HR Sverige-Bloggen

Författare: HR Sverige

  • Såg du Rapport i måndags 8/2?

    Stockholms tingsrätt slog fast att det var diskriminering på grund av religion när en muslimsk man inte skakade hand med en kvinnlig chef efter en intervju för en praktikplats som svetsare. Han fick inte praktikplatsen.. Tingsrätten menar att han hade rätt att vägra skaka hand på grund av religiösa skäl och det var diskriminerade av Arbetsförmedlingen att han blev av med bidrag och utbildning som följd! Och som plåster på såren ska han få 60,000 kronor i skadestånd av arbetsförmedlingen! Sextiotusen kronor för han inte skakade hand med den kvinnliga chefen! Ingen som fundera på om det var diskriminerande för kvinnan att han inte skakade hand med henne på grund av hennes kön? Domen är nu en del av svensk lagstiftnings praxis. Jag är nyfiket-rädd för hur domen kommer kunna tolkas och eventuellt utnyttjas av olika parter.

    Hur går detta ihop med Jämställdhetslagen? Att företag ska ha upprätta en jämställdhetsplan varje år är också lagstadgat! Hur ska ett företag kunna aktivt sträva efter jämställdhet, om de har en manlig medarbetare som vägrar ta kvinnliga kollegor eller kunder i hand?

    Jag har själv upplevt att en muslimsk man vägrat ta mig i hand i samband att han skulle lära upp mig på ett sommarjobb. Jag blev så ställd att jag inte visste vad jag skulle säga eller göra. Efteråt blev jag förbannad. Jag uppfattade det så nedvärderande, arrogant och det är verkligen inte så jag ser på ett jämställt samhälle!

    Så vad tror du effekterna kan bli av denna dom? Vad kan vi vänta oss nu?
    Kan vi förvänta oss manliga muslimska läkare i Sverige som ”tyvärr” inte kan undersöka eller operera kvinnliga patienter på grund av att de inte kan ta i kvinnor? Detta med stöd av att det är en för intim gest mot kvinnor som inte är del av deras familj? Ska muslimska män jobba inom skolan och säga till små flickor att de inte tar i flickor eller kvinnor för det är fel enligt deras religion? Är det den människosyn vi anser och vill att vårt samhälle ska genomsyra?

  • Efter Debatt, en debatt

    Jag tillhör den försvinnande lilla gruppen av svenskar som inte ljuger till Radiotjänst när frågan ställs om jag har en TV. Har inte haft en på tre eller fyra år och saknar det inte. I dagens värld så tillfredsställer SVT Play, TV4 Anytime och liknande tjänster alla mina behov.

    Det har dock sina konsekvenser i att jag ibland inte ser nyhetsvärdiga program samtidigt som alla andra. Debatt är ett sådant exempel, min rutin är att varje söndag gå in och spendera någon timme eller två med att kolla SVT Play. Så även igår.

    Det diskuterades kring sociala medier och arbete. Kontexten var en man som fått kicken från sitt jobb pga. sin profilbild på Facebook där han hade mage att ha på sig en mössa från klädmärket Porn Star. Detta skulle enligt föräldragruppen på det dagis mannen arbetade på göra honom till olämplig som barnskötare. Några spontana reaktioner på hela historien:

    Föräldrar är tydligen spritt språngande galna och jag förutsätter att mina framtida presumtiva barn kommer gå på ett dagis och att jag då kommer hamna i klinch med föräldrarna om denna historia sätter ribban. Samtliga som drog kopplingen mössa = dålig barnskötare borde skämmas. Verkligen skämmas.
    Kontrollen över sina egna information på Facebook blir viktigare och viktigare.
    Folk kan i allmänhet för lite om vad som kan hända när bilder och information läggs upp på Internet.

    Det första går inte att göra något åt, att människor är småsinta och orimliga kommer vara en konstant genom livet för alla människor. Självklart håller man inte med alla om allt, även om jag vill påstå att i detta fallet så är föräldrarna ute på så hal is att det tangerar pinsamhet.

    Punkt 2 och 3 däremot… Jag har sett flera vänner skapa dubbla konton på Facebook, där det ena oftast är Smeknamn Efternamn och det andra Förnamn Efternamn. Det ena är seriöst, och det andra oseriöst. I det förra fallet så vaktar man med näbbar och klor vilka bilder som taggas av en, och framställer sig som en riktigt pärla att ha på arbetsplatsen. Inget fel i det, även om jag själv kan känna att det ger ett oärligt intryck i samma sekund som dubbelkontona uppdagas.

