HR Sverige-Bloggen

Etikett: Sociala Medier

  • Vem äger din digitala närvaro?

    Låt oss anta att du på heltid eller deltid i din tjänst verkar som rekryterare. Du bedriver inte enbart annonsrekrytering längre, utan använder dig även av uppsökande rekrytering. De ”tre stora” inom sociala medier är dina bästa vänner. Du twittrar frekvent, du nyttjar Facebook och du är en hängiven användare av Linkedin.

    Ditt nätverk har växt de senaste åren i takt med att du alltmer frekvent använder kanalerna genom att addera kandidater och branschfolk som kontakter och följare. Att hitta kandidater till tjänsterna inom ditt företags huvudområden har blivit något du är bra på och som kan komplettera er annonsrekrytering på ett givande sätt. Via Google är ditt namn numera lättfunnet för kandidater och ja, alla andra.

    Nu till frågan: vem representerar du som rekryterare? Din arbetsgivare eller dig själv? Är det givet för dig att dina konton med namn som lätt kan härledas till företaget (till exempel på Twitter) faktiskt tillhör dig och att åsikterna är dina? Är det lika givet för din arbetsgivare? Jag flaggar ofta för vinsten med att kunna vara både autentisk och informell i de olika kanalerna. Människor skapar relationer med människor, inte företag etc. Men hur ser din arbetsgivare på saken?

    Vad föreslår jag? Först och främst kan det vara bra att se över hur man själv använder och vill använda de olika kanalerna. Är inläggen på Twitter mina egna, eller min arbetsgivares? Är jag tydlig med detta – hur uppfattar andra mig? Nyttjar jag Linkedin som en kanal där jag samlar kollegorna och nära bekanta, eller samlar jag alla (500+) kandidater som någonsin kan tänkas läggas till i en eventuell rekrytering? Hur skriver jag i olika forum på nätet? Som en representant för någon annan – eller för mig själv?

    Enkla och avhandlade frågor? Inte för alla. Bland de rekryterare som har bestämt hur de för sig på nätet och som tydligt visar det, är det få som faktiskt haft en dialog med sin arbetsgivare om ämnet. Vad händer om du slutar? I USA har uppsägningar skapat juridiska tvistemål gällande vem som faktiskt äger informationen, kontakterna och innehållet på de konton där en anställd tydligt representerat arbetsgivaren. Det är inte osannolikt att samma scenario utspelar sig i Sverige inom en snar framtid, med prejudicerande AD-domar som konsekvens. Prata med din arbetsgivare! Skapa en handlingsplan för hur företaget förhåller sig till den digitala närvaron medarbetarna har. Samtidigt som det bringar tydlighet för var och en av de anställda och för dig, så blir företaget också mindre sårbart. Genom att agera proaktivt så slipper du och företaget verka reaktivt och kanske då i lite tråkigare tongångar.

    Och om du är i färd med att skapa handlingsplan och policy för företaget gällande den digitala närvaron, glöm då inte att att ditt företags bästa ambassadörer är de anställda. Tysta inte ned dem, ge dem istället rätt verktyg!

  • Driftighet och lojalitet

    Detta ställer stora krav på din förmåga att prioritera, arbeta självständigt och ta egna initiativ samtidigt som du är van att arbeta i en större helhet. Du är flexibel, öppen och utåtriktad och har lätt för att samarbeta och kommunicera samt driva och avsluta ärenden.

    Det här är en förhållandevis vanlig formulering i en platsannons. Personen de söker till den här tjänsten ska vara driftig, öppensinnad, orädd och självgående.

    När de sedan valt ut sin favoritkandidat och gett denne en anställning kräver arbetsgivaren lojalitet. Mer än en arbetstagare har fått lämna sitt jobb p.g.a. något som nuförtiden kallas illojalitet (tänker närmast på Facebook-incidenten du kan läsa mer om här och här).

