Etikett: Åsikter

  • Arbetsförmedlingen – hjälper eller stjälper?

    Filip Andersson skrev tidigare ett inlägg här på bloggen om Arbetsförmedlingen. Jag håller med Filip om att arbetsgivare kanske är för dåliga på att använda de gratisresurser som finns, som exempelvis arbetsförmedlingen. Jag har själv tagit hjälp av arbetsförmedlingen för att göra ett urval till en tjänst vi hade svårt att hitta kandidater till, jag fick många bra kandidater att välja mellan! Filips inlägg hittar du här.

    Vid en annan rekryteringsprocess upplevde jag dock ett par baksidor med arbetsförmedlingens rutiner. Här kommer ett par exempel:

    Till en tjänst som det är relativt svårt att rekrytera, eftersom det finns ett underskott av utbildade inom området i Sverige, fick vi in ett femtiotal ansökningar. Tjänsten kräver en teknisk högskoleutbildning och några års relevant yrkeserfarenhet är ett önskemål. Efter att ha läst samtliga handlingar hade jag 7 kandidater kvar som var kvalificerade för tjänsten. Av de jag ratade var det uppenbart att majoriteten var sådana personer som var tvungna att söka alla tänkbara, och otänkbara jobb, för att ha kvar rätten till sin A-kassa.

    Min första fråga är således, ska det vara såhär? Är det meningen att arbetsförmedlingen ska utgöra en instans i arbetsmarknadspolitiken som sätter käppar i hjulet för företagare som letar efter ”rätt” kompetens och samtidigt kränka de arbetssökande? Nej, jag vill påstå att det inte är ok att kräva att en individ måste söka jobb de inte är kvalificerade till. Detta är varken rätt mot de individer som blir utsatta för denna förnedring (för det måste ju vara förnedrande att gång på gång få ett ”nej-tack, dina kvalifikationer uppfyller inte de krav vi har för tjänsten) eller för näringslivet som arbetar hårt för att överleva. Det måste således till en förändring i systemet – arbetsförmedlingen borde arbeta för att hjälpa individer till ett jobb som är rätt för dem, inte ett jobb de inte är kvalificerade för. Blir jobbet rätt för individen, blir det ju i förlängningen rätt för företaget som rekryterar.

    Mitt andra exempel hänger mycket ihop med mitt första, men ur ett annat perspektiv. Rekryteringsprocessen var även denna kantad av stor konkurrens. Annonsen låg bland annat ute på arbetsförmedlingen, majoriteten av ansökningar sorterades även här bort med tanken i bakhuvudet att vi måste utesluta arbetsförmedlingen som rekryteringskanal helt… Men, bland de få som blev kvar hittade vi några riktiga guldkorn! En av kandidaterna som kallades på intervju kändes som en toppkandidat och denne gick vidare till en andra intervju. Efter den andra intervjun var samtliga inblandade i rekryteringsprocessen eld och lågor, denna kandidat måste vi få in på vårt företag var de ord som sades, med entusiasm dessutom. Tills den dag då arbetsförmedlingen ringde och sa att aktuell kandidat hade svårt att få jobb och att de nu  kontrollera om det verkligen var så att den här kandidaten hade 1) sökt jobb hos oss?  2) verkligen varit på intervju? 3) verkligen blivit kallad på ytterligare en intervju?

    Vi svarade givetvis sanningsenligt att denne kandidat var en av våra toppkandidater och samtalet avslutades.  Men det var bara samtalet som var avslutat, i våra tankar och diskussioner frågade vi oss varför arbetsförmedlingen hade ringt? Varför hade denna kandidat svårt att få jobb? Varför var en ”toppkandidat” inom detta yrkesområde, som det knappt finns en endaste ledig person att rekrytera inom, ens inskriven på arbetsförmedlingen?

    Jag vill givetvis påpeka att det i sig inte är något fel med att använda sig av arbetsförmedlingen för varken arbetssökande eller företag. Men med tanke på vad en rekrytering kostar och vad den eventuellt kostar om den landar i en felrekrytering så vill man verkligen vara säker på att anställa rätt person. Minsta lilla frågetecken som då dyker upp måste rätas ut.

    Vi bestämde oss slutligen för att kalla in kandidaten på ett tredje samtal och efter det samtalet var vi alla helt övertygade om att kandidaten var rätt för oss. En dyr process, givetvis, men nödvändig för att inte utesluta kandidaten, som varningsklockan efter arbetsförmedlingens konstiga samtal sa.

