Vad är det meningen att vi som personalvetare ska och bör ”kunna” när vi lämnar skolan och kastas in i arbetslivet? Huvudproblemet med den frågan är enligt mig den motsättning som finns, mellan universitet/högskola och arbetslivet.

Jag satt och kollade igenom gamla nummer av Personal & Ledarskap, där de för ett år sedan publicerade ett utdrag ur en undersökning som kallades Högskola 2025, där svenska HR-chefer, lärare och studenter fått svara på och rangordna vad som är viktigast för svenska P-studenter att få med sig ifrån sin utbildning. HR-chefernas fem i topp såg ut som följer:

  1. Studenterna måste snabbare ut i näringslivet
  2. Lyhördhet gentemot samhället
  3. Kommersialisera forskningen
  4. Samverkan med näringslivet
  5. Utbildning som motsvarar arbetslivets behov

Jag tror inte att jag behöver ytterligare förtydliga vilka aspekter som är i fokus. Lärarna som deltog i undersökningen svarade de så här:

  1. Ökat oberoende
  2. Främja bildningsideal
  3. Delta mer i samhällsdebatten
  4. Kommersialisera forskningen
  5. Bättre förutsättningar för de mest begåvade

Källa: Personal & Ledarskap nr 2 2009.

Jag anser att både studenter, lärare och våra framtida arbetsgivare är för dåliga på att samarbeta och mer kraft borde läggas på att gemensamt arbeta fram en plan kring hur personalvetarutbildningen bör se ut i framtiden. Vilka kompetenser kommer att efterfrågas? Hur ska vi stärka HR:s roll ute på arbetsplatserna? Lika snabbt som HR transformeras och vår yrkesroll förändras och kanske utvidgas, lika snabbt måste vår utbildning hänga på och utvecklas. Det handlar inte om att byta ut hela delar, utan om att lägga till och ta bort detaljer som säkerligen kan göra mycket från eller till för vårt yrkesområde i framtiden. Jag är av den åsikten att den praktiska och den teoretiska, akademiska delen av en högre utbildning inte bör utesluta varandra.

Jag tror på tydlig anknytning i undervisningen till aktuella frågor och metoder. Jag tror även på en tydlig objektiv inställning, där utbildningen lär oss studenter att använda våra kritiska ögon, när vi ställs inför nya idéer och metoder. Slutligen menar jag inte att samtliga utbildningar i landet ska vara identiska, för visst kan det vara en fördel med lite olika fokus och infallsvinklar, men jag tror att vår yrkesroll skulle tjäna på en mer sammanhållen och framtidsinriktad inställning redan i ”plantstadiet”.