    Slutligen punkt 3. 81% av svenskar har tillgång till Internet i hemmet, och har man inte det så finns det tillgång för alla genom en mängd kanaler (bibliotek, e-cafe, Sidewalk Express etc). Det är inte en nymodighet längre utan är en reell del av vår vardag. Det är banne mig dags att denna typ av misstag inte längre sker, det är dags att ryckas ut ur naiviteten att information går att kontrollera så länge som det läggs upp saker på Internet – vårt mest offentliga forum och det med längst minne.

  • Personalvetarens kompetenser

    Vad är det meningen att vi som personalvetare ska och bör ”kunna” när vi lämnar skolan och kastas in i arbetslivet? Huvudproblemet med den frågan är enligt mig den motsättning som finns, mellan universitet/högskola och arbetslivet.

    Jag satt och kollade igenom gamla nummer av Personal & Ledarskap, där de för ett år sedan publicerade ett utdrag ur en undersökning som kallades Högskola 2025, där svenska HR-chefer, lärare och studenter fått svara på och rangordna vad som är viktigast för svenska P-studenter att få med sig ifrån sin utbildning. HR-chefernas fem i topp såg ut som följer:

    1. Studenterna måste snabbare ut i näringslivet
    2. Lyhördhet gentemot samhället
    3. Kommersialisera forskningen
    4. Samverkan med näringslivet
    5. Utbildning som motsvarar arbetslivets behov

    Jag tror inte att jag behöver ytterligare förtydliga vilka aspekter som är i fokus. Lärarna som deltog i undersökningen svarade de så här:

    1. Ökat oberoende
    2. Främja bildningsideal
    3. Delta mer i samhällsdebatten
    4. Kommersialisera forskningen
    5. Bättre förutsättningar för de mest begåvade

    Källa: Personal & Ledarskap nr 2 2009.

    Jag anser att både studenter, lärare och våra framtida arbetsgivare är för dåliga på att samarbeta och mer kraft borde läggas på att gemensamt arbeta fram en plan kring hur personalvetarutbildningen bör se ut i framtiden. Vilka kompetenser kommer att efterfrågas? Hur ska vi stärka HR:s roll ute på arbetsplatserna? Lika snabbt som HR transformeras och vår yrkesroll förändras och kanske utvidgas, lika snabbt måste vår utbildning hänga på och utvecklas. Det handlar inte om att byta ut hela delar, utan om att lägga till och ta bort detaljer som säkerligen kan göra mycket från eller till för vårt yrkesområde i framtiden. Jag är av den åsikten att den praktiska och den teoretiska, akademiska delen av en högre utbildning inte bör utesluta varandra.

    Jag tror på tydlig anknytning i undervisningen till aktuella frågor och metoder. Jag tror även på en tydlig objektiv inställning, där utbildningen lär oss studenter att använda våra kritiska ögon, när vi ställs inför nya idéer och metoder. Slutligen menar jag inte att samtliga utbildningar i landet ska vara identiska, för visst kan det vara en fördel med lite olika fokus och infallsvinklar, men jag tror att vår yrkesroll skulle tjäna på en mer sammanhållen och framtidsinriktad inställning redan i ”plantstadiet”.

  • Personalvetarens arbetsmarknad

    Hur ser arbetsmarknaden ut för personalvetare?

    Frågan är rolig att ställa till olika människor, för man får väldigt olika svar. Jusek tycker till exempel att det ser positivt ut, medan SACO är mer inne på att det idag och fortfarande 2014 kommer att vara ett överskott på personalvetare på arbetsmarknaden.

    http://www.jusek.se/templates/JK_SimplePage.aspx?id=53707

    http://www.saco.se/templates/Ocupation.aspx?id=4053&epslanguage=EN

    Givetvis är frågan svår att ställa, eftersom många har olika uppfattningar om vem som är personalvetare. Hur de ovanstående organisationerna definierar personalvetaren och vart siffrorna kommer ifrån har jag inte tittat närmare på.