    Min fråga är då, är det rätt att arbetsförmedlingen ringer till eventuella framtida arbetsgivare och frågar sådana frågor? Njae, kanske är mitt svar. De har som arbetsuppgift att säkerställa så långt det går att A-kassepengar inte betalas ut till ”fuskare”. Hade kandidaten blivit utan jobbet om det om ett annat företag tagit emot arbetsförmedlingens samtal? Nu kanske mycket hängde på hur denna person från arbetsförmedlingen valde att uttrycka sig. Det kanske är så att det enda som krävs är att arbetsförmedlingen säkerställer att dessa samtal sker på ett positivt sätt och inte på det negativa och uttråkade sätt som just denna arbetsförmedlare hanterade samtalet med.

    Arbetsförmedlingen i all ära, det kan komma mycket gott ur deras tjänster också, men jag tror att de måste kalibrera sina arbetsmetoder en del för att inte skrämma bort näringslivet från att använda deras tjänster och för att inte stjälpa arbetssökande i sin strävan efter ett nytt jobb.

  • Kontakt med näringslivet – universitetets eller näringslivets ansvar?

    Studying...
    fanz / Foter.com / CC BY-NC-ND

    Läste en artikel i SvD om att Jusek har gjort en undersökning som visar att svenska studenter är besvikna på att de inte får kontakt med näringslivet i sina utbildningar. Företagarna och dess medlemmar kräver att högskolorna och universiteten tar tag i detta och lägger in praktik i utbildningen. I en debattartikel i Studentliv uppmanar även Svenskt Näringsliv att skolan måste se till att studenten får mer kontakt med näringslivet.

    Jag är inte så säker på att det är rätt sätt att interagera studenten med näringslivet. Och jag är heller inte så säker på att det är skolans sak att göra detta. Det är ju trots allt näringslivet som törstar efter de kompetenser vi förser oss med på skolan, det är de som kommer att dra nytta av våra kompetenser i framtiden. Varför ska de då inte vara med och bekosta en del av våra studier?

    Jag röstar på fler traineetjänster i samband med avslutad utbildning istället. Jag vill alltså mena att det är dags att svenska företag tar sitt ansvar och bidra med sin, egentligen helt självklara, del i svenska högskole- och universitetsutbildningar. Gör de detta får de exakt den kompetens de eftersöker till sitt företag. Se på Tyskland till exempel, där många utbildningar inte avslutas med en uppsats utan med en traineeperiod på ett företag de blivit handplockade till. Så går det till i flera andra europeiska länder, så varför inte i Sverige?

    Tycker att Företagarna och Svenskt Näringsliv lite för lättvindigt lägger över ansvaret på utbildningsväsendet. Vad tycker du?

     

     

  • Tänka fritt, tänka rätt

    Vad vill du säga när allting är sagt? Vad vill du känna när någon tagit din makt?
    Du vill att jag ska sjunga men bara om sånt som hör till sitt
    Men ska jag sjunga, då ska det finnas tid att sjunga fritt

    Vem vill du spela när du lagt alla kort? Hur vill du leva när tiden går för fort?
    Du vill att jag ska känna för något som aldrig känts som mitt
    Men ska jag känna, då ska det finnas tid att känna fritt

    Hur ska du veta om ingen lärt dig hur? Hur ska du våga chansa?
    Du som aldrig haft nån tur
    Du vill att jag ska älska med nån som bara älskar sitt
    Men ska jag älska, då ska det finnas tid att älska fritt

    Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
    Hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
    Du vill att jag ska falla mot något som du har gjort till ditt
    Men ska jag falla, då ska det finnas tid att falla fritt

    Melissa Horn – Falla fritt (Spotify)

    Jag undrar om Melissa Horn någonsin tänkte att hon skulle kunna bli citerad i en blogg som fokuserar kring HR/personal-frågor när hon skrev den här texten. Skulle inte tro det, men så blev det. Texten får mig att fundera över hur möjligheterna ser ut på arbetsplatser för medarbetarna att utföra sitt arbete bra, att kunna prestera bra resultat och få känna en yrkesstolthet. Erbjuds rätt möjligheter för den enskilde medarbetaren att leva upp till arbetsgivarens förväntningar och krav? Jag är inte så säker på det. Särskilt inte om vi samtidigt lägger in Magnus Dalsvalls tankar kring anorektiska organisationer, som jag har skrivit om tidigare.

