Författare: Anna Bergkvist

Som student tyckte jag att det var solklart vad en personalvetare var. Jag läste vid Högskolan Kristianstad. Där läser vi en tvärvetenskaplig utbildning med en examen i Personal och arbetslivsvetenskap, varav 30 hp är ekonomi och 30 hp är arbetsrätt. Vi läste alla kurser tillsammans i en klass och hade examinatorer som ofta tillhörde programmets institution och brann för vår yrkesroll.

Som aktiv i Personalvetarstuderandes Riksförbund P-Riks blev bilden klarare på slutet av utbildningen när man hade träffat andra från andra lärosäten. Som student är man dock rätt lokalpatriotisk och ser ofta sin egen utbildning som mallen och resterande som avvikande. Organisationer utanför akademin gör sitt för att försöka påverka. Akademikerförbundet SSR driver exempelvis frågan om vem som är personalvetare och hur utbildningen ska utvecklas (läs mer här).

Utbildningarna skiljer sig idag dramatiskt åt även om grunden är beteendevetenskap. En del utbildningar läser merparten av sin utbildning inom en av disciplinerna psykologi, sociologi och pedagogik medan andra (som jag själv) har läst en faslig blandning i ett. En del läser ekonomi – en del inte. En del läser lite arbetsrätt, en del läser fördjupning i ämnet. Det finns en problematik att vi inte riktigt vet vad utbildningen ska innehålla. En del av lärosätena är tveksamma till nya strömningar som arbetsrätt och ekonomi och håller fast vid det gamla sättet att se på personalvetarrollen – som en utveckling av socionomyrkesrollen.

Jag tror att vi för vår egen skull måste vara mer aktiva i debatten om vad utbildningen ska innehålla för att forma en tydligare yrkesidentitet – som inte är jurist med fördjupning arbetsrätt eller HR-ekonom. Framtiden tror jag ligger i mer flytande roller inom HR, marknad och ekonomi och då behöver vi vara ännu säkrare på vad som är vår profession – vad vi faktiskt kan. Ännu viktigare är det för de nyutexaminerade studenterna att veta vad som är deras styrka.

Vi måste själva ta plats och forma yrkesrollen innan andra professioner gör det åt oss. Vi vill inte bli det som blir över mellan marknad, ekonomi och juridik.

När man googlar ”kompetensutveckling” får man massor av träffar som innehåller ”utbildning”, ”kurs”, ”investering”, ”arbetsgivare” och ”kostnad”. Är kompetensutveckling ett ord som endast kan identifieras av dessa begrepp?

Jag tror att synen på kompetensutveckling som något som vi som arbetsgivare betalar för och erbjuder och något som den anställde tar emot och avsätter heldagar bak en bänk i ett klassrum är förbi. Man pratar mycket om de unga talangerna och hur vi ska få dessa att stanna, bland annat skriver Civilekonomen om det här. Jag vet inte om de menar traditionell kompetensutveckling när de rankar det så högt. Dessa unga talanger är vana att själva söka svar på frågor genom sin utbildning, ibland som en pedagogisk modell och ibland till följd av det låga antalet undervisningstimmar inom högskolan (Detta är en helt annan diskussion som jag gärna fortsätter i ett annat blogginlägg).

En annan aspekt av kompetensutveckling i traditionell bemärkelse är kostnaden. SvD Näringsliv skriver senast om den här. Att kompetensutveckling kostar initialt tror jag att vi alla vet men jag tror att vi måste viga våra vyer och bredda begreppet.

Jag tror att framtidens kompetensutveckling ligger i att gå på gratis frukostseminarier för att få en inblick i ett nytt område, vara med i en facebookgrupp där det diskuteras intressanta ämnen inom ditt verksamhetsområde, följa hashtags på twitter som bevakar din yrkesroll eller gå en kvällskurs på högskolan för yrkesverksamma. Jag tror också att den kommer definieras av den anställdas egen vilja att lära och ambition att utvecklas vidare. Det kan vara så att vi behöver ett nytt begrepp som beskriver denna typ av kompetensutveckling om den inte ryms innanför ramen för den traditionella. Oavsett tror jag att vi alla är vinnare om vi kan bredda synen på hur vi tar till oss ny kunskap och hur vi utvecklar denna inom ramen för vår yrkesroll och hur våra medarbetare gör det. Kostnadsmässigt är det en stor vinst men jag tror även individen lär och utvecklas bättre genom ett jämnare flöde av kunskapsinhämtning och genom att själv vara mer aktiv.