Hej HR Sverige! David Granath heter jag.  Det här blir mitt första inlägg på bloggen, men jag kan lova att det blir långt ifrån det sista. I och med att jag  bestämde mig för att börja blogga här, så kom jag också på vad mina första inlägg ska handla om. De senaste veckorna har chefskap och ledarskap diskuterats flitigt på HR-timmen på twitter.

Samtidigt har jag varit i fullfärd med att slutföra mitt examensarbete vid Göteborgs Universitet. Examensarbetet har gått ut på att jag och min kursare Michael Stümer intervjuat ett antal museichefer vid Göteborgs Stads Kulturförvaltning kring deras förutsättningar att lyckas i sitt ledarskap, samt vilka svårigheter de stöter på i sitt arbete. När jag härom dagen läste Katrineholms kommunchefs inlägg om Medskapande rekrytering slogs jag av tanken:  Varför har jag inte bloggat om mitt arbete på Kulturförvaltningen? Det är ju ett arbete som jag är fantastiskt nöjd med och det har varit helt galet lärorikt att skriva det.

Ibland känns det som att jag lärt mig mer under de tio veckorna än vad jag gjort under hela utbildningens gång. Under HR-timmen på twitter har jag flera gånger velat hänvisa till arbetet, men det har mest blivit något slags ”Vänta bara! När min uppsats blivit godkänd och tillgänglig, då ska ni få höra!”. Sedan är det ju så att det hade blivit väldigt knepigt för mig att blogga under tiden som arbetet genomfördes. Många av museerna i Göteborg har en turbulent historia och det märktes att personalavdelningen var lite på tårna när de gav oss uppdraget. De ville, av förklarliga skäl, ha koll på vad vi pysslade med ute på museerna och jag tror inte att det hade varit helt uppskattat om vi bloggat under arbetets gång.

Vilket jag också kan förstå! Under ett arbete av det här slaget dyker det upp mycket spekulationer. Jag och Michael har haft väldigt många teorier under uppsatsskrivandets gång och vi visste egentligen inte vad uppsatsens slutsatser skulle bli förrän vi skrev dem. Med tanke på de konflikter som funnits på de olika avdelningarna har det nog varit bra att jag inte har bloggat, utan fått ägna gott om tid åt att undersöka och fundera på vad svårigheterna i ledarskapet kan bero på.

Innan sensationslystna läsare börjar spekulera i vad för konflikter som kan har funnits på museerna, så kan jag säga att det inte handlar om några hemligheter eller något som är unikt för Kulturförvaltningen i Göteborg. En tidiningsartikel från 2007 och en rapport från 2009 beskriver ganska väl vilken utmaning det är att vara chef i en kulturorganisation.

Likheter och skillnader mellan kulturorganisationer och kommersiella företag

Det jag tycker är intressant är att situationen hos kulturinstitutionerna mycket väl skulle kunna ses som en distad version av hur det kan se ut på vilket företag som helst som råkar ut för organisatoriska utmaningar. Samhällets förändring har inneburit att konstvärlden och näringslivet närmat sig varandra. Museerna har till exempel blivit mer kommersiella i takt med att NPM blivit trend inom offentlig förvaltning och konkurrensen från andra fritidssysselsättningar ökat. Samtidigt kan man se en ”estetifiering” av delar av näringslivet. Inte minst inom kunskapsintensiva företag, men även Katrineholms kommunchef’s blogg skulle kunna ses som ett exempel på detta. Kreativitet blir allt viktigare och det beror gissningsvis på att även företag upptäcker att konkurrensen om kundernas uppmärksamhet hårdnar.

Skillnaderna mellan kulturorganisationer och företag handlar främst om att inom kulturen så är inte den ekonomiska vinsten den viktigaste, utan snarare den mänskliga och estetiska vinsten. Idéerna är det viktigaste, i andra hand kommer om de är lönsamma. Detta medför att det blir mycket svårare att mäta framgång inom en konstorganisation. Visst, man kan mäta publiksiffror, men hur mäter man deras upplevelser? I och med att kulturorganisationer ofta får sina pengar från någon slags offentlig förvaltning innebär det att lätt kan uppstå en identitetskris för kulturskapare när de måste ägna lika mycket tid åt att sitta och skriva verksamhetsplaner som att faktiskt arbeta med sin verksamhet.

Man skulle kunna se Konst vs. Företag som ett slags spänningsförhållande där organisationen måste orientera sig  och förutse vilka konflikter som kan uppstå. Ett annat spänningsförhållande är Organisation vs. Profession, dvs att verksamhetens krav ibland kan ställa sig i vägen för ens ambitioner att utöva sin profession. Det finns en djungel av liknande spänningsförhållanden att fundera kring när man undersöker vad ett lyckat ledarskap innbär, och det är precis vad vi gjorde i vår uppsats.

Och nu kommer en liten cliffhanger! I nästa inlägg tänkte jag berätta vad vi kom fram till i uppsatsen, eller i alla fall vilka spänningsförhållanden som finns och hur man skulle kunna hantera dessa. Tills dess får ni gärna diskutera med mig i kommentarfältet! Min bakgrund, förutom personalvetarprogrammet vid GU, är inom friteatervärlden. Senast på Teater Arcadia i Göteborg. Jag anser mig ha hyfsad koll på vad de nya förutsättningarna innebär för kulturvärlden och vad teatergrupper och museer har att lära av företag med komersiella intressen. Men hur ser det ut åt andra hållet? Går det att undersöka en kulturorganisation och sedan dra slutsatser som även är relevanta för komersiella företag? Jag tror det gör det, men nu vill jag veta vad ni tycker!