    Ovanför ingången till aulan på Uppsala universitet står Thomas Thorilds devis ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Melissa Horns låt får mig att tänka på hans devis – varje gång! För mig innebär den att om vi någonsin ska lyckas komma till ett läge där vi tänker ”rätt” (vad nu rätt än må stå för i olika sammanhang) måste vi först få möjligheten att tänka fritt, dvs kanske fel. Som jag ser det är organisationerna idag för sårbara på den punkten. Verksamheterna är ofta utformade för att allt ska gå som på räls. Men så ser inte verkligheten ut. I verkligheten uppstår problem, datorer går sönder, personal blir sjuka, servrar ligger nere, arbetsrättslagar och arbetsmiljölagar förändras eller tillkommer, etc. Vad händer då ute hos företagen? Finns rörligheten i organisationen att tänka fritt för att anpassa organisationen till de nya förutsättningarna? Eller krävs det att varje organisation har en egen superhjälte som på något magiskt sätt ALLTID tänker rätt först? Utan att behöva prova, göra om, göra rätt…? Ekonomer må vara bra på siffror, budgetar och beräkningar. All cred till dem, jag skulle inte kunna göra deras jobb! Men frågan är om de är så bra på att ta in att människor behöver få vara mänskliga för att prestera bra? Och med det menar jag krasst att vi människor måste ges utrymmet att göra fel för att kunna göra rätt. Annars är jag rädd för att det kommer att sluta där vi redan är idag på många arbetsplatser – undvikande av beslut alternativt idel icke-beslut.

    Här känner jag att organisationers HR-avdelningar kan komma att få en viktig roll. Min förhoppning är att HR är en del av budgetarbete, förändringsarbete, strategiska beslut, etc från början. Representanter från HR-avdelningen bör vara aktiva i planerandet inför och utförandet av anpassnings- och förändringsarbetet i organisationerna för att bland annat tvinga in mer luft och rörlighet i planeringen. Nu menar jag verkligen inte att HR bör motarbeta ekonomiska mål. Det gynnar inte någon. Det jag menar är snarare ett bättre, närmare och mer kontinuerligt samarbete mellan HR och ekonomi. Jag är färdig med att förespråka en maktkamp mellan HR och ekonomi och vem som gör vad bäst. Både HR och ekonomi sköter viktiga delar av en organisations överlevnad så varför inte införa en tanke om samarbete?

    Jag mognar, jag lär, jag tänker fritt, jag tänker fel, jag tänker om, jag tänker rätt?

  • ”Mjuka frågors” status i organisationen

    När jag ganska nyligen hade börjat på PAO-programmet vid Stockholms Universitet hittade jag en bok på biblioteket, en avhandling av Johan Berglund om personalspecialisters statusproblem i organisationer. ”De otillräckliga” (länken går till avhandlingen på diva portal där du kan ladda ner den i sin helhet) heter den, och han beskriver frågeställningen såhär:

    Det sammanhang jag intresserar mig för i denna avhandling  är varför yrkesgruppen personalspecialister många gånger har sådana statusproblem i organisationer och företag, samtidigt som det återkommande i allmänna managementdiskurser hävdas att människan är företagets viktigaste resurs. Om HRM, kompetens, lärande och så vidare är viktiga frågor för företag borde inte personalspecialisterna vara självklara experter i kunskapssamhället?

    I avhandlingen söker jag svar på denna paradox genom att studera personalspecialisters identitetsarbete. Mer specifikt studerar jag hur yrkesgruppen argumentativt positionerar sig i sina försök att etablera sig som en strategiskt viktig yrkesgrupp. Den övergripande frågeställningen är: Kan man förstå och förklara den relativt låga status yrkesgruppen har jämfört med andra yrkesgrupper genom att studera hur personalspecialister i ett argumentativt sammanhang försökt att positionera sig som en strategiskt viktig yrkesgrupp?

    Anledningen till att jag kom att tänka på det här idag är att jag var inne på HR-akademikernas hemsida och läste att ett syfte för en grupp inom föreningen är att ge verktyg för att kunna ”debattera och argumentera kring våra frågor på ett sätt som inte befäster synen av HR som en mjuk del av företaget”. Nu ska jag inte dra för stora växlar på det, för kanske är formuleringen bara lite grumlig. Men man kan ana en tanke om att ”mjukt” inte är så fint. Inte så bra.

