HR Sverige-Bloggen

Kategori: Arbetsmarknad

  • Efter Debatt, en debatt

    Jag tillhör den försvinnande lilla gruppen av svenskar som inte ljuger till Radiotjänst när frågan ställs om jag har en TV. Har inte haft en på tre eller fyra år och saknar det inte. I dagens värld så tillfredsställer SVT Play, TV4 Anytime och liknande tjänster alla mina behov.

    Det har dock sina konsekvenser i att jag ibland inte ser nyhetsvärdiga program samtidigt som alla andra. Debatt är ett sådant exempel, min rutin är att varje söndag gå in och spendera någon timme eller två med att kolla SVT Play. Så även igår.

    Det diskuterades kring sociala medier och arbete. Kontexten var en man som fått kicken från sitt jobb pga. sin profilbild på Facebook där han hade mage att ha på sig en mössa från klädmärket Porn Star. Detta skulle enligt föräldragruppen på det dagis mannen arbetade på göra honom till olämplig som barnskötare. Några spontana reaktioner på hela historien:

    Föräldrar är tydligen spritt språngande galna och jag förutsätter att mina framtida presumtiva barn kommer gå på ett dagis och att jag då kommer hamna i klinch med föräldrarna om denna historia sätter ribban. Samtliga som drog kopplingen mössa = dålig barnskötare borde skämmas. Verkligen skämmas.
    Kontrollen över sina egna information på Facebook blir viktigare och viktigare.
    Folk kan i allmänhet för lite om vad som kan hända när bilder och information läggs upp på Internet.

    Det första går inte att göra något åt, att människor är småsinta och orimliga kommer vara en konstant genom livet för alla människor. Självklart håller man inte med alla om allt, även om jag vill påstå att i detta fallet så är föräldrarna ute på så hal is att det tangerar pinsamhet.

    Punkt 2 och 3 däremot… Jag har sett flera vänner skapa dubbla konton på Facebook, där det ena oftast är Smeknamn Efternamn och det andra Förnamn Efternamn. Det ena är seriöst, och det andra oseriöst. I det förra fallet så vaktar man med näbbar och klor vilka bilder som taggas av en, och framställer sig som en riktigt pärla att ha på arbetsplatsen. Inget fel i det, även om jag själv kan känna att det ger ett oärligt intryck i samma sekund som dubbelkontona uppdagas.

    Slutligen punkt 3. 81% av svenskar har tillgång till Internet i hemmet, och har man inte det så finns det tillgång för alla genom en mängd kanaler (bibliotek, e-cafe, Sidewalk Express etc). Det är inte en nymodighet längre utan är en reell del av vår vardag. Det är banne mig dags att denna typ av misstag inte längre sker, det är dags att ryckas ut ur naiviteten att information går att kontrollera så länge som det läggs upp saker på Internet – vårt mest offentliga forum och det med längst minne.

  • Personalvetarens arbetsmarknad

    Hur ser arbetsmarknaden ut för personalvetare?

    Frågan är rolig att ställa till olika människor, för man får väldigt olika svar. Jusek tycker till exempel att det ser positivt ut, medan SACO är mer inne på att det idag och fortfarande 2014 kommer att vara ett överskott på personalvetare på arbetsmarknaden.

    http://www.jusek.se/templates/JK_SimplePage.aspx?id=53707

    http://www.saco.se/templates/Ocupation.aspx?id=4053&epslanguage=EN

    Givetvis är frågan svår att ställa, eftersom många har olika uppfattningar om vem som är personalvetare. Hur de ovanstående organisationerna definierar personalvetaren och vart siffrorna kommer ifrån har jag inte tittat närmare på.

    Själv har jag en optimistisk känsla inför framtiden. Med alla pensionsavgångar de närmsta åren så kommer arbetsmarknaden inom de flesta branscher att förändras väldigt mycket. Idag läste jag till exempel att nästan var femte svensk chef är över 60 år. Hur skall man ta tillvara på all erfarenhet och kompetens som 40-talisterna har, och överföra den till de yngre som tar över? Här kommer personalvetarna att behövas.  Jag är inte orolig. Jag och mina klasskamrater, som tar examen 2012, kommer att ha massor att göra. Känner du som jag, eller är det verklighetsfrånvänt att vara optimistisk?

  • Suit up!

    I ”How I met your mother” använder karaktären Barney Stinson frasen ”Suit up!” till sina kompisar för att de ska rycka upp sig till hans lite högre nivå, han ser det enligt seriens skapare som om att hans kostym är lite som en superhjältedräkt som skiljer honom från de övriga.

    Är det inte dags för HR att ”Suit up!”? Behöver vi inte skilja oss lite ifrån resten och säga ”Hej – här är vi”? Ber vi inte för mycket om ursäkt för vår existens? Är vi inte lite för dåliga på att förklara vad för affärsnytta vi tillför?
    Ska vi inte börja ta för oss lite mer, kliva in ordentligt och visa vilka fördelar vi som personalvetare har?

