Ser media driva på ledarskapsfrågor, t.ex. utveckla dig som ledare, dåliga och bra ledare osv. Detta som en naturlig följd av den individualistiska, självförverkligande trenden som växt sig starkare och starkare i Sverige de senaste decennierna. Jag har ingen aning om det är individuella media, journalister, någon reklam/pr/lobby/politisk byrå eller HR branschen som driver frågorna framåt. Det finns ju vissa eviga frågor och svar, men de har nog blivit besvarade redan? Dock får det mig att fundera på om det här med ledarskap går att utveckla så mycket och hur. Det finns ju enormt mycket forskning, tyckande, utbildningsföretag och konsultföretag som har ”svaret” på området. Alla slåss om att äga frågan och ta marknadsandelar.
Jag tänker att det är lite som i klassrummen, de killar som skrek högst fick frågan samt möjligheten att ge svaret. De som satt tyst och jobbade på, oftast tjejer, fick ej chansen, men de hade svaret, förvaltade det, samt gjorde något av det. De visade genom handling eller eget agerande, ofta i det tysta. Lite som nivå 5 ledare av Collins. Du hör dem inte, du ser dem inte, du ser bara det positiva resultatet av deras handlingar och konfronterar du dem med frågan om de facto gjort detta eller byggt detta, svarar de förmodligen ödmjukt att det var tack vare andra. Det torde vara bra ledarskap och något att ta fram som goda exempel, samt ta efter. Gör Ni det?
Sedan tror jag absolut på praktiskt lärande(jag är ju inte så mycket akademiker), dvs. att jag själv bör ha arbetat som chef för att kunna ge råd till andra. Sedan är det ju som alla erfarenheter, jag bör ha lärt mig något av dem. Att springa i fel riktning är ju också en erfarenhet. Där kanske HR har lite att fundera på?
Jag är nog inte riktigt med på vad du menar… Bör HR-folk som jobbar med chefsutveckling ha erfarenhet av chefsskap? Eller är erfarenheten mer värd än utbildning? Utveckla gärna!