    Jag tror det är ett dödsdömt projekt för HR-människor att försöka tillkämpa sig status genom att ta avstånd från ”det mjuka”. Om det mänskliga inte är viktigt, varför anställa en HR-människa att jobba med HR? Då är det väl bättre med en teknisk fysiker eller nationalekonom som verkligen kan det där med matematik. Men kanske menar man att det är pragmatiskt klokt för HR-specialister att kunna motivera åtgärder med kronor och ören för att det är ett språk som ledningen förstår. Det må så vara, men mjuka frågor är viktiga. NÅGON i en organisation måste förstå dem och kämpa för dem, annars kommer det att gå illa. De så kallade mjuka frågorna är svåra!

    Einar Iveroth, som skrivit en avhandling om IT-understödd organisationsförändring med exempel från Ericsson, skriver följande:

    Vad ledningen måste ha i åtanke är att IT-understödd förändring också handlar om mjuka faktorer. Detta eftersom införandet av IT påverkar anställdas arbete, beteende och, i långa loppet, även deras tankesätt. Förutom de hårda faktorerna måste alltså ledningen jobba medvetet inom områden som lärande, utbildning, organisationskultur, värderingar, och politiska frågor. Med andra ord, kärnan av de mjuka delarna ligger i interaktionen och relationerna mellan människorna. Men eftersom de mjuka faktorerna är avsevärt svårare att hantera än de hårda är det få som vågar lyfta fram dessa på allvar, varför den IT-understödda organisationsförändringen ofta misslyckas.

    Jag har jobbat som konsult i den här sortens stora IT-projekt de senaste 2,5 åren och det  här är exakt vad jag ser. Givetvis, givetvis finns en stor teknisk aspekt av varje projekt, för att inte tala om diskussioner om kontraktsvillkor etc. mellan kunder, leverantörer och underleverantörer. Men oftast när någonting tar väldigt lång tid eller blir väldigt fel så är det på grund av ”mjuka frågor”. Så ja, det finns stora pengar att tjäna på att kunna hantera mjuka frågor bra, men vem ska kunna svara på HUR man hanterar mjuka frågor bra? Sällan är väl sambanden så linjära att man tydligt kan peka ut  ”fika med projektmedlemmarna 15 min extra så tjänar vi x miljoner”. Och är de inte det, blir det svårt att ”vinna” med bara den sortens argumentation.

    Jag tror HR-människor har ett stort arbete framför sig att föra upp ”beteendefrågor” på agendan och i någon mån lära andra ”vårt” språk snarare än att bara försöka motivera allt med kronor och nyckeltal, eller vad som nu egentligen avses med ”hårda” frågor. Om man måste börja där, fine, men i det långa loppet tror jag vi vinner mer på att inte ta avstånd från det vi är bäst på!

  • HR & Sociala medier – fattar vi?

    Har vi inom HR börjat förstå nu? Har vi börjat inse vidden och omfattningen av sociala medier eller kommer vi fortsätta sticka huvudet i sanden? Har vi insett att LinkedIn ger oss oanade och oändliga möjligheter? Att vi kommer behöva agera och anpassa oss till de nya mediumen? Eller kommer vi sticka huvudet i sanden och försent inse vårt misstag?

    Jag hoppas vi inser det innan det är försent men ibland är jag tveksam.

    Uppdatering: Ronnestam  är inne lite på samma spår i sin blogg idag.

  • ”Outsourca all icke-strategisk HR” – en upplösning av yrket?

    Jag läser på Personal & Ledarskaps webb att Astra Zeneca outsourcar för 5 miljarder (kan kräva inlogg på HR Society) – i detta bland annat två tredjedelar av sitt HR.

    Ur artikeln:

    Astra Zeneca har skrivit ett globalt avtal med konsultföretaget Northgate Arinso om outsourcing av det Astra Zeneca definierar som ”all icke-strategisk HR”. /…/ HR-delar som outsourcas» Löneadministration, rekrytering, utbildningsadministration, systemförvaltning och -support samt kundcenter. HR-delar som behålls» Strategiskt arbete inom ledarskaps- och organisationsutveckling, employer branding, talent- och performance management, lön och belöning, arbetsrättslig rådgivning och fackliga relationer.

    Jag känner att det är en splittring av HR-yrket som pågår just nu, på gott och ont. Det hade varit intressant att få läsa om hur Astra Zeneca ser på successionsplaneringen inom de delar de kallar strategiska. Finns det en väg till de jobben för nybakade P-studenter? Eller vem är det som ska ha dem, så småningom?

