Författare: Emelie Öhman

På tidningen Arbetarskydds hemsida går att läsa en artikel publicerad 130311 om Stockholms lärares arbetsbelastning.  Det gäller två kommuner i Stockholms län som har fått förelägganden av Arbetsmiljöverket efter att ha fått skrivelser från skyddsombud på Lärarnas Riksförbund. För mig känns det verkligen framgångsrikt att lärarna och deras arbetsmiljöproblem tagits på allvar av Arbetsmiljöverket, det måste vara en oerhört påfrestande och utsatt situation att vara drabbad av så pass svåra arbetsmiljöförhållanden. I detta fall är det skyddsombud som fört lärarnas första talan, det finns tydliga underlag i form av medarbetarenkäter och det finns framför allt en strukturell och omfattande problematik att hänvisa till.

Vad innebär detta? Hög arbetsbelastning kan ses som ett arbetsmiljöproblem som leder till ohälsa, främst psykisk ohälsa. Det kan i förlängningen leda till sjukskrivningar och arbetsskador. Det vill säga stora, allvarliga och framför allt kostsamma samhällsproblem, förutom de svårigheter det skapar för individen. Det får mig att tänka på alla de som inte har samma styrka, inte samma stöd och inte samma ”tydliga” problematik som lärarna – men som trots det har en allvarlig psykologisk och/eller social arbetsmiljöproblematik.

Sedan 1990-talet har den psykiska ohälsan ökat stadigt varje år (med få undantag) och det är kartlagt att allt fler sjukskrivningar beror på psykisk ohälsa som dessutom är arbetsrelaterad (se till exempel Svenska Dagbladet, 130215). Sedan dess har det också förekommit stora förändringar i hur organisationer drivs, till exempel New Public Management (NPM), vilket förstås påverkar medarbetarnas arbetssituation. Hur har man tagit tag i den ökade ohälsan och försökt att åtgärda problemen? Så vitt jag vet är det inte mycket som gjorts.

Rent juridiskt finns arbetsmiljölagen och diverse föreskrifter (exempelvis Systematiskt arbetsmiljöarbete, AFS 2001:01), men trots det är lagen påfallande svag och otydlig just gällande den psykologiska och sociala arbetsmiljön. Det finns numera omfattande forskning som berör denna typ av problematik, bland annat arbetsrelaterad stress och utmattningssyndrom (se till exempel forskning av Marie Åsberg, professor emerita i psykiatri). Trots det saknas tydlig hänvisning till hur arbetsgivare idag ska arbeta för att främja specifikt den psykosociala arbetsmiljön. Det finns uppenbarligen ett behov i och med de höga ohälsotalen. Utifrån mitt perspektiv förefaller det inte rimligt att det ska vara så – både för den drabbade individen och för samhället i stort. Jag skulle vilja se ett mer drivande förhållningssätt från Arbetsmiljöverket i denna fråga, en tydligare lagstiftning och mer aktiva arbetsgivare.

Jag tror att vi alla är överens om problematiken med den psykologiska och sociala ohälsan och om att arbetslivet ska främja god hälsa. Men hur ska vi arbeta preventivt mot problemen som faktiskt förekommer? Jag välkomnar en debatt! Det vore intressant att höra både arbetstagares, arbetsgivares och övrigas åsikter i frågan – hur ser ni på saken?

För ett tag sedan fick jag förmånen att lyssna till Årets Talare 2011, utsedd av föreläsarbyrån SAJ, Erik Fernholm. En mycket kunnig, inspirerande och medryckande person. Denna text utgår dels från de viktiga och intressanta saker som nämndes under föreläsningen, dels från de tankar den väckte hos mig och de åsikter och reflektioner jag har.

Föreläsningen handlade om glädje (*Glädjerevolutionen!). Hur ofta händer det att man snackar glädje på en föreläsning liksom? Bara att det (tydligen) händer ibland är ju glädjande! Föreläsningen grundar sig i psykologisk forskning – ett forskningsfält som är häpnadsväckande fokuserat på negativa delar. Tänk efter, hur ofta hör du om forskning som berör stress, depressioner och ohälsa? Och tänk efter en gång till, hur ofta hör du om forskning rörande glädje, lycka och välmående? Kanske fick du ihop ett par stycken populärvetenskapliga exempel av det senare, men ärligt talat, om du räknar bort dem som innefattar Kay Pollaks verk är det nog inte så många kvar.

Lite tråkigt är det ändå, tanken på att glädjen får så lite utrymme i forskning, media och allmänt uttryckande av åsikter. Och när det gör det skapar det snarare en stress, avund eller känsla av att det inte är uppnåeligt. Tänk: de lyckliga inredningsbloggarna med vita hem och rena barn eller de träningstokiga facebookvännerna (hur orkar de?!). Trots allt har jag en grundläggande värdering om att känslor påverkar hur vi tänker och hur vi agerar. Genom att fokusera på negativa saker och sådant som gör oss ledsna, irriterade, förbannade, uppgivna – gör inte det oss lite mer ledsna, irriterade, förbannade och uppgivna? Tänk bara på då man väljer låt efter stämning och hur det påverkar en. Någon gång under mina tonår fick jag lära mig begreppet självuppfyllande profetia. Klockrent begrepp, inte sant?

