Detta blogginlägg kommer att röra sig i den existensiella sfären. Ni är härmed varnade.

Under mitt sista år på Personalvetarprogrammet på Högskolan Väst deltog vi avgående elever i en studie om studenters uppfattningar om hur det var att läsa psykologi. Fokusgrupper, enkäter och gruppsamtal med lärare som moderatorer genomfördes. Jag kommer så väl ihåg att vi studenter under och efter dessa samtal vid flertal tillfällen nämnde att världen i någon form omvandlades under studierna. Självklart går världen sin gilla gång, och skulle gjort så även utan psykologistudier, men studierna hade också medfört att tillvaron fick en ny dimension. Att läsa psykologi var mer än att tillskansa sig fakta. Det var att hela tiden testa, ompröva och fundera kring sig själv, sina upplevelser och sin egen omfattning av omvärlden jämte det som i litteraturen sas om världen som helhet.

Parallellt med den ovan nämnda undersökning läste vi bland annat vetenskapsmetodik. Akademisk vetenskapsmetodik är för den oinvigde otroligt omotiverat för den jobbhungrige, verklighetstörstande och nyfikne studenten. Jag å min sida kände detta. Men jag kände även att ovanstående princip gällde även denna kunskap. För mig var det ofrånkomligt att ifrågasätta mina egna historier när vi läste om narrativets makt för individen eller mitt eget bemötande hos någon som påstod sig känna en enorm smärta (Smärta är ett av de begrepp som rent logiskt inte går att mäta på någon numerisk skala).

Om då även denna kunskap påverkade mig som person, och utbildning i synnerhet påverkade mitt förhållningssätt, borde inte den då i logikens namn ha en förankring i verkligheten eller för att vara mer specifik, i arbetslivet?

Jag skrev den 6:e november om ödmjukhet. Med det menade jag att med den kunskap, den insikt och infallsvinkel som mina studier gett mig kan jag inte förhålla mig på något annat sätt än ödmjukt till andra människor. Ändå upplever jag inget sug på arbetsmarknaden efter något som liknar den människosynen. Det närmsta jag kommit detta i en annons eller intervju är att arbetsgivaren önskar sig ett ”vänligt väsen”. Vad detta har för innebörd i vilka beteenden jag önskas excellera i på arbetsplatsen är för mig högst oklart.

Har då denna personliga utveckling något värde för mig, eller är de bara en bieffekt från tre otroligt intressanta år innehållandes medikamenter i form av kunskap?

För mig som nyexaminerad personalvetare upplever jag det som jag funnit en skinande skatt, en existentiell nyckel som jag inte vet hur jag ska använda ute i ”verkligheten”.

För våra lärare var resultatet på undersökningen något oväntat. Visst var de medvetna om att utbildningen påverkade studenterna, men inte i den grad som vi berättade.

Förstå mig rätt. Jag skulle välja psykologi som mitt studieämne 11 gånger av 10 om jag fick valet igen. Men jag måste drista mig att fråga: vad är det jag har investerat tre års studielån i? I en HR-karriär utan förmåga att ta tillvara på min ödmjukhet? I en livssyn som inte kommer kunna gå att jämka med mina karriärplaner? Eller finns det en plats för medmänsklighet, medmänsklig nyfikenhet och en respekt för varandras berättelser i vårt kära HR-yrke?