    När jag själv skulle ta examen kände jag en viss frustration över de jobb som väntade främst verkade vara det som i artikeln kallas transaktionsrelaterade – löner, administration, rekrytering. Civilingenjörer eller ekonomer verkade ha större chans på vad jag tyckte lät som spännande, mer transformationsinriktade jobb som jag med min examen i organisationspsykologi kände jag var som klippt och skuren för. 🙂

    Jag tycker fortfarande inte det känns självklart att goda färdigheter i de ”grundläggande” HR-områdena är den givna kompetensbasen för mer strategiska HR-roller. Det är jag knappast ensam om förstås, läs till exempel Fast Companys omtalade artikel Why we hate HR. Och då är det kanske bara positivt att man outsourcar bort de tjänsterna – de är ändå inte så nära besläktade.

    Men frågan kvarstår då, för den nybakade P-vetaren; har inte möjligheten att börja på en junior tjänst och arbeta sig upp till den strategiska mer eller mindre försvunnit på i alla fall Astra Zeneca nu? Vad ingår idag i HR-yrket och hur kan en karriär se ut? Det är min farhåga att gapet mellan de administrativa och strategiska jobben är alltför stort. Säg att jag har fel!

  • Såg du Rapport i måndags 8/2?

    Stockholms tingsrätt slog fast att det var diskriminering på grund av religion när en muslimsk man inte skakade hand med en kvinnlig chef efter en intervju för en praktikplats som svetsare. Han fick inte praktikplatsen.. Tingsrätten menar att han hade rätt att vägra skaka hand på grund av religiösa skäl och det var diskriminerade av Arbetsförmedlingen att han blev av med bidrag och utbildning som följd! Och som plåster på såren ska han få 60,000 kronor i skadestånd av arbetsförmedlingen! Sextiotusen kronor för han inte skakade hand med den kvinnliga chefen! Ingen som fundera på om det var diskriminerande för kvinnan att han inte skakade hand med henne på grund av hennes kön? Domen är nu en del av svensk lagstiftnings praxis. Jag är nyfiket-rädd för hur domen kommer kunna tolkas och eventuellt utnyttjas av olika parter.

    Hur går detta ihop med Jämställdhetslagen? Att företag ska ha upprätta en jämställdhetsplan varje år är också lagstadgat! Hur ska ett företag kunna aktivt sträva efter jämställdhet, om de har en manlig medarbetare som vägrar ta kvinnliga kollegor eller kunder i hand?

    Jag har själv upplevt att en muslimsk man vägrat ta mig i hand i samband att han skulle lära upp mig på ett sommarjobb. Jag blev så ställd att jag inte visste vad jag skulle säga eller göra. Efteråt blev jag förbannad. Jag uppfattade det så nedvärderande, arrogant och det är verkligen inte så jag ser på ett jämställt samhälle!

    Så vad tror du effekterna kan bli av denna dom? Vad kan vi vänta oss nu?
    Kan vi förvänta oss manliga muslimska läkare i Sverige som ”tyvärr” inte kan undersöka eller operera kvinnliga patienter på grund av att de inte kan ta i kvinnor? Detta med stöd av att det är en för intim gest mot kvinnor som inte är del av deras familj? Ska muslimska män jobba inom skolan och säga till små flickor att de inte tar i flickor eller kvinnor för det är fel enligt deras religion? Är det den människosyn vi anser och vill att vårt samhälle ska genomsyra?

  • Suit up!

    I ”How I met your mother” använder karaktären Barney Stinson frasen ”Suit up!” till sina kompisar för att de ska rycka upp sig till hans lite högre nivå, han ser det enligt seriens skapare som om att hans kostym är lite som en superhjältedräkt som skiljer honom från de övriga.

    Är det inte dags för HR att ”Suit up!”? Behöver vi inte skilja oss lite ifrån resten och säga ”Hej – här är vi”? Ber vi inte för mycket om ursäkt för vår existens? Är vi inte lite för dåliga på att förklara vad för affärsnytta vi tillför?
    Ska vi inte börja ta för oss lite mer, kliva in ordentligt och visa vilka fördelar vi som personalvetare har?

    HR – Suit up!

