HR Sverige-Bloggen

Etikett: Arbetsmarknad

  • Säljare, ansvar och gränser

    Veckans dokument inifrån om eventsäljarna på The Phone House får förmodligen många personalvetare att sucka tungt. Det är ett hemskt utnyttjande av ungdomar de visar upp. Jag försöker tänka lite på vems fel det är, eller snarare vems ansvar.

    Säljyrket är speciellt, och gammalt som gatan. Är man beroende av hur mycket man säljer, dvs om man är egenföretagare eller arbetar mot provision, så finns det ju alltid en press på att sälja. Det kommer man inte ifrån, och tycker man att det låter dåligt så ska man nog inte jobba som säljare. Men sedan kan man fundera på var gränsen ska gå. När man ”inte kan komma in med de här siffrorna” till sin chef, inte får följa med sin kollapsade kollega till sjukhuset för att inte tappa sälj, eller ska stå och sälja tolv timmar i sträck för att visa rätt attityd så tycker jag att man har passerat gränsen för ett civiliserat arbetsliv.

    Det finns många människor, även i Sverige, som inte har ett civiliserat arbetsliv, utan måste stå och sälja saker för att ha råd med dagens mat. Vilket är fruktansvärt. Men här pratar vi inte om dessa stackars människor, utan om vanliga i-landsungdomar. Och det är det som är grejen – det här företaget har lyckas skapa en ”mat för dagen-säljpress” hos vanliga svenska ungdomar. Det är smått otroligt, och enligt mig fullkomligt förkastligt. Säljpressen är helt oproportionerlig till den ekonomiska verklighet som ungdomarna egentligen lever i. De är lyckligt lottade nog att inte behöva slita såhär, men förmås till det ändå.

    Och här undrar jag var man ska dra gränsen? Företagen har en enormt hård konkurrens att ta hänsyn till, och säljyrket ”är som det är”. Vill man ha något sålt så går det inte att dalta med säljarna. Peppning och hårda nypor är det som fungerar, och jag vet själv att man som säljare faktiskt vill bli lite pressad för att tagga till ordentligt. Samtidigt som arbetsgivaren har stort ansvar, både moraliskt och lagligt, för sina anställdas välmående. Och jag tror att de flesta företag faktiskt vill ha anställda som mår bra. Var drar man då gränsen i säljyrket?

    Och vem ska dra gränsen? Jag kan ju känna att man väl får använda sunt förnuft och alla vet väl någonstans vad som är okej och inte. Men vem är det som ska känna och tänka så? Som säljare längst ner i hierarkin riskerar man sparken om man krånglar, teamledaren får ingen lön om inte teamet presterar, VD:n kanske verkligen är i god tro om att allt går rätt till längst ner. Och mellancheferna, de är varken tillräckligt höga för att ta övergripande beslut om företagets policy, eller tillräckligt långt nere för att kunna styra hur enskilda anställda behandlas. Personalavdelningen, ja, det kan man ju undra om det ens finns någon sådan.

    Jag vet inte hur just den här organisationen ser ut, och jag vet inte hur tydliga riktlinjer för pressen på anställda en vanlig säljorganisation har. Men jag har känslan av att man gärna ser att ansvaret för att hålla tillbaka när konkurrensen drar på hamnar mellan stolar. Och jag tar tacksamt emot åsikter och information från folk som är mer insatta i branschen!

  • Arbetskraftsbrist – dags att börja göra om platsannonserna.

    Nästan varje dag när jag slår upp tidningen läser jag om företag som anser att bristen på kompetent arbetskraft är ett av de största hoten. 2011 är igång, hjulen snurrar för fullt och helt plötsligt går ljuset upp att det faktiskt kommer att krävas duktiga människor för att leverera på företagets nyckeltal! I Svd läste läste jag i förra veckan att Adecco gick ut och varnade att de kommer att behöva tacka nej till uppdrag redan denna höst. I gårdagens DI gick företaget Bombardier ut och sade att de kommer att behöva anställa 250 ingenjörer men dessa går inte att hitta i Sverige så de måste börja leta utomlands. Signalerna är tydliga och ändå verkar många företag inte ta detta på allvar.