    Lojalitet och illojalitet verkar vara ett av samhällets mest godtyckliga begrepp just nu. Vad som är vad är helt klart en bedömningsfråga och jag tänker inte ge mig in i diskussionen om vem som hade rätt eller fel i den situation jag just länkade till. Det är inte där mitt intresse ligger. Mitt intresse har snarare fastnat i frågeställningen kring om inte de vida och svårdefinierade begreppen lojalitet/illojalitet fungerar som en ”driftighets-dödare”.

    En driftig, öppensinnad, orädd och självgående person kommer att skriva, prata, sprida information omkring sig. Om sig själv, om sin arbetsplats, om sin tillvaro, om sina nya meriter. Om det är på sin blogg, Twitter, Facebook eller över en öl eller middag med vänner och bekanta spelar antagligen inte så stor roll. En sådan person kommer också att hålla radarn uppe då det gäller arbetsmarknaden, vilka nya tjänster som ”släpps” i branschen och vilka nya företag som poppar upp i närområdet. Det är så den här personen har kommit så långt som till en anställningsintervju – genom att ha ögon och öron öppna, att vara på sin vakt.

    I sin vidaste och mest paranoida betydelse kan de flesta händelserna i föregående stycke placeras in i kategorin ”illojalt betéende”.

    Ni som arbetar med HR och arbetsrättsliga frågor: hur fungerar de här begreppen i praktiken? Finns det skrivelser där anställda kan läsa vad som anses som illojalitet från arbetsgivarens sida? Är det någon form av ”trial&error”-metodik som styr? Eller är det så att man snarare vänder sig till juridisk praxis?

     

     

     

  • Integritet

    Under #truStockholm förra veckan diskuterades öppenhet på Facebook flitigt. Det var en klar skiljelinje mellan hur vi här i Sverige kontra de personer från andra europeiska länder som deltog i konferensen tänkte kring våra profiler på Facebook. Där vi ofta har stängda profiler förespråkade alla de inresta gästerna en öppen profil. Vi blev ”anklagade” för att ha en hög integritet och vara ett litet svårt folkslag.

    Det här har fått mig att fundera kring ordet integritet och vad det betyder. Wikipedia beskriver det som ”/…/ komplext begrepp som på ett personligt plan är förknippat med människovärde, stolthet och självkänsla.” Jag håller onekligen med om att det är komplext. För integritet för mig är inte integritet för dig. Förminskas mitt människovärde av att jag har en öppen Facebookprofil eller får kanske min stolthet sig en törn eller varför basunerar jag ut att det är min integritet jag värnar om och därför har jag en stängd Facebookprofil? I viss mån tror jag man kan svara ja på ovanstående frågor. Öppenheten för med sig risker och man blir en klart lättare måltavla för tillexempel näthat.

    Å andra sidan betraktar jag mig själv som en öppen person redan idag, jag har ett öppet Twitterkonto där jag delar med mig av det mesta och jag har funnits på nätet med bilder och text sedan jag själv knåpade ihop min första webbsida för en herrans massa år sedan. Men det var det här med Facebook. Den är stängd och ett tag kunde man inte ens söka fram min profil på Facebook och när jag nu reflekterar över varför jag har valt att ha det så kan jag inte komma på något riktigt bra skäl. Jag har ju inget att dölja på min Facebook, det är inte så att jag är medlem i en hemlig sekt där vi utövar olovliga ritualer om helgerna.

    Det som jag kan komma att tänka på är att debatten kring tillexempel den anställde som fick sparken efter Facebookstatus och det faktum att fler arbetsgivare kollar upp kandidaters Facebookprofiler påverkar mig i riktning mot att ha en stängd Facebookprofil. Är det rimliga argument? Om en potentiell arbetsgivare/uppdragsgivare kollar min Facebookprofil hittar dom ju mig. Såsom jag är. Att jag gillar skidåkning och ibland drar på mig en för min kropp inte helt charmerande fartdräkt och ger mig ut bland slalomkäppar, påverkar det min arbetsinsats? Om jag på min fritid råkar fotograferas med en öl i handen och den bilden senare hamnar på Facebook, är det skäl för uppsägning? Vill jag bli anställd av en arbetsgivare som inte kan leva med att det är sådan jag är? Trots att jag börjar inse orimligheten kring att ha en stängd Facebookprofil av dessa anledningar så tar det emot att öppna upp den helt. Som sagt, integritet är komplext.

