Teknologer – hjärtlösa chefer? 

De allra flesta av oss har någon gång stött på en mindre bra, eller kanske rentav hemsk, chef. Har du inte själv duckat bakom en stackars garderobsblomma vid skrivbordet när chefen gått förbi så har du säkert hört historier från människor i din närhet om ”världens sämsta chef”. Denna typ av ledare kommer i många olika former och skepnader och är en tacksam form att återgestalta i populärkulturen, vilket genererar stor igenkänningshumor hos de flesta av oss. Det finns många exempel på mindre bra chefer, liksom Ove Sundberg från serien ”Kontoret”, som försöker både vara bästis och chef men misslyckas hela tiden. Andra exempel är de chefer som verkar ha blivit inspirerade av den ledarskapsstil som Percy Nilegård i Nilecity 105,6 presenterar; management by fear.  Ytterligare skolboksexempel av chefer från helvetet gestaltas i filmen ”Horrible Bosses”, där Kevin Spacey spelar chefen som vrider och vänder på allt som sägs till den anställdes nackdel. Även om vi skrattar åt det hemma i soffan så är det allt annat än kul om detta scenario återspelas på arbetsplatsen, i en idrottsförening eller i någon annan typ av organisation. Varför är det egentligen så att vissa individer blir så dåliga chefer?

Du har säkert när du kommit såhär långt i texten radat upp alla dina tidigare, eller (förhoppningsvis inte) nuvarande, dåliga chefer. Kanske har de alla gemensamt att de brister i sin kommunikation, att de är som elefanter i en porslinsbutik när det kommer till det sociala samspelet, eller kanske saknar de förståelse för din arbetssituation och hur den påverkar dig? Skulle det också kunna vara så att många eller alla av dem i grunden har en teknologisk utbildning? I så fall kan vi här skönja ett mönster som talar för att det inte alls är konstigt att de har misslyckats i sitt ledarskap, åtminstone inte om vi ska lyssna till den färska forskning som visar på att teknologer faktiskt kan ha sämre förutsättningar för att bli bra chefer.

Nyligen kom det ut en forskningsrapport från Linköpings Universitet[1] som visar på att teknologistudenter är mindre empatiska än andra studenter, men ändå oftare hamnar i chefsroller senare i karriären. Chefsrollen är, som vi HR-människor och studenter vet, en position som kräver både god kommunikationsförmåga och social kompetens, och i studien lyfter forskarna fram att just individer med högre empati också har en bättre kapacitet att orientera sig i den sociala interaktionen. Detta gäller såväl i informella som professionella sammanhang, och även i interkulturella möten; samtliga essentiella färdigheter som i dagens organisationer är kritiska för att lyckas med ledarskapet. Att brista i empati kan således ses som en direktlänk till ett mindre effektivt och välfungerande ledarskap, varför teknologstudenter, enligt denna studie, ligger i riskzonen.

Ledarskap är knepigt då en bra chef inte bara behöver vara kunnig och kreativ inom sitt kunskapsområde, vilket teknologer säkerligen ofta är och därför blir chefer från första början, utan de ska även bemästra den andra, lite mer svårdefinierade biten; att ”förvalta det humana kapitalet”. En av oss pratade med en teknologstudent som hade avslutat en längre kurs i beteendevetenskap, och han var besviken. Frustrationen han upplevde grundade sig i att hans intention med kursen var att den skulle resultera i en mall för honom över hur människor fungerar. Det är lätt att börja skratta men visst skulle allas liv förenklas om det fanns en instruktionsbok för hur olika människor fungerar, reagerar och vad som motiverar varje enskild individ. Vi kan endast spekulera i om detta är en utbredd bild av synen på beteendevetenskap, och dess relevans, bland teknologer, men frågan om när och hur dessa blivande chefer annars får kunskap kring dessa mjuka värden som kan göra skillnaden mellan att bli en bra och dålig chef. Saknar teknologstudenter intresset av organisationens ”mjuka delar”, och det mellanmänskliga samspelet, eller är det skolsystemet som i dessa fall begränsar en mer mångsidig utveckling av studenternas empatiska sidor?

Vi HR-människor är nog rätt överens om bilden av hur chefer bör vara för att på bästa sätt generera ett positivt resultat hos individer såväl som i organisationer. Vi har blivit matade med vikten av att anpassa ledarskapet efter situationen i det så kallade transformativa ledarskapet, att kommunikation ofta är nyckeln i sociala samspel samt viken av feedback och återkoppling för att förstärka positiva resultat. Men vi är också medvetna om att det i praktiken är svårt att omsätta dessa teorier och kunskaper, en komplexitet som säkerligen måste vara flera gånger besvärligare för de personer som aldrig tidigare studerat ledarskap. Vi tror inte att teknologer per automatik blir sämre chefer än andra, då utbildningen inte är den enda platsen där vi kan lära oss empati och en bredare förståelse för hur människor samverkar och hur man som ledare skall bemöta sina medarbetare. Dock fångande rapporten från Linköpings Universitet våra HR-utbildade ögons nyfikenhet och väckte även en del tankar samt följdfrågor:

• Innebär studiens resultat att universitet och utbildningar redan idag ”hjälper till” att forma framtidens mardrömschefer, och bör i så fall utbildningarna kompletteras med mer beteendevetenskapliga ämnen?
• Eller är detta resultat ett faktum att enbart acceptera, och snarare ett tecken på vikten av en välfungerande HR-funktion med tillhörande chefsstöd i organisationer?

Vad tror ni?