    Själv har jag en optimistisk känsla inför framtiden. Med alla pensionsavgångar de närmsta åren så kommer arbetsmarknaden inom de flesta branscher att förändras väldigt mycket. Idag läste jag till exempel att nästan var femte svensk chef är över 60 år. Hur skall man ta tillvara på all erfarenhet och kompetens som 40-talisterna har, och överföra den till de yngre som tar över? Här kommer personalvetarna att behövas.  Jag är inte orolig. Jag och mina klasskamrater, som tar examen 2012, kommer att ha massor att göra. Känner du som jag, eller är det verklighetsfrånvänt att vara optimistisk?

  • Den paranoida rollen

    Vad är egentligen rollen som jag utbildar mig till? Denna fråga återkommer ständigt i mina tankar när jag reflekterar över vad det är som väntar i framtiden. Kommer jag hamna i ett företag som förutsätter att jag gillar personalen och vill ägna mig åt stödfunktioner, eller kommer jag användas som en basebollträ gentemot personalen? Kommer jag arbeta med verksamhetsnära funktioner eller vara en perifer buffert? Finns det utrymme för kreativa lösningar eller ska Ulrich användas som uppslagsbok? Drivs organisationen av engagemang eller bengrå tristess i väntan på lönechecken? Blir jag administratör eller tänkare? En person som upprätthåller de befintliga strukturerna, eller nytänkande nog för att förändra vissa av dem? Nästan viktigast: kommer jag tjäna tillräckligt med pengar för att leva den livsstil jag vill?

    Vid flera tillfällen har jag fått kritik för att jag fokuserar på min månadslön. Den är viktig för mig, inget att sticka under stolen med. Jag vill tjäna tillräckligt med pengar för att jag ska få leva det livet jag vill utanför arbetsplatsen. Tur nog så innefattar den bilden av mitt liv varken vaskning (läs mer om fenomenet här), lyxbåtar eller dekadens. Om jag helt skulle tappa fokus på att uppnå en stabil ekonomi så tror jag i dags läge att det innebär en bitter, cynisk och rätt tråkig 45-årig Per. Nåväl, slut på sidospåret.

    Under alla år jag utbildat mig så har det alltid funnits en viss schizofreni kring yrkesrollen. Dag 1 så är vi personalkramare. Dag 2 lönetanter, och dag 3 strateger. Samtidigt som vi konsekvent matats med olika information kring att vi varken är strateger, lönetanter eller personalkramare. Så vad blir vi egentligen? Personalvetare eller HR-strateger. För mig så är den indelningen nötens kärna.

    Jag tror och hoppas att vi hamnar på den sidan indelningen vi själva strävar efter. Olika studenter (och därmed olika människor) har skilda intressen och uppfattningar kring vad som är målet med utbildningen och den yrkesroll som väntar på andra sidan.

  • När blev du personalvetare?

    I fredags blev jag och mina klasskamrater under en föreläsning uppmanade att bestämma oss. Vi har nu gått halva vår utbildning på Personalvetarprogrammet i Göteborg och det är dags att våga ta klivet och kalla oss för personalvetare. Stämningen var nästan lite högtidlig. Äntligen vågade någon peta oss över kanten!

    Men stopp och belägg. Var det verkligen i fredags vi blev personalvetare? Var det långt tidigare? Eller blir man personalvetare först när man får sitt examensbevis i handen? Hur man skapar sig en identitet som personalvetare är något som intresserat mig på senaste tid. Redan första dagarna på programmet fick vi träffa yrkesverksamma inom vårt ämnesområde, vilket visade sig vara en brokig skara människor som höll på med femtioelva olika saker. På ett vis började jag redan då att fundera på om det där skulle kunna vara jag om ett par år. Det tycktes lite skrämmande, minst sagt. Kurserna som sedan följde var till en början svåra att koppla till det de yrkesverksamma beskrivit att de höll på med. Låt oss kalla det för en identitetskris.

    Efter att vi gått ett år på programmet började dock saker och ting klarna för mig. Åtminstone hade vi då fått ett antal olika verktyg som vi skulle kunna använda inom ämnesområdena sociologi, psykologi, pedagogik och företagsekonomi/personalekonomi. I början av år 2 läste vi arbetsrätt och känslan av att stå tomhänt minskade ytterligare. Men jag misstänker att det är först nu, när vi gör ett personalvetenskapligt tillämpningsarbete och får möjlighet att förankra våra kunskaper i ”verkligheten”, som identiteten får möjlighet att växa sig stark. Det är nu man inser att det som personalvetarna vi pratade med under början av utbildningen håller på med något som går att begripa sig på. Något som vi faktiskt kan. Att integrera praktiska moment i en teoretisk utbildning är viktigt, både ur ett lärandeperspektiv och för identitetsskapandet. 