    Resultatet för mig gällande Facebook blir tillsvidare en kompromiss, stängd profil men frikostig med insläppet. Förebilder är Jocke Jardenbergs ”policy” för sitt användande av Facebook , Anton Johanssons devis ”I high five strangers” samt Troed Troedsons snack om sociala medier.

    Mina tankar om detta för mig också vidare mot resonemanget att vi troligtvis behöver mer utbildning kring hantering av all information som nätet förser oss med snarare än att folk ska tvingas gömma sig bakom stängda Facebookprofiler. För visst dricker även HR-chefer öl och klär ut sig ibland? Är dom sämre som medarbetare och chefer för det? Troligtvis inte och det måste vi försöka förstå. Vi måste förstå att vi inte längre spelar charader och inte längre kan måla upp en bild av oss själva som strikta och affärsmässiga 24/7. Kompetensbaserad.se var inne på detta spår för ett år sedan och möjligtvis sjöng jag Googles lov lite för högt även om jag fortfarande tycker att information kan vara en bra grund till diskussion och inte minst för att hitta gemensamma beröringspunkter.

    Läge för diskussion om detta på Webcoast i helgen?

  • Företag + Sociala medier = Storstadsfenomen?

    Under det senaste halvåret har jag funderat över behovet av sociala medier. Framförallt har jag funderat på och fascinerats av vissa företags icke-behov av dessa. Jag bor och är verksam på en mindre ort och de företagsledare jag pratat med här bryr sig knappt om det parallella universum som sociala medier och internet utgör. Det kom förstås som en total chock för mig som är, eller åtminstone har försökt vara en aktiv användare av socialt nätverkande på internet under flera år (framför allt bloggar, Facebook, Twitter och LinkedIn). Detta beteende frodades bra under tiden jag bodde och var verksam i Uppsala, som nuförtiden räknas till Stockholm, med andra ord ett storstadsområde.

    Storstadsområdena i Sverige har, enligt min uppfattning, andra förutsättningar än många andra delar av Sverige. Där jag kommer ifrån säger man halvt hånfullt och med andra halvan fylld av avundsjuka att ”allt funkar i storstäderna”. De flesta affärsidér går att komma runt med i storstäderna, bara man når ut till sin målgrupp med infon att man existerar. Där kommer de sociala medierna in. I storstadsregionerna förutsätter företagets överlevnad ett aktivt liv på internetbaserade sociala nätverk. Företagen måste få människor att veta att just deras företag finns, företagsnamnet måste spridas och det helst fort. Annars drunknar lätt företaget i mängden av alla andra företag i regionen och försvinner. I storstadsområdena måste det snackas om ditt företag annars dör du. Du måste sticka ut för att överleva och bli ihågkommen.

    I småstadsregioner verkar världsordningen fungera på ett lite annorlunda sätt om jag ska tro mina egna iakttagelser. På mindre orter verkar devisen vara att så länge ingen snackar om ditt företag finns det antagligen ingen smuts i närheten av företaget heller. Därför finns en stor skepsis mot nätverkande på internet hos företagare i småortsregionen. Företagare kan i åratal ha arbetat med att fylla sitt företagsnamn med ett visst anseende via den äldre formen av nätverkande som tex mingel, sammankomster i loge som t ex Lions eller Odd Fellow, sportklubbar, etc. Att då lämna ut sitt väl vårdade företagsnamn till allmän beskådan, med risk även för allmän bespottning, är inget som direkt lockar företagsledarna här. Det att finnas i sociala medier är att släppa på kontrollen och att släppa på kontrollen kan innebära ja… vadå? På en mindre ort bör du smälta in, nästan försvinna, för att överleva. Om ditt företag sticker ut ökar risken att det förknippas med negativa rykten. Genom att befinna dig inom ”den gråa massan” av företagsvärlden ökar chansen för överlevnad. Det verkar i alla fall vara vad en del företagsledare anser.

