Jag har arbetat med rekrytering i olika utsträckning under mer eller mindre hela min yrkeskarriär. De senaste åren har har även sociala medier växt starkt som rekryteringskanal. Såväl bloggar, som linkedin, twitter och egna nätverk. Man ska synas och man ska höras, man ska mingla. Detta verkar ske mer eller mindre oavsett vilket arbete man rekryterar till.
Men vilka är det som syns och hörs? Vilka är det vi hittar i våra nätverk? Du vet, kollegans bekant som du träffade en gång på en AW. Eller hen som gjorde så stort intryck på dig på konferensen senast. De är alla mer eller mindre extroverta. Men tänker du på det när du ska rekrytera till en tjänst, när du sätter en kravprofil? Att de extroverta inte trivs i en tjänst där de träffar få människor, där de sällan får vara i centrum eller skapa nya sociala band. I den situationen blir de inte långvariga. Om du ska tillsätta en tjänst med få sociala kontakter där, där det krävs stor koncentration på arbetet men få krav på mycket samarbete. Ja då ska du kanske inte leta i dina nätverk. För hen finns kanske inte där.
Extroverta har oftast lättare för att sälja in sig själv i intervjuer, inte för att de är duktigare på sitt arbete utan för att de känner sig mer tillfreds med situationen och kan slappna av och öppna upp så att vi hinner lära känna dem.
Om vi inte är medvetna om detta riskerar vi att rekrytera extroverta till fel positioner och inte lyckas med ’rätt person på rätt plats’. Dessutom riskerar vi att få anställda som har liknande personlighet, och vem vill ha en arbetsplats där alla vill stå i centrum?
Skämt och sido, min stora fråga är: Diskriminerar vi omedvetet introverta i rekryteringar & i så fall, hur kommer vi förhindrar vi det?
