Jag kan inte säga att jag var den mest intresserade studenten i klassrummet då det gavs föreläsningar i arbetsrätt eller ekonomi. Nej, under mina studier var det de mjukare värdena som fick uppmärksamheten. Kompetensförsörjning, förändringsarbete och organisationutveckling, det var mina hjärtevänner. Men min utbildning gav mig ändå en bred kompetens inom de mer ”hårda” ämnesområdena.

Så kom dock en gång den bistra dagen då man skulle ut i arbetslivet även till mig. Och vips var världen upp och ner! Jag har under mitt arbetsliv haft roller som chef med personalansvar, HR-specialist, och egenföretagare, och jag vågar påstå att tre fjärdedelar av det arbete jag utfört inom HR-segmentet på ett eller annat sätt relaterat till arbetsrätten eller ekonomin. Men har jag trots att jag besitter dessa, för företagen viktiga, kompetenser haft en betydande roll som HR-ansvarig?

Många som jobbar med personalfrågor idag arbetar konsultativt, som det så fint heter. Det innebär att ju allt som oftast att de ska vara sakkunniga och rådgivare. Alltså skulle man kunna tro att chefer och medarbetare skulle lyssna på dem, men min erfarenhet säger mig att de ofta arbetar i motvind.

Magnus Dalsvall skrev på sin blogg om ”den tandlösa tigern” där han syftar på HR. Jag måste säga att jag tycker han har en poäng, men jag skulle vilja dra hans resonemang lite längre. Företag har ju så många experter idag: Jurister för att avtalen ska bli rätt. Ekonomer så att in- och utbetalningarna sköts. Specialister till verksamheten, och chefer för att sköta administrationen.

Ja, men se, då var ju organisationen komplett! Alla kompetenser samlade under ett tak. Men trots det finns det ofta en HR-person med på lönelistan. Varför? Jo, anställningar och sånt så klart!? Man måste ju ta hand om personalen tänker du. Men nej, rekrytering sköter ju specialisterna bra, och rehaben tar väl företagshälsovården hand om?

Varför skaffar sig några människor då fyra års specialutbildning för att sedan jobba ”konsultativt” utan möjlighet att påverka organisationen de verkar i? När ska HR få beslutsmandat som är stort nog för att skapa det som jag brann för när jag pluggade: förändring och utveckling!

Tjänstesektorn växer och de företag som under 90-talet kallades ”kunskapsföretag” blir fler och fler. Humankapitalet blir viktigare och viktigare. Eftersom inte företagen verkar se detta kanske det är dags för den tandlösa tigern att vässa klorna lite. Det är dags vi som tjatar på andra om att de ska marknadsföra sig själva i allehanda rekryteringar att kliva fram och visa vad vi kan! HR har trots allt en av de viktigaste rollerna i dagens företag! Eller?

 

Johan Norrfjärd är examinerad personalvetare vid Göteborgs universitet med inriktning mot organisationspsykologi, och har även kompletterande utbildning i ekonomi och ledarskap. Idag arbetar han främst med sitt eget företag där han konsultar inom HR och grupputveckling www.norrfjard.com. Hans blogginlägg på HR-Sverige är hans egna tankar och kåserier om brett HR-arbete. Följ honom gärna på Twitter @norrfjard