  • Den paranoida rollen

    Vad är egentligen rollen som jag utbildar mig till? Denna fråga återkommer ständigt i mina tankar när jag reflekterar över vad det är som väntar i framtiden. Kommer jag hamna i ett företag som förutsätter att jag gillar personalen och vill ägna mig åt stödfunktioner, eller kommer jag användas som en basebollträ gentemot personalen? Kommer jag arbeta med verksamhetsnära funktioner eller vara en perifer buffert? Finns det utrymme för kreativa lösningar eller ska Ulrich användas som uppslagsbok? Drivs organisationen av engagemang eller bengrå tristess i väntan på lönechecken? Blir jag administratör eller tänkare? En person som upprätthåller de befintliga strukturerna, eller nytänkande nog för att förändra vissa av dem? Nästan viktigast: kommer jag tjäna tillräckligt med pengar för att leva den livsstil jag vill?

    Vid flera tillfällen har jag fått kritik för att jag fokuserar på min månadslön. Den är viktig för mig, inget att sticka under stolen med. Jag vill tjäna tillräckligt med pengar för att jag ska få leva det livet jag vill utanför arbetsplatsen. Tur nog så innefattar den bilden av mitt liv varken vaskning (läs mer om fenomenet här), lyxbåtar eller dekadens. Om jag helt skulle tappa fokus på att uppnå en stabil ekonomi så tror jag i dags läge att det innebär en bitter, cynisk och rätt tråkig 45-årig Per. Nåväl, slut på sidospåret.

    Under alla år jag utbildat mig så har det alltid funnits en viss schizofreni kring yrkesrollen. Dag 1 så är vi personalkramare. Dag 2 lönetanter, och dag 3 strateger. Samtidigt som vi konsekvent matats med olika information kring att vi varken är strateger, lönetanter eller personalkramare. Så vad blir vi egentligen? Personalvetare eller HR-strateger. För mig så är den indelningen nötens kärna.

    Jag tror och hoppas att vi hamnar på den sidan indelningen vi själva strävar efter. Olika studenter (och därmed olika människor) har skilda intressen och uppfattningar kring vad som är målet med utbildningen och den yrkesroll som väntar på andra sidan.

  • Rationalisera administrationen

    Efter en föreläsning med Stefan Wikström från Wise Consulting AB (eller mer specifikt från deras dotterbolag som sysslar med internetbaserade stödsystem) så började jag fundera lite som hastigast på hur den egentliga fördelningen av arbetssysslor ser ut på andra sidan studierna. Baserat på allas vår Ulrichs idealtypsfördelning så bör det vara lika stora delar administration, strategiskt arbete, operationellt arbete och utvecklings/förändringsarbete. Enligt nämnd föreläsare så är inte så fallet – utan administration äter upp en (för) stor del av den tillgängliga arbetstiden.

    Så om man problematiserar det förhållandet mellan yrkessysslorna bör följdfrågan vara hur minskar man ner på tiden som spenderas på administration för att frigöra resurser i form av tid för de andra delarna.

    Som alltid när det kommer till bemötande av olika strukturella problem så går min första eller andra tanke till internet och informationssamhället. Vilka lösningar går att presentera för att lösa problematiken?

    En del av rationaliseringsarbetet, eller låt oss kalla det lean, är att minska tiden som spenderas med syssla X, om sysslan X går att göra snabbare och med spenderandet av mindre resurser. Stödfunktionen som HR-arbetet innebär till olika delar av verksamheten är ett sådant administrativt arbete som äter upp tid. Handböcker är statiska, och intranät ofta (alltid?) en samlingsplats för legitimerande dokumentation som kräver stora insatser från användaren för att kunna hitta just den lilla biten information som eftersöks.

    Om det finns en sak som jag vill påstå kännetecknar den senare tidens utveckling av teknik så är det användarvänligheten. Ett synsätt som kanske kan tillskrivas Apple och deras förmåga att underlätta handhavandet av teknik. Varför har då inte HR tagit tillvara på det i större utsträckning. Där stödsystem utvecklas för den som ska använda dem. Inte för teknikern, inte för informationsgivaren och inte för ledningsgruppen. Utan för linjechefen som bara egentligen vill veta vad som står formulerat i ett avtal. Det är orimligt att tid ska läggas i sådan omfattning på sökandet av information när all teknik för att underlätta detta finns precis här.

    Det som jag eftersöker är, uttryckt i en klämkäck formulering detta:
    Dynamiska system med fokus på användarvänligheten och tillgängligheten av information för rätt personer vid rätt tid utan att onödiga resurser läggs på sökandet.

    Allt som kvarstår är för någon klipsk och driven människa att fixa detta.

    Inga problem, right?