Jag vill poängtera att alla inte alltid kan vara glada eller lyckliga. Livet är inte så simpelt. Utan motgångar och utan dåliga dagar finns inga framgångar och inga bra dagar. Fundera dock på vilken tolkning du väljer att göra. Är det en yttre omständighet (vädret, chefen, busschaffisen, hamstern, younamneit), beror all din otur och olycka alltid på dig själv, är det ödet, slumpen eller kanske, kanske kan det vara en komplicerad mix av alltihop? Det kanske inte är otur och olycka, det kanske är sätt att lära, utvecklas och stärkas? Huvudsaken är att du väljer en positiv tolkning lite oftare än en negativ sådan. Jag tror bestämt att det till stor del handlar om att just välja. Att du själv kan göra det med din viljestyrka och ditt sätt att tänka, och att genom positiviteten kommer ett bättre mående och i slutändan en bättre prestation i vardagen.

Vi talar ofta om fysiska behov. De är konkreta, tydliga och gör sig lätt påminda. Är du hungrig så lär det komma en tid då du inser det – och det lär inte dröja särskilt länge. Ett psykologiskt behov däremot – hur yttrar sig det? Vi behöver enligt glädjeforskaren Erik tillfredsställa fem grundläggande psykologiska behov:

• Trygghet
• Utveckling
• Betydelsefullhet
• Gemenskap
• Meningsfullhet/att vi bidrar

Hur är läget med dina psykologiska behov? Känner du till dem, märker du av dem, tar du hänsyn till dem?

Tänk nu på det jag sagt i relation till en arbetsplats. Förslagsvis din arbetsplats. Hur kan glädje och lycka påverka grupper och individers sätt att arbeta? Att vara effektiv? Att lösa problem? Att motivera? Min önskan är att framför allt arbetsgivare tar sig en funderare på detta och reflekterar över om glädje kan vara något att förbättra sin organisation med hjälp av – och förstås också på vilket sätt man kan göra det.

Och du, tipsa gärna oss andra om den där låten som alltid gör dig så glad (eller något annat användbart lyckopiller)!

Tre år har jag spenderat på Uppsala universitets diverse vetenskapliga institutioner. De tre åren har förändrat mitt liv på många sätt. Jag har framför allt en ruskigt fin kandidatexamen i arbetslivsinriktad sociologi. Men man ska vara medveten om att personalvetarutbildningarna skiljer sig åt med råge mellan de olika lärosätena. I Uppsala fann jag förutom en galet mysig stad med stark studentnärvaro ett universitet med status, kunskap… och traditioner. Ibland känns det som att det sitter i väggarna på de gamla tjusiga byggnaderna, och det är klart, har man funnits sedan 1400-talet har man väl en viss tyngd…

Den traditionella synen på universitetsutbildning och kunskap må vara fyrkantig och i vissa ögon omodern, men det har gjort mig extremt teoretiskt förberedd. Men det kan också finnas nackdelar med att göra på ett visst sätt bara för att det alltid varit så. Min upplevelse av brist på kommunikation mellan de olika vetenskapernas institutioner är tyvärr alltför sanningsenlig. Min känsla av avsaknad av praktisk förberedelse, till exempel genom en praktikperiod, är också den verklig. I den ”riktiga världen” ska ju arbete trots allt utföras praktiskt.

Trots allt håller universitetets utbildning hög kvalitet, jag har fått en bred och allmänbildande utbildning, jag är teoretiskt kunnig och framför allt så har dessa tre år givit mig en grundläggande förståelse för och en kunskap om människor – i förlängningen personalfrågor. Att inte riktigt kunna greppa vad man faktiskt och konkret lärt sig överskuggas av känslan att faktiskt ha utvecklats som person både kunskapsmässigt och personlighetsmässigt. Rätt tänk är viktigare än man kan tro! Utbildningen har givit mig en grundläggande förändring på djupet, typ det finaste sättet att lära liksom.

Frågan är hur lärosätesstyrt detta är, eller ämnesvalsstyrt för den delen. Men funderar du på att ge dig in i en personalvetarutbildning så rekommenderar jag dig i alla fall att granskande undersöka alternativet. Det kan vara värt att titta lite närmare på de olika lärosätenas utbildningar och reflektera över vad man faktiskt värderar i sin utbildning, oavsett om det är arbetsmarknadsanknytning, internationell status eller närhet till mamma och pappa. Tveka inte heller att fråga andra om deras upplevelser, för lika olika som utbildningarna må vara, lika olika är vi som människor!