    Vad tror ni? Är sociala medier och nätverkande över internet något som i dagsläget är ett storstadssyndrom? Kan det vara så att i storstäderna är geografiska avstånden förhållandevis stora och då underlättar kanske internet, medan det på småorter spelar mindre roll då de geografiska avstånden är mindre? Eller vad kan skillnaderna bero på?

  • Arbetskraftsbrist – dags att börja göra om platsannonserna.

    Nästan varje dag när jag slår upp tidningen läser jag om företag som anser att bristen på kompetent arbetskraft är ett av de största hoten. 2011 är igång, hjulen snurrar för fullt och helt plötsligt går ljuset upp att det faktiskt kommer att krävas duktiga människor för att leverera på företagets nyckeltal! I Svd läste läste jag i förra veckan att Adecco gick ut och varnade att de kommer att behöva tacka nej till uppdrag redan denna höst. I gårdagens DI gick företaget Bombardier ut och sade att de kommer att behöva anställa 250 ingenjörer men dessa går inte att hitta i Sverige så de måste börja leta utomlands. Signalerna är tydliga och ändå verkar många företag inte ta detta på allvar.

    Om man bryter ner detta en smula och börjar fundera på hur man å ena sidan sitter med en arbetslöshetssiffra på drygt 8 % och ändå inte hittar personal, då blir det hela lite mer intressant. Börja med att skärskåda en platsannons och läs vad det verkligen står, då börjar ljuset gå upp åtminstone för mig. Det finns väldigt många ”5 års erfarehet av xxx krävs” ”utbildning inom xxx krävs” ”du skall kunna xxx” och så vidare. Kraven är tydliga och jag är övertygad om att de skrämmer en hel del människor från att ens ansöka. Däremot kommer det alltid finnas en hel del som söker allt, men detta är ett annat problem. En fråga som jag finner ganska intressant är – hur mycket kan en människa lära sig? Kan det vara så att man trots total avsaknad av branscherfarenhet faktiskt kan lyckas ändå? Hur många kunde systemet, arbetsuppgifterna och det interna språket när de började där? Min gissning är att de flesta har lärt sig det mesta sedan de började där.

    Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att jag tror att många företag måste börja ifrågasätta sig själva vad som VERKLIGEN är måsten i en platsannons! Utifrån detta bör man sedan satsa mer på att ge varje nyanställd en ordentlig introduktionsutbildning och en bra verktygslåda för att klara av sina arbetuppgifter. Då behöver man inte stirra sig blind på en persons tidigare erfarenheter och utbildning, utan kan fokusera mer på vad personerna vill bidra med, vilket engagemang de har och vilken energi de kan tillföra. Man skulle dessutom lämpa över en del av ansvaret på den sökande att verkligen tänka till på varför man vill ha det specifika jobbet. Med ett förändrat språk och ett annorlunda ”tänk” i sina annonser, kommer man garanterat att vaska fram en hel del guldkorn som man tidigare inte nått fram till.

    Dialog är till skillnad från monolog, tvåvägs, vilket innebär att man faktiskt kan nå fram med sitt budskap. Titta bara på användandet av sociala medier, där bygger all kommunikation på att man delar med sig, att man är personlig och att man är ärlig. Att våga sticka ut och vara äkta kommer garanterat att öka sannolikheten till att nå ut med sitt budskap. Börja fundera på hur Ni som arbetsgivare kan bli världens bästa på att faktiskt lära upp människor på ett bra och enkelt sätt, det finns ett gäng fördelar med det. Då finns möjligheten att verkligen få människor som brinner! Det finns garanterat en hel del influenser att hämta från skolans värld, de gör detta varje dag!

  • Svenska företag, avstigning eller påstigning – tåget går!

    För ett tag sen träffade jag ett företag och diskuterade rekrytering. Vi kom in på ämnet enkelhet och användarvänlighet, 2 bitar som jag själv tycker är högst relevanta i de flesta sammanhang. I detta fall diskuterade vi det i samband med deras jobbsida och hur man gjorde för att dels hitta lediga jobb men också för att ansöka dessa. Min analys av sidan var att den var för omständig, det var för många klick fram till själva ansökan och designen hade viss förbättringspotential. Jag påpekade att det fanns en viss sannolikhet att ansökande personer kunde tröttna och istället söka något annat jobb. På denna analys fick jag följande svar – om man inte orkar gå igenom den här processen ska man nog inte jobba här! Då kan man söka sig någon annanstans istället. Jag kunde inte undgå att höja lite på ögonbrynen, men konstaterade att det var långt ifrån första gången jag hörde de här orden.

    Med den synen tror jag att man som företag på sikt riskerar en del. Beteendet på nätet ändras i rasande fart och tålamod är snart ett minne blott. Tidigare var vi lydiga konsumenter som vackert satt och väntade, men idag räcker det ibland med att en sida har för lång laddningstid för att vi ska tröttna. Användarvänlighet, enkelhet och få klick kommer att bli hygienfaktorer inom snar framtid. Oavsett om vi söker jobb, ska shoppa eller bara söker information så förväntar vi oss att det ska vara smidigt.

    Jobbsökning är ett av de områden som finns där utvecklingen mer eller mindre har stått stilla. Min gissning är att vi inom något år kommer att få se förändrade beteenden, där företagen aktivt kommer att behöva ompröva sin strategi. Vi står inför ett generationsskifte på arbetsmarknaden och det kommer innebära förändrade krav. Allt fler företag börjar idag fundera i terminologin att synliggöra sig själva som attraktiva arbetsgivare vilket kommer att bli än viktigare i konkurrensen om duktiga medarbetare. Duktiga människor kommer att kräva duktiga företag vilket innebär att slaget om ”rätt personer” kommer att accelerera. Med nya kanaler och sociala medier förflyttas jobbsökandet till andra arenor och om man som företag inte är beredd att hantera detta finns risken att man halkar efter.

    Vad krävs då av företaget? Till att börja med kommer ledarskapet att sättas på prov. Det krävs en ledare som törs ge mandat till den/de medarbetare som vill, att ta en aktiv del i de social nätverken. Det krävs också en ledare som törs utmana gamla sanningar och vara beredd att inför styrelsen försvara dessa. Som chef kommer man att tappa en del av den kontroll som finns, då kommunikationen som existerar via sociala medier är interaktiv och sker i realtid. Eftersom de sociala medierna fortfarande är i sin linda finns det stora utrymmen för kreativitet och att finna affärsnyttan i dessa. Oavsett om det handlar om varumärkesbyggande, kampanjer, rekrytering eller ren kommunikation finns det en hel del att exploatera för de nyfikna. Vi ser allt oftare personer som istället för ett CV skickar en hänvisning till sin blogg, där han/hon har lagt upp en karriärdel. Hur ska detta kombineras med en traditionell Cv-databas där man måste ansöka om användarnamn och lösenord?

    Vi befinner oss i en spännande period och för de företag som är på tårna finns en hel del ”billiga” poäng att scora.

  • Omfattar framtiden alla?

    Idag fuskade jag på jobbet. Jag tog en längre kaffepaus än vad som är skäligt. Ni som bor i Kalmar med omnejd förstår varför. Vädret inbjuder inte till produktivitet. Jag är människa som reagerar på yttre stimuli. Deal with it.

    Nu när det är utrett vill jag komma vidare till något mer intressant. 

    Under min långa kaffepaus hann jag läsa Johannes Sundlos inlägg  Framtiden. Jag håller med om det mesta han skriver och ser fram emot framtiden om den blir som Sundlo m.fl. beskriver den. Samtidigt slås jag av att det här är en underbar drömvärld för de som jobbar som rekryterare på bemanningsföretag. Ni vet, de där företagen som växer och frodas just nu och antagligen även i framtiden. De som anställer folk som konsulter och håller dem på någon variant av jour tills ett av deras kundföretag ringer rekryteringsföretaget kl 06.30 och vill ha 15 extra anställda typ nyss för att de just fått en arbetstopp. Då ringer, sms:ar, mejlar rekryterarna runt till sina konsulter och vips har det snabbt lyckats få ihop personalstyrkan som krävs. Det är rekryterarnas arbete. De gör vad de är ålagda av sina kundföretag att göra. För den yrkeskategorin, d.v.s. rekryterarna, är Rekrytering 2.0 o. dyl. något fantastiskt som underlättar deras arbete oerhört.

    Men för resten av arbetsmarknaden då? Behöver de ha lika snabb tillgång till en framtida anställd? De små företagen som kanske har råd att anställa en person till, med betoning på kanske. De vill nog fortsätta ha en gedigen kontroll av vem de anställer. De vill nog träffa en framtida anställd vid ett möte istället för att titta på en photoshopad bild på LinkedIn, Twitter eller Facebook. De vill nog fortsätta gå den något mer omständiga vägen. De vill nog hellre ha en anställd som verkligen vill arbeta vid just det specifika företaget, vilket medför att personen ifråga nog får ta sig i kragen och förmå sig själv att skicka in en egen ansökan till den berörda arbetsgivare istället för att bli headhuntad.

    Innefattar den verklighetsbild som Sundlo målar upp ett scenario där mindre organisationer inte längre sköter sin rekrytering själva? Där allt som rör rekrytering kommer att vara något som enbart rekryteringsföretag sysslar med?

  • LinkedIn stats

    Johannes Sundlo (@jsundlo) posted very interesting stats last week comparing LinkedIn to AMS. As a follow-up, below are some numbers to review for LinkedIn that I appreciate as they just confirm the power of LinkedIn as a sourcing and employer branding channel.
    Member numbers*:
    • 75m+ professionals around the world
    • 17m+ members in Europe
    • 4m+ members in the UK
    • 1m+ members in France
    • 1m+ members in the Netherlands
    • 1m+ members in Italy
    • 1m+ members in the DACH region (Germany, Austria and Switzerland)
    • Approaching 1m members in Spain
    • 6m+ members in India
    • 2m+ members in Canada
    • 1m+ members in Australia
    • 1m+ members in Brazil
    * LinkedIn does not officially release member numbers until the country reaches 1 million. I can say that Sweden’s LinkedIn membership base is rapidly growing and the number of profiles is way beyond what AMS has in CVs.
    Membership breakdown and demographics
    • Half of our members are outside of the US
    • India is one of our fastest growing countries with 6m+ members
    • Netherlands has the most engaged user base outside US: 50% of addressable market (professionals) on LinkedIn
    • Most valuable demographic (affluent & influential)
    • Affluent (household income $107k), 78% college-educated, 42% decision-makers, avg. age 43 (Source: @Plan Summer, 2009 (http://advertising.linkedin.com/audience/)
    • 12m+ small business professionals
    Growth and usage
    • It took 477 days to reach our first million, we now add a member every second of every day (or approx. 1m every 12 days)
    • We estimate that there are around 500m professionals around the world (based on International Labor Organization data and other sources)
    • 1bn+ people searches on LinkedIn last year
    • Nearly 700k professionally-oriented groups on LinkedIn ranging from company and college/university alumni groups, to small business exchanges and CXO roundtables
    • 100k+ members joining groups every day
    • 1M+ company profiles
    • The number of job postings and applicants on LinkedIn have almost tripled in the past year
    • thousands of developers using our APIs
    • 100M+ API calls/day
    • 1M+ twitter accounts have been bound to LinkedIn
    Business metrics
    • There are currently more than 600 LinkedIn employees. We plan to grow to over 900 employees this year
    • More than 60% of Fortune 100 and more than 25% of FTSE 100 pay to use LinkedIn’s corporate recruiting solutions
    • Profitable since 2007, ahead of plan and growing despite economic turbulence
    • Gaining market share, well positioned for when the economy recovers
    • Revenue is well diversified and international
    • Revenue mix is almost perfectly balanced between the three lines: subscriptions, advertising, enterprise licensing (recruiting)

    2009 Growth Metrics

    Employee growth:
    • LinkedIn currently has more than 600 employees.
    • In 2009, we went from 228 employees to 480 employees, we expect to be over 900 employees this year.

    Average load time performance decreased:

    • Pages now load 60% faster on a global basis

    Unique users increased approximately 200%:

    • According to comScore, unique users per month went from 13m at the end of 2008 to 38m at the end of 2009 and is now over 42m
    • Also overall member count went from 33M members at the end of 2008 to over 60M members now
    • Record revenue and profits in 2009 despite the macroeconomic climate
    International growth:
    • Opened new offices in India, Australia and the Netherlands. Our corporate headquarters are in Mountain View and our global headquarters are in Dublin, Ireland. In 2010, we opened an office in Toronto.
    • LinkedIn is now available in English, French, German, Spanish, Italian and Portuguese

    Do you use LinkedIn for recruiting? Share your story with us.

  • LinkedIn – Så skaffar du konto

    Igår berättade jag lite om LinkedIn historia och utbredning. Idag tänkte jag gå lite mer in på vad LinkedIn är och hur du som privatperson skaffar konto på LinkedIn.

    Så vad är då LinkedIn? LinkedIn är en nätverkssida där du både kan samla dina privata kontakter och de professionella kontakter du har i ditt nätverk. Det kan röra sig om alltifrån gamla lumparpolare till din chef men tanken är att du ska vara ansluten i ett mer professionellt syfte än t.ex FaceBook. Där Facebook mer handlar om att hålla kontakt med vänner handlar LinkedIn mer om att hålla kontakt med kollegor för att uttrycka det lite enkelt.

    LinkedIn är tillskillnad från andra nätverkssidor enbart inriktat på ditt yrkesverksamma liv. Födelsedagskalas, bebisars nedkomst och FarmVille lämnas därhän och fokus ligger istället på ditt CV och din karriär. På ett enkelt sätt kan du alltså hålla reda på vad vänner, affärsbekanta osv. arbetar  med för tillfället.
    Genom LinkedIn får du också tillgång till dina vänners-vänner och på så sätt får du koll och kontroll på ett avsevärt mycket större nätverk än du tidigare hade.

    Låt oss ta ett praktiskt exempel på hur LinkedIn fungerar.
    Du har sett att företaget X söker personal och du har skickat in din ansökan men givetvis vill du särskilja dig från alla andra ansökningar. Du loggar in på LinkedIn och söker efter X i sökfältet och får upp tre personer som jobbar på företaget X. Av dem ser du att person A känner person B som du jobbade med på boo.com med under det glada internetårens tid. Du ber om en introduktion till person A via person B och lite senare äter lunch med A som efter lunchen går direkt in på chefen kontor och rekommenderar dig för chefen.

    Hade det här varit möjligt utan LinkedIn? Absolut – men LinkedIn har avsevärt förenklat processen.
    Tack vare LinkedIn är ditt nätverk (förhoppningsvis) alltid uppdaterat med rätt kontaktuppgifter och information.

    Hur går man då praktiskt tillväga för att skaffa konto på LinkedIn?
    En bra början är att logga in på http://www.linkedin.com där du omedelbart kan börja fylla i uppgifter.

    Här är det inga konstigheter, namn, email och lösenord.

    Här börjar det intressanta för nu ombeds du börja fylla i var du arbetar osv.
    Där efter ombeds du att importera kontakter via en rad mail-klienter eller så väljer du att hoppa över det här steget.
    LinkedIn skickar nu en bekräftelse till den mailadress du angav. Notera att det kan ta ett par minuter innan mailet kommer fram. Efter att ha bekräftat att din emailadress är riktig så får du nu för första gången logga in på LinkedIn!

    Om du nu klickar på ”Profile” får du upp din profil. På vänster sida dyker det upp en liten lista på vad LinkedIn tycker du ska komplettera din profil med.

    För varje sak du slutför blir din profil mer komplett och därmed mer sökbar. Genom att klicka på envar av rubrikerna kommer du automatiskt till rätt sida och kan ta del av instruktionerna. Kort förklaring av varje steg du behöver gå igenom;

    – Add a position – Lägg till positon dvs. lägg till ett arbete du har haft (det nuvarande har du ju redan angett)

    – Add your education – Lägg till utbildningar du gått

    – Add a picture – Lätt till en bild på dig själv

    – Add your summary – Lägg till sammanfattning dvs. något som liknar det vi i Sverige brukar kalla personligt brev.

    – Add your specialties – Lägg till dina specialkunskaper.

    – Ask for a recommendation – Be om en rekommendation. För att nå 100% färdig profil behövs tre rekommendationer. Ett tips kring rekommendationer är att be samma personer som du lämnar som referenser rekommendera dig. En kompis rekommendation ser precis lika konstig ut för en arbetsgivare på internet som om arbetsgivaren skulle ringa upp en kompis för att ta en referens.

    Nu är du förhoppningsvis igång med ditt LinkedIn-konto och det är dags att använda sökfältet för att hitta kollegor, vänner, kunder och andra du vill ha i ditt nätverk!

    (Vill du lägga till mig på LinkedIn hittar du min profil här.)

    Imorgon – Så funkar Grupper på LinkedIn

  • #hrevolution

    Som jag skrev i Veckans HR i fredags har HRevolution 2010 ägt rum i Chicago i helgen.

    Efter att ha följt #hrevolution taggen på Twitter under helgen ska jag här nedan försöka göra en kort sammanfattning vad jag tycker mig se har varit de ämnen som diskuterats i på Catalyst Ranch i helgen. Det blir från starten och till slut och jag lyfter tweets som förekommer flera gånger. Det kan bli en smula osammanhängande men ger ändå någon form av bild vad som avhandlats. Räkna med att kommande Veckans HR kommer peka på mer utförliga engelska beskrivningar.

    – Hur balanserar man sociala mediers användning för de som använder det ofta? Hur uppmuntrar man sina ”superusers” i sociala medier att använda det i arbetet?

    – De anställda är din bästa marknadsföringskanal – hur får du dem att bli passionerade kring sitt arbete? Hur balanserar du äkthet och passion med transparens?

    – Backa upp dina entusiaster – ge dem inflytande och förtroende. Alla anställda är ambassadörer för företaget men alla är inte kommunikatörer.

    – Sociala medier kan humanisera ditt bolag, ge det ett ansikte och skapa förtroende. Människor gör affärer med folk de känner, gillar och litar på.

    – Sociala medier skapar inte nya problem. Det belyser bara existerande problem.

    – Sociala medier är ett verktyg inte en strategi. Skapa strategin först och använd sedan verktyget för att utföra strategin.

    – Iran & Kina har problem att stoppa vad som sägs om dem på nätet, varför skulle ditt företag lyckas?

    – Att skapa bra och varaktiga relationer tar tid. Gäller både i verkligheten och på internet.

    – Utbilda och lär andra om sociala medier för att motverka rädslan för det. Okunskap är moder till all rädsla.

    – Du kan inte motivera andra men du kan skapa en miljö och göra det möjligt för människor att hitta motivation själva.

    – Pengar kommer inte motivera någon att älska sitt jobb. Om jag verkligen hatar mitt jobb, kommer mer pengar få mig att älska det?

    – För att påverka en annan människas motivation behöver du veta vad som verkligen motiverar den andra och sedan hitta ett sätt att väcka den motivationen på jobbet.

    – Gen Y kommer att omdefiniera arbetet men hur kommer arbetet omdefiniera Gen Y?

    – Gen Y förväntar sig omedelbar respekt på arbetet tills motsatsen är bevisad. Äldre generation arbetade sig till respekt.

    – Om företag marknadsför sig och rekryterar via sociala medier, borde inte de anställda i alla fall kunna gå ut på de siterna?

    Att följa en hashtag blir rätt trubbigt eftersom man bara får lösryckta kommentarer hela tiden men jag tycker ändå det är intressant att se vad som diskuteras och vilka frågeställningar som tagits upp. Det ska bli intressant att se summeringar från helgen och se vad folk tar med sig ifrån unconferencen.