    På de arbetsplatser som vi nu gör uppdrag för finns personalvetare som utgör viktiga förebilder för oss studenter. Utifrån vad dessa har för värderingar och syn på HR får man möjlighet att själv ta ställning. Självklart är det inte enbart yrkesverksamma personalvetare som utgör förebilder för personalvetarstudenter. Din lärare, farmor eller granne kanske är precis lika viktiga? Genom att tänka till kring vem man är som personalvetare tror jag att man kommer stå på betydligt stadigare ben när man väl får sin examen.

  • Obetald övertid

    TT (som DI, Metro, SVT mfl har skrivit om) har tagit fram statistik baserat på SCB:s siffror  som visar på att de obetalda arbetstimmarna ökat med rätt ansenlig storlek mellan slutet av 2009 och 2008. Det talas om att manliga tjänstemän har ökat sin obetalda arbetstid med närmare 50%

    Det är nu hakorna ska tappas mot bröstet och röster höjas. Denna utveckling är upprörande. Inget annat. Kristiderna sätter högre press på personalen att prestera mer och kosta mindre. Behovet att vara duktig ökar och det enda sättet som det kan uppnås för redan högpresterande personal är att utöka sina arbetstimmar. De timmar som betalas för räcker helt enkelt inte till för att leverera de resultat som personalen anser är av behov. Så den obetalda arbetstiden har ökat med 42% samtidigt som arbetslösheten ökar.

    Jag motsätter mig inte på något sätt att personer som känner att de kan, och vill arbeta övertid ska få göra det. 6 timmars arbetsdag har jag avskrivit som en orimlig tanke (och något jag själv inte vill uppleva) och jag gillar när personal motiveras av andra faktorer än det som dimper ner i lönekuvertet i slutet på varje månad. När utvecklingen går emot att folk sliter men utan att få kompensation för det så börjar det klia i ryggraden på mig. Människors insats ska belönas. Människors arbete ska uppskattas. Finanskrisen ska inte användas som ett tillhygge för att motivera människor utifrån rädsla. Förvisso tror jag på såväl piska som morot, men rädsla som motivering tror jag inte att någon person mår bra av.

    Den frågan som jag verkligen ställer mig är hur detta kommer se ut om ett år. Fortsätter denna utveckling så kommer något brista förr eller senare. Framförallt om en fortsatt ökning skulle bero på att samma personer som idag enbart arbetar mer. Om fenomenet sprider sig till fler företag och individer så är det självfallet ett problem, men hur ansvarsfullt är det att ytterligare lasta på individer en större börda om de redan har en hög arbetslast?

    Möjligheten att företag bränner ut sina anställda kommer självfallet öka om denna trenden förstärks. Ser dock att det även leder till att det ställs en förväntan på anställda att jobba gratis, för att få jobba alls.

  • Krockkudde för framtiden

    Idag började en ny kurs för personalvetartvåorna i Göteborg: personalvetenskapligt tillämpningarbete. Ett arbete där vi som studenter får gå ut på företag och utföra autentiska uppdrag. Exempelvis skall min grupp undersöka hur personal upplevde en stor organisationsförändring. Det ska bli otroligt intressant att få studera och producera något verklighetsförankrat,  en företeelse som jag tror att personalvetarstudenter inte kan få nog utav då vi övas inför yrken med mycket kontakt med människor. Då praktik inte längre ingår i vår utbildning längre känns varje förbindelse med verkligheten efter utbildningen välkommen. Det vill säga, ju större krockkudde desto bättre! Återkommer senare för rapportering om hur denna krockkudde utvecklar sig!

  • Rationalisera administrationen

    Efter en föreläsning med Stefan Wikström från Wise Consulting AB (eller mer specifikt från deras dotterbolag som sysslar med internetbaserade stödsystem) så började jag fundera lite som hastigast på hur den egentliga fördelningen av arbetssysslor ser ut på andra sidan studierna. Baserat på allas vår Ulrichs idealtypsfördelning så bör det vara lika stora delar administration, strategiskt arbete, operationellt arbete och utvecklings/förändringsarbete. Enligt nämnd föreläsare så är inte så fallet – utan administration äter upp en (för) stor del av den tillgängliga arbetstiden.