    Om man bryter ner detta en smula och börjar fundera på hur man å ena sidan sitter med en arbetslöshetssiffra på drygt 8 % och ändå inte hittar personal, då blir det hela lite mer intressant. Börja med att skärskåda en platsannons och läs vad det verkligen står, då börjar ljuset gå upp åtminstone för mig. Det finns väldigt många ”5 års erfarehet av xxx krävs” ”utbildning inom xxx krävs” ”du skall kunna xxx” och så vidare. Kraven är tydliga och jag är övertygad om att de skrämmer en hel del människor från att ens ansöka. Däremot kommer det alltid finnas en hel del som söker allt, men detta är ett annat problem. En fråga som jag finner ganska intressant är – hur mycket kan en människa lära sig? Kan det vara så att man trots total avsaknad av branscherfarenhet faktiskt kan lyckas ändå? Hur många kunde systemet, arbetsuppgifterna och det interna språket när de började där? Min gissning är att de flesta har lärt sig det mesta sedan de började där.

    Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att jag tror att många företag måste börja ifrågasätta sig själva vad som VERKLIGEN är måsten i en platsannons! Utifrån detta bör man sedan satsa mer på att ge varje nyanställd en ordentlig introduktionsutbildning och en bra verktygslåda för att klara av sina arbetuppgifter. Då behöver man inte stirra sig blind på en persons tidigare erfarenheter och utbildning, utan kan fokusera mer på vad personerna vill bidra med, vilket engagemang de har och vilken energi de kan tillföra. Man skulle dessutom lämpa över en del av ansvaret på den sökande att verkligen tänka till på varför man vill ha det specifika jobbet. Med ett förändrat språk och ett annorlunda ”tänk” i sina annonser, kommer man garanterat att vaska fram en hel del guldkorn som man tidigare inte nått fram till.

    Dialog är till skillnad från monolog, tvåvägs, vilket innebär att man faktiskt kan nå fram med sitt budskap. Titta bara på användandet av sociala medier, där bygger all kommunikation på att man delar med sig, att man är personlig och att man är ärlig. Att våga sticka ut och vara äkta kommer garanterat att öka sannolikheten till att nå ut med sitt budskap. Börja fundera på hur Ni som arbetsgivare kan bli världens bästa på att faktiskt lära upp människor på ett bra och enkelt sätt, det finns ett gäng fördelar med det. Då finns möjligheten att verkligen få människor som brinner! Det finns garanterat en hel del influenser att hämta från skolans värld, de gör detta varje dag!

  • Svenska företag, avstigning eller påstigning – tåget går!

    För ett tag sen träffade jag ett företag och diskuterade rekrytering. Vi kom in på ämnet enkelhet och användarvänlighet, 2 bitar som jag själv tycker är högst relevanta i de flesta sammanhang. I detta fall diskuterade vi det i samband med deras jobbsida och hur man gjorde för att dels hitta lediga jobb men också för att ansöka dessa. Min analys av sidan var att den var för omständig, det var för många klick fram till själva ansökan och designen hade viss förbättringspotential. Jag påpekade att det fanns en viss sannolikhet att ansökande personer kunde tröttna och istället söka något annat jobb. På denna analys fick jag följande svar – om man inte orkar gå igenom den här processen ska man nog inte jobba här! Då kan man söka sig någon annanstans istället. Jag kunde inte undgå att höja lite på ögonbrynen, men konstaterade att det var långt ifrån första gången jag hörde de här orden.

    Med den synen tror jag att man som företag på sikt riskerar en del. Beteendet på nätet ändras i rasande fart och tålamod är snart ett minne blott. Tidigare var vi lydiga konsumenter som vackert satt och väntade, men idag räcker det ibland med att en sida har för lång laddningstid för att vi ska tröttna. Användarvänlighet, enkelhet och få klick kommer att bli hygienfaktorer inom snar framtid. Oavsett om vi söker jobb, ska shoppa eller bara söker information så förväntar vi oss att det ska vara smidigt.

    Jobbsökning är ett av de områden som finns där utvecklingen mer eller mindre har stått stilla. Min gissning är att vi inom något år kommer att få se förändrade beteenden, där företagen aktivt kommer att behöva ompröva sin strategi. Vi står inför ett generationsskifte på arbetsmarknaden och det kommer innebära förändrade krav. Allt fler företag börjar idag fundera i terminologin att synliggöra sig själva som attraktiva arbetsgivare vilket kommer att bli än viktigare i konkurrensen om duktiga medarbetare. Duktiga människor kommer att kräva duktiga företag vilket innebär att slaget om ”rätt personer” kommer att accelerera. Med nya kanaler och sociala medier förflyttas jobbsökandet till andra arenor och om man som företag inte är beredd att hantera detta finns risken att man halkar efter.

