För en tid sedan höll jag en heldags workshop med ledningsgruppen för ett stort svenskt företag inom rederinäringen. Syftet med dagen var att lyfta fokus från den typen av frågor, problem och utmaningar gruppen normalt sett diskuterade när de träffas. Istället skulle vi arbeta med hur gruppen (sam)arbetar, kommunicerar och kommer fram till de bästa lösningarna på kort och lång sikt. Även om det inte var inplanerat från början, gjorde min kollega en avstickare och beskrev FIRO-modellen, mot bakgrund av de faser som de flesta grupper går igenom. Modellen är väldigt användbar och lätt att ta till sig, just när man reflekterar mer kring hur man samarbetar och vad effekten blir av detta. Den består av fem faser (ibland bara fas 1-3-5); Tillhöra-fasen, Konstlat gemyt, Rollsökningsfasen, Idyll och Öppenhetsfasen.
Även om Will Schutz, psykologen bakom modellen, presenterade resultatet av sina studier redan på 50-talet, var det först under 80- och 90-talet som modellen fick stort genomslag, åtminstone i Sverige då det var ett stående inslag inom Försvarsmaktens UGL-utbildningar. FIRO-modellen arbetar man fortfarande med, men den har delvis ersatts av/kompletterats med Susan Wheelans gruppteori IMGD (Integrative Model of Group Development). Även denna modell består av fem faser (en slump?), nämligen Tillhörighet/trygghet, Opposition/konflikt, Tillit/struktur, Arbete/produktivitet och Upplösning.
Någon vecka efter nämnda workshop, pratade jag med en god vän som nyligen varit på en teambuilding-aktivitet på sitt jobb. Där hade konsulten också pratat om olika stadier som grupper går igenom, men hon tyckte sig minnas ord som forming och storming. Jag tyckte mig känna igen detta och kunde rätt så snabbt googla mig fram till Bruce Tuckmans modell över grupputveckling. Tuckman presenterade sin modell redan 1965, även om den korrigerats och kompletterats med åren. I sin modell pratar Tuckman om faserna Forming – Storming – Norming – Performing – Adjourning/re-forming (sista fasen kom till 1977).
Ju mer jag läser om dessa tre gruppmodeller (samt andra), ju mer tycker jag att de liknar varandra. Det handlar om faser där grupper bildas, har det trevligt, börjar tycka olika, hittar ett fungerande arbetssätt, löser sina uppgifter och sedan går vidare. Så min fråga lyder: varför detta behov av något nytt? Något fräsch? Jag får själv känslan av att det nu är Wheelans teori som är ”hetast på marknaden” – troligtvis p.g.a. en kombination av att ”det är det senaste”, samt såklart att hon kan visa upp gedigen forskning som stöd för teorin/modellen. Jag är ändå nyfiken på vad ni som har använt, använder eller står inför att använda någon av dessa (eller andra) modeller, fokuserar på vid val av modell. Samt såklart, varför vi verkar ha ett sådant behov av något nytt!