    Så om man problematiserar det förhållandet mellan yrkessysslorna bör följdfrågan vara hur minskar man ner på tiden som spenderas på administration för att frigöra resurser i form av tid för de andra delarna.

    Som alltid när det kommer till bemötande av olika strukturella problem så går min första eller andra tanke till internet och informationssamhället. Vilka lösningar går att presentera för att lösa problematiken?

    En del av rationaliseringsarbetet, eller låt oss kalla det lean, är att minska tiden som spenderas med syssla X, om sysslan X går att göra snabbare och med spenderandet av mindre resurser. Stödfunktionen som HR-arbetet innebär till olika delar av verksamheten är ett sådant administrativt arbete som äter upp tid. Handböcker är statiska, och intranät ofta (alltid?) en samlingsplats för legitimerande dokumentation som kräver stora insatser från användaren för att kunna hitta just den lilla biten information som eftersöks.

    Om det finns en sak som jag vill påstå kännetecknar den senare tidens utveckling av teknik så är det användarvänligheten. Ett synsätt som kanske kan tillskrivas Apple och deras förmåga att underlätta handhavandet av teknik. Varför har då inte HR tagit tillvara på det i större utsträckning. Där stödsystem utvecklas för den som ska använda dem. Inte för teknikern, inte för informationsgivaren och inte för ledningsgruppen. Utan för linjechefen som bara egentligen vill veta vad som står formulerat i ett avtal. Det är orimligt att tid ska läggas i sådan omfattning på sökandet av information när all teknik för att underlätta detta finns precis här.

    Det som jag eftersöker är, uttryckt i en klämkäck formulering detta:
    Dynamiska system med fokus på användarvänligheten och tillgängligheten av information för rätt personer vid rätt tid utan att onödiga resurser läggs på sökandet.

    Allt som kvarstår är för någon klipsk och driven människa att fixa detta.

    Inga problem, right?

  • Bemanningsföretag: traditionalistisk trygghet eller arbetskraftsflexibilitet

    Igår så publicerade sex LO-förbund en debattartikel i DN gällande avtalsrörelsens hantering av intåget av bemanningsföretag. Företaget Urban Outfitters är ett tidsnära exempel som fått sin beskärda del av utrymme i media och den publika debatten.

    Är det rätt att säga upp sin personal och sedan erbjuda samma personal anställning genom bemanningsföretag? Är det bara ett skandalöst kringgående av LAS? Vad blir effekterna och hur ska denna trend tolkas? Dessa är bara ett fåtal av de frågor som väcks från endera sidan i diskussionen.

    Facket skulle inte vara facket om inte tonläget tangerar mot det överdrivet dramatiska och polemiska. Istället för att se hur hemskt alla medlemmar (som vi vet är på dalande trend) kommer få i ett framtida samhälle färgat av korttidsanställningar genom bemanningsföretag så finns det inte ett spår av reflektion kring vilka positiva effekter förändringen kan medföra.

    Det finns flera andra artiklar som tar fram en viktig poäng i bemanningsföretagens påverkan på den svenska arbetsmarknaden. Låt oss för en sekund anta att arbetsmarknaden inte är statisk, utan snarare präglas av kontinuerlig dynamik. Omvärlden förändras och samma krav och förväntningar som ställdes för 10 år sedan kanske inte längre är desamma. För att spä på föränderligheten så innebär informationssamhället i större utsträckning att företags möts av en omväxlande marknadsplats inom vilken de är aktiva. Traditionell syn på att här i sverige så ska allt minsann vara som det var förrut stryper möjligheterna till utveckling. Den synen anser jag kommer från facken i stor utsträckning. De är pådrivare av en debatt som syftar till oföränderlighet, och kan karaktäriseras som naiv.

    Vikten av kunskap ökar, och utbildning blir ett måste för att ta del av företagscentrala funktioner. För unga utan den formella utbildningen så sänker bemanningsföretagen tröskeln för att komma in i företag och skaffa sig den ack så viktiga arbetslivserfarenheten som värderas högt av arbetsgivare. Om (OM!) nu det är så att endast 11% av Sveriges befolkning anser bemanningsföretag vara något positivt så hoppas jag verkligen att dessa 11% är de som annars har det svårt att komma in på arbetsmarknaden och förstår och uppskattar den möjligheten som nya anställningsformer kan medbringa.