    Vad krävs då av företaget? Till att börja med kommer ledarskapet att sättas på prov. Det krävs en ledare som törs ge mandat till den/de medarbetare som vill, att ta en aktiv del i de social nätverken. Det krävs också en ledare som törs utmana gamla sanningar och vara beredd att inför styrelsen försvara dessa. Som chef kommer man att tappa en del av den kontroll som finns, då kommunikationen som existerar via sociala medier är interaktiv och sker i realtid. Eftersom de sociala medierna fortfarande är i sin linda finns det stora utrymmen för kreativitet och att finna affärsnyttan i dessa. Oavsett om det handlar om varumärkesbyggande, kampanjer, rekrytering eller ren kommunikation finns det en hel del att exploatera för de nyfikna. Vi ser allt oftare personer som istället för ett CV skickar en hänvisning till sin blogg, där han/hon har lagt upp en karriärdel. Hur ska detta kombineras med en traditionell Cv-databas där man måste ansöka om användarnamn och lösenord?

    Vi befinner oss i en spännande period och för de företag som är på tårna finns en hel del ”billiga” poäng att scora.

  • Omfattar framtiden alla?

    Idag fuskade jag på jobbet. Jag tog en längre kaffepaus än vad som är skäligt. Ni som bor i Kalmar med omnejd förstår varför. Vädret inbjuder inte till produktivitet. Jag är människa som reagerar på yttre stimuli. Deal with it.

    Nu när det är utrett vill jag komma vidare till något mer intressant. 

    Under min långa kaffepaus hann jag läsa Johannes Sundlos inlägg  Framtiden. Jag håller med om det mesta han skriver och ser fram emot framtiden om den blir som Sundlo m.fl. beskriver den. Samtidigt slås jag av att det här är en underbar drömvärld för de som jobbar som rekryterare på bemanningsföretag. Ni vet, de där företagen som växer och frodas just nu och antagligen även i framtiden. De som anställer folk som konsulter och håller dem på någon variant av jour tills ett av deras kundföretag ringer rekryteringsföretaget kl 06.30 och vill ha 15 extra anställda typ nyss för att de just fått en arbetstopp. Då ringer, sms:ar, mejlar rekryterarna runt till sina konsulter och vips har det snabbt lyckats få ihop personalstyrkan som krävs. Det är rekryterarnas arbete. De gör vad de är ålagda av sina kundföretag att göra. För den yrkeskategorin, d.v.s. rekryterarna, är Rekrytering 2.0 o. dyl. något fantastiskt som underlättar deras arbete oerhört.

    Men för resten av arbetsmarknaden då? Behöver de ha lika snabb tillgång till en framtida anställd? De små företagen som kanske har råd att anställa en person till, med betoning på kanske. De vill nog fortsätta ha en gedigen kontroll av vem de anställer. De vill nog träffa en framtida anställd vid ett möte istället för att titta på en photoshopad bild på LinkedIn, Twitter eller Facebook. De vill nog fortsätta gå den något mer omständiga vägen. De vill nog hellre ha en anställd som verkligen vill arbeta vid just det specifika företaget, vilket medför att personen ifråga nog får ta sig i kragen och förmå sig själv att skicka in en egen ansökan till den berörda arbetsgivare istället för att bli headhuntad.

    Innefattar den verklighetsbild som Sundlo målar upp ett scenario där mindre organisationer inte längre sköter sin rekrytering själva? Där allt som rör rekrytering kommer att vara något som enbart rekryteringsföretag sysslar med?

  • Arbetslös eller mellan två jobb?

    Det är roligt att blogga, att få vrida och vända på saker i skriftlig form och många gånger överraska sig själv med de slutsatser man kommer fram till. Det händer mer än en gång att jag från början bestämt hur ett inlägg ska se ut och vad det ska handla om. När jag sedan väl sätter mig och skriver får texten ett eget liv. Det är en härlig process som jag ser det.

    När Fredrik frågade mig om jag ville blogga här på HRSveriges blogg tackade jag JA direkt. Vad jag inte tänkte på var att en känsla av prestationsångest kunde komma och hälsa på. Well, nu gjorde den det. Har funderat på olika inlägg sedan jag tackade ja och alla har förkastats vid frågan ”Håller detta för HRSveriges blogg?” Jag börjar därför lite smygande med att presentera mig själv.

    Jag heter Cecilia Stenberg och är en nykläckt och härligt naiv personalvetare boendes i Kalmar, Smålands pärla. Sociologi (med inriktning mot personal- och arbetslivsfrågor) blev det ämne jag valde att ta min kandidatexamen i, från Uppsala universitet. Således har jag en förkärlek för allt som har med samhälle, organisationer och organisering att göra. Samhällsdebatter gillar jag mycket, framtidsstudier fascinerar mig, organisationsutveckling är vad jag drömmer om att arbeta med.

