Säljare, ansvar och gränser

Veckans dokument inifrån om eventsäljarna på The Phone House får förmodligen många personalvetare att sucka tungt. Det är ett hemskt utnyttjande av ungdomar de visar upp. Jag försöker tänka lite på vems fel det är, eller snarare vems ansvar.

Säljyrket är speciellt, och gammalt som gatan. Är man beroende av hur mycket man säljer, dvs om man är egenföretagare eller arbetar mot provision, så finns det ju alltid en press på att sälja. Det kommer man inte ifrån, och tycker man att det låter dåligt så ska man nog inte jobba som säljare. Men sedan kan man fundera på var gränsen ska gå. När man ”inte kan komma in med de här siffrorna” till sin chef, inte får följa med sin kollapsade kollega till sjukhuset för att inte tappa sälj, eller ska stå och sälja tolv timmar i sträck för att visa rätt attityd så tycker jag att man har passerat gränsen för ett civiliserat arbetsliv.

Det finns många människor, även i Sverige, som inte har ett civiliserat arbetsliv, utan måste stå och sälja saker för att ha råd med dagens mat. Vilket är fruktansvärt. Men här pratar vi inte om dessa stackars människor, utan om vanliga i-landsungdomar. Och det är det som är grejen – det här företaget har lyckas skapa en ”mat för dagen-säljpress” hos vanliga svenska ungdomar. Det är smått otroligt, och enligt mig fullkomligt förkastligt. Säljpressen är helt oproportionerlig till den ekonomiska verklighet som ungdomarna egentligen lever i. De är lyckligt lottade nog att inte behöva slita såhär, men förmås till det ändå.

Och här undrar jag var man ska dra gränsen? Företagen har en enormt hård konkurrens att ta hänsyn till, och säljyrket ”är som det är”. Vill man ha något sålt så går det inte att dalta med säljarna. Peppning och hårda nypor är det som fungerar, och jag vet själv att man som säljare faktiskt vill bli lite pressad för att tagga till ordentligt. Samtidigt som arbetsgivaren har stort ansvar, både moraliskt och lagligt, för sina anställdas välmående. Och jag tror att de flesta företag faktiskt vill ha anställda som mår bra. Var drar man då gränsen i säljyrket?

Och vem ska dra gränsen? Jag kan ju känna att man väl får använda sunt förnuft och alla vet väl någonstans vad som är okej och inte. Men vem är det som ska känna och tänka så? Som säljare längst ner i hierarkin riskerar man sparken om man krånglar, teamledaren får ingen lön om inte teamet presterar, VD:n kanske verkligen är i god tro om att allt går rätt till längst ner. Och mellancheferna, de är varken tillräckligt höga för att ta övergripande beslut om företagets policy, eller tillräckligt långt nere för att kunna styra hur enskilda anställda behandlas. Personalavdelningen, ja, det kan man ju undra om det ens finns någon sådan.

Jag vet inte hur just den här organisationen ser ut, och jag vet inte hur tydliga riktlinjer för pressen på anställda en vanlig säljorganisation har. Men jag har känslan av att man gärna ser att ansvaret för att hålla tillbaka när konkurrensen drar på hamnar mellan stolar. Och jag tar tacksamt emot åsikter och information från folk som är mer insatta i branschen!

Share with your friends










Submit
HR Sverige

HR Sverige är en nätverksportal för HR-intresserade. Här på bloggen används kontot av gästbloggare.

4 Responses to “Säljare, ansvar och gränser”

  1. […] This post was mentioned on Twitter by johannaschafer, Johannes Sundlo. Johannes Sundlo said: Linus Utas Arbin: Säljare, ansvar och gränser? http://tinyurl.com/629fv8t #hrsv #saljsekten […]

  2. mcstenberg skriver:

    Varför får jag en känsla av att HR Sverige vill plocka hem lite billiga poäng och hoppar på ett ”alla-som-hatar-ThePhoneHouse-hoppar-nu”-tåg.

    Jag fascineras av all upprördhet och förakt som Dokument Inifrån och Säljsekten startat mot just The Phone House. Företaget är inte originella. De är långt ifrån de enda på marknaden som låtit säljare jobba för endast provisionsbaserad lön. Titta på mäklar-yrket. Hur många där börjar inte sin karriär efter studietiden med att jobba på provision och dessutom får urusla objekt att sälja? Där kallas det för trainee eller praktik.

    Jag anser verkligen inte att The Phone House handlat rätt. Man ska få lön för det arbete man lägger ned. Jag har själv jobbat i säljbranschen, till och med hos The Phone House, men aldrig tagit en anställning där det hintats om endast provisionsbaserad lön. Men de får bära oket från ett systemfel som finns inom stora delar av säljbranschen. Det är inte heller rätt.

  3. Anton Lundberg skriver:

    mcstenberg: TPH var ju inte fel val bara för att det handlade om provision. Dom ljög också om de skyhöga lönerna (har du sett dokumentären?) – tjejen som vann fick ändå aldrig se mer än 50 kr/timmen. Dom hade dåligt internt språk, för mycket ”era lata jävlar” istället för uppmuntrande. Teamledarna var alldeles för aggressiva. För många arbetstimmar utan OB-tillägg. Morgonmötet fick inte ingå i arbetspasset.

    Det finns inget rätt eller fel – allt man kan göra är att visa folk hur världen ser ut och så får det ordna till sig själv.

  4. Linus Utas Arbin skriver:

    Mcstenberg: Kanske kunde jag ha varit tydligare med att poängtera att jag inte var ute efter att uttrycka något hat mot just det här företaget, även om jag tycker att de förtjänar uppmärksamheten. Dokument inifrån gav mig lite tankar och diskussionsfrågor om säljbranschen över huvud taget, och den här historien blev det givna exemplet. Säkerligen är de inte ensamma om att föra en sådan här personalpolitik, och det klart att man kan önska att SVT hade granskat alla säljföretag. Men jag tycker inte synd om The Phone House.

Kommentera

Missa inga lediga jobb inom HR & Personal!

Great Place to Work - Sveriges bästa arbetsplatser