    HR – Suit up!

  • Obetald övertid

    TT (som DI, Metro, SVT mfl har skrivit om) har tagit fram statistik baserat på SCB:s siffror  som visar på att de obetalda arbetstimmarna ökat med rätt ansenlig storlek mellan slutet av 2009 och 2008. Det talas om att manliga tjänstemän har ökat sin obetalda arbetstid med närmare 50%

    Det är nu hakorna ska tappas mot bröstet och röster höjas. Denna utveckling är upprörande. Inget annat. Kristiderna sätter högre press på personalen att prestera mer och kosta mindre. Behovet att vara duktig ökar och det enda sättet som det kan uppnås för redan högpresterande personal är att utöka sina arbetstimmar. De timmar som betalas för räcker helt enkelt inte till för att leverera de resultat som personalen anser är av behov. Så den obetalda arbetstiden har ökat med 42% samtidigt som arbetslösheten ökar.

    Jag motsätter mig inte på något sätt att personer som känner att de kan, och vill arbeta övertid ska få göra det. 6 timmars arbetsdag har jag avskrivit som en orimlig tanke (och något jag själv inte vill uppleva) och jag gillar när personal motiveras av andra faktorer än det som dimper ner i lönekuvertet i slutet på varje månad. När utvecklingen går emot att folk sliter men utan att få kompensation för det så börjar det klia i ryggraden på mig. Människors insats ska belönas. Människors arbete ska uppskattas. Finanskrisen ska inte användas som ett tillhygge för att motivera människor utifrån rädsla. Förvisso tror jag på såväl piska som morot, men rädsla som motivering tror jag inte att någon person mår bra av.

    Den frågan som jag verkligen ställer mig är hur detta kommer se ut om ett år. Fortsätter denna utveckling så kommer något brista förr eller senare. Framförallt om en fortsatt ökning skulle bero på att samma personer som idag enbart arbetar mer. Om fenomenet sprider sig till fler företag och individer så är det självfallet ett problem, men hur ansvarsfullt är det att ytterligare lasta på individer en större börda om de redan har en hög arbetslast?

    Möjligheten att företag bränner ut sina anställda kommer självfallet öka om denna trenden förstärks. Ser dock att det även leder till att det ställs en förväntan på anställda att jobba gratis, för att få jobba alls.

  • Bemanningsföretag: traditionalistisk trygghet eller arbetskraftsflexibilitet

    Igår så publicerade sex LO-förbund en debattartikel i DN gällande avtalsrörelsens hantering av intåget av bemanningsföretag. Företaget Urban Outfitters är ett tidsnära exempel som fått sin beskärda del av utrymme i media och den publika debatten.

    Är det rätt att säga upp sin personal och sedan erbjuda samma personal anställning genom bemanningsföretag? Är det bara ett skandalöst kringgående av LAS? Vad blir effekterna och hur ska denna trend tolkas? Dessa är bara ett fåtal av de frågor som väcks från endera sidan i diskussionen.

    Facket skulle inte vara facket om inte tonläget tangerar mot det överdrivet dramatiska och polemiska. Istället för att se hur hemskt alla medlemmar (som vi vet är på dalande trend) kommer få i ett framtida samhälle färgat av korttidsanställningar genom bemanningsföretag så finns det inte ett spår av reflektion kring vilka positiva effekter förändringen kan medföra.

    Det finns flera andra artiklar som tar fram en viktig poäng i bemanningsföretagens påverkan på den svenska arbetsmarknaden. Låt oss för en sekund anta att arbetsmarknaden inte är statisk, utan snarare präglas av kontinuerlig dynamik. Omvärlden förändras och samma krav och förväntningar som ställdes för 10 år sedan kanske inte längre är desamma. För att spä på föränderligheten så innebär informationssamhället i större utsträckning att företags möts av en omväxlande marknadsplats inom vilken de är aktiva. Traditionell syn på att här i sverige så ska allt minsann vara som det var förrut stryper möjligheterna till utveckling. Den synen anser jag kommer från facken i stor utsträckning. De är pådrivare av en debatt som syftar till oföränderlighet, och kan karaktäriseras som naiv.

    Vikten av kunskap ökar, och utbildning blir ett måste för att ta del av företagscentrala funktioner. För unga utan den formella utbildningen så sänker bemanningsföretagen tröskeln för att komma in i företag och skaffa sig den ack så viktiga arbetslivserfarenheten som värderas högt av arbetsgivare. Om (OM!) nu det är så att endast 11% av Sveriges befolkning anser bemanningsföretag vara något positivt så hoppas jag verkligen att dessa 11% är de som annars har det svårt att komma in på arbetsmarknaden och förstår och uppskattar den möjligheten som nya anställningsformer kan medbringa.