    Ni trogna läsare av HRSveriges blogg känner kanske igen mitt namn från det inlägg jag skrev som gästbloggare i somras. Där skrev jag om vad jag sysslade med då. Jag antar att det är på sin plats att ge en fortsättning på vad som hänt sen dess.

    Jag gör ingenting.

    Det är väl vad man ska tro om arbetslösa, är det inte så? Att vi mest sitter hemma och spelar TV-spel, kliar oss på magen och dricker öl. Framförallt blir vi väldigt förbannade om någon försöker få oss att jobba. Eller?

    Kanske finns den en skillnad i hur den arbetslöse ser på sin situation? Visst måste det väl ändå spela någon roll huruvida jag ser mig själv som arbetssökande istället för arbetslös? Det blev ett skämt i och med c/o Segermyr på TV4, det där att se sig själv som en person som befinner sig mellan två jobb, men jag tror att det är en viktig aspekt inför framtiden att se sig själv som aktiv och på frammarsch. Att vara arbetssökande är lite som att syssla med skattjakt, att lyckas hitta den, för mig, bästa anställningen. Vem har inte drömt om att få vara med om skattjakter?

    Att vara arbetslös känns som en statisk definition av ett tillfälligt tillstånd. Att vara arbetssökande är istället väldigt aktiverande.

    Ord betyder olika saker. Ord symboliserar olika saker för olika människor. Ord är viktiga.

    Hence – bloggar är viktiga!

  • Möt Liza Andersson

    I vår serie inför höstens ansökningar till Personalvetarprogram runt om i vårt avlånga land har turen nu kommit till studenten Liza Andersson som läser fjärde terminen vid  Arbetsvetenskapliga programmet i Halmstad.

    En kort presentation av dig själv? Var läser du?

    Jag är en glad brud på 24 bast ursprungligen från Norrköping, som pluggar andra året på Arbetsvetenskapliga programmet i Halmstad.

    Varför just denna utbildningsort?

    Anledningen till att jag hamnade här i Halmstad, ska jag ärligt säga, var för att mina betyg inte räckte till mitt första eller andra val. Men jag hade spanat på programmet här innan också och tyckte det verkade himla bra, vilket det också är. Jag har inte ångrat mig för fem öre!

    Hur kom det sig att du valde just P-programmet?

    Efter några års resande och prova på olika yrken, insåg jag att det där med personal och rekrytering verkar väldigt roligt och intressant. Sen tog det mig ännu ett tag till innan jag fick reda på att det fanns ett program för just detta, nämligen personalvetarprogrammet, tada =) (fast som i Halmstad heter Arbetsvetenskapliga programmet, men är typ samma sak).

    Fördelar/nackdelar med programmet?

    Fördelar med mitt program är att det är väldigt brett, vi får läsa om allt möjligt som har med personal och organisationer. Sen har vi även en fri termin där man kan välja att ”nischa” sig med valfria kurser eller ta vår nya kurs med verksamhetsförlagda studier där vi får anknyta teori till arbetslivet genom att praktisera på ett företag.

    Nackdelen kan nog vara att det blir lite väll brett ibland att man tappar fokus. Då gäller det att tänka på vad man själv vill få ut av programmet. Sen vill jag personligen ha mer rekrytering och företagsekonomi, men antar att det är därför fria terminen finns…

    Hur är det att vara P-vetar student egentligen?

    Det är väldans skoj att vara ap-student mestadels av tiden tycker jag! Eftersom alla hos oss måste ha arbetat minst ett år finns mycket erfarenheter, åsikter och diskussioner, vilket gör att vi har bra gemenskap och kanonfester =)

    Råd till blivande personalvetare?

    Jag tror på att nätverka och hjälpa varandra. I personalvetaryrket får man nog stöta på många nya situationer, både jobbiga och roliga. Då är det alltid bra att ha någon att dela de med och få andras synpunkter och hjälp.

    Tack Liza! Mer info om Arbetsvetenskapliga programmet i Halmstad och om deras programförening Corpus Callosum får du genom att klicka på de respektive länkarna.

  • Bygg ditt nätverk!

    Vi hade ”prov” i retorik idag. Jag tog tillfället i akt och höll ett tal om vikten av att bygga nätverk som HR-student. Jag lät min Mac spela in det hela och lägger nu upp videon här med lite skräckblandad förtjusning.

    Ni får gärna komma med kritik, synpunkter, frågor och funderingar.

    Tycker ni någon behöver höra det jag har att säga? Sprid gärna videon!

    Länk till videon: http://www.youtube.com/watch?v=cRz8Ux4I_S4