HR Sverige-Bloggen

Kategori: Utbildning

  • Den paranoida rollen

    Vad är egentligen rollen som jag utbildar mig till? Denna fråga återkommer ständigt i mina tankar när jag reflekterar över vad det är som väntar i framtiden. Kommer jag hamna i ett företag som förutsätter att jag gillar personalen och vill ägna mig åt stödfunktioner, eller kommer jag användas som en basebollträ gentemot personalen? Kommer jag arbeta med verksamhetsnära funktioner eller vara en perifer buffert? Finns det utrymme för kreativa lösningar eller ska Ulrich användas som uppslagsbok? Drivs organisationen av engagemang eller bengrå tristess i väntan på lönechecken? Blir jag administratör eller tänkare? En person som upprätthåller de befintliga strukturerna, eller nytänkande nog för att förändra vissa av dem? Nästan viktigast: kommer jag tjäna tillräckligt med pengar för att leva den livsstil jag vill?

    Vid flera tillfällen har jag fått kritik för att jag fokuserar på min månadslön. Den är viktig för mig, inget att sticka under stolen med. Jag vill tjäna tillräckligt med pengar för att jag ska få leva det livet jag vill utanför arbetsplatsen. Tur nog så innefattar den bilden av mitt liv varken vaskning (läs mer om fenomenet här), lyxbåtar eller dekadens. Om jag helt skulle tappa fokus på att uppnå en stabil ekonomi så tror jag i dags läge att det innebär en bitter, cynisk och rätt tråkig 45-årig Per. Nåväl, slut på sidospåret.

    Under alla år jag utbildat mig så har det alltid funnits en viss schizofreni kring yrkesrollen. Dag 1 så är vi personalkramare. Dag 2 lönetanter, och dag 3 strateger. Samtidigt som vi konsekvent matats med olika information kring att vi varken är strateger, lönetanter eller personalkramare. Så vad blir vi egentligen? Personalvetare eller HR-strateger. För mig så är den indelningen nötens kärna.

    Jag tror och hoppas att vi hamnar på den sidan indelningen vi själva strävar efter. Olika studenter (och därmed olika människor) har skilda intressen och uppfattningar kring vad som är målet med utbildningen och den yrkesroll som väntar på andra sidan.

  • När blev du personalvetare?

    I fredags blev jag och mina klasskamrater under en föreläsning uppmanade att bestämma oss. Vi har nu gått halva vår utbildning på Personalvetarprogrammet i Göteborg och det är dags att våga ta klivet och kalla oss för personalvetare. Stämningen var nästan lite högtidlig. Äntligen vågade någon peta oss över kanten!

    Men stopp och belägg. Var det verkligen i fredags vi blev personalvetare? Var det långt tidigare? Eller blir man personalvetare först när man får sitt examensbevis i handen? Hur man skapar sig en identitet som personalvetare är något som intresserat mig på senaste tid. Redan första dagarna på programmet fick vi träffa yrkesverksamma inom vårt ämnesområde, vilket visade sig vara en brokig skara människor som höll på med femtioