade för att kunna utföra ett arbete till 100%. Sedan tror jag, att i den bästa av världar, så skulle både individ och företag må bäst av att alla fick jobba med det de brann för allra mest eller i alla fall gillade väldigt mycket.
Jag tycker mera det handlar om att arbeta passionerat och med glädje.
Alla har vi väl mött något korridorspöke i filttofflor som hatar sitt jobb?
Vad det handlar om och som jag tycker är good enough, det är väl om man har så pass mycket inre drivkraft att man ger av sig själv sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Det brukar man kunna känna som att man tar sig an sina uppgifter passionerat. Sen så ser man, oftare utomlands att människor även i enklare roller kan bära upp sitt yrke med mera stolthet än vad som är fallet i Sverige.
Jag håller med dig Mikael. Vi har lite tappat vår yrkesstolthet i Sverige. Har du någon teori om vad detta kan bero på?
Torde vara ett nytt debattämne. Var tvungen att googla lite. Tydligen lägst stolthet i Europa förutom Italienarna enl ngn undersökning. (vilket jag inte känner igen, en Italiensk kypare är bland det stoltaste jag sett).Finland har betydligt bättre. Så även låglöneländer. Samtidigt så är det ju nästan det första två svenskar börjar prata om, vilka jobb de har. Nä, ingen aning.
Jag tror en viktig del är att vi inte har en gemensam samhällsbyggarvision. Det behöver inte betyda att vi skulle dela politiska åsikter. Stolt kan man bara vara när man vet att man gör ett bra jobb inom något som är nyttigt för andra. Egen karriär och egen ekonomisk belöning ger inte riktig stolthet.
Vari ligger passionen? Tror inte det måste hänga ihop med passion för själva arbetsuppgifterna. Passionen kan ligga i hur man utför saker och i kreativiteten för vad man uppnår, ofta tillsammans med andra. Och då spelar det inte så stor roll vad man arbetar med.
Där har du en poäng, helt klart! En del har säkerligen som passion att utföra arbetsuppgifter och uppnå uppsatta mål och då betyder var man arbetar med mindre.
[…] inte vill ge för att få. Du vill bara få? Sen kan du ge, när du vill ge – i drivkraft med passion! Relaterade:Mångfald är klokskapNär visionen inte når fram kommer detaljstyrningenNoterat […]
För mig låter det lite som kärt barn har många namn.
Att vi kommer behöva, i någon form, omfattning,vara engagerade, passionerade, brinna för, älska, m.m. det vi arbetar med, det håller jag med övriga skribenter om.
Jag anser t.om. att Sveriges konkurrens kraft ligger i hur väl vi lyckas ta tillvara på denna kraft.
När jag läser diskussionen kring passion här men även i andra sammanhang så upplever jag det som Passion är något en person har kring endast ETT område.
För mig är det självklart att vi kan vara passionerande kring många områden.
Och visst vissa områden kan tappa lite i energi ett tag och för att efter en tid blomma upp igen, med ny fantastisk kraft.
Hur ser ni andra på dessa tankar?
Passion kan man inte skaffa sig. Som passioner räknar man sådana känslor och emotioner där man inte längre är sig själv; utom sig av ilska, galen av kärlek. I passionen är man blind och i vissa länder tar man hänsyn till passionens påverkan vid vissa brott.
Brinna för är OK. Men passion, helst inte.
torestad.blogspot.com
Passion behövs för att driva framåt och utveckla. Varje person i en organisation känner med stor sannolikhet inte passion för sitt arbete och då är frågan om det alltid är nödvändigt. Man har olika fokus i olika tider. En person som brinnerför sitt arbete men plötsligt får veta att en närstående har cancer kan ändra fokus. Vikten som tidigare legat på arbetet kanske förflyttas till familjen. Passionen för arbetet svalnar när saker sätts i perspektiv. Det kan handla om var på behovstrappanvi befinner oss. I en kris blir ett utvecklande arbete inte längre lika viktigt och alla människor går igenom kriser.
Jag använder gärna ordet passion när jag pratar om arbete men förväntar mig inte att alla ska känna passion inför sitt eget. Motivation däremot är otroligt viktigt, och i detta kan det ligga passion. Motivationen kan ligga i att man brinner för sitt arbete – att det känns viktigt och meningsfullt men det kan också ligga i helt andra saker – som att vara en del av ett team.
Som arbetsgivare är det lätt att bara önska sig passionerade medarbetare som brinner för företaget och sitt arbete men är det alltid bra? Det finns många arbeten som kanske inte kräver samma passion – men alltid motivation.
Hej Johannes!
Jag tror att många människor aldrig har upplevt passion i sitt yrke och därför har svårt att ta till sig av det.
Jag tror att om du har passion så slipper du vara disciplinerad. Har du inte passion så behöver du vara disciplinerad för att göra det du ska och orka göra det du ska.
Problemet med de som går hela yrkeslivet och bara är disciplinerade är att de sällan tillför gruppen energi eller laganda. De ”jobbar bara på”. De är sällan lyckliga på jobbet och tycker det som är nytt oftast är jobbigt.
Om du skall vara lycklig och framgångsrik krävs passion. Är du framgångsrik men inte lycklig är du oftast väldigt disciplinerad.
Det är iaf vad jag tror och upplevt efter 30 år i yrkeslivet!
Stay gr8
Micke Darmell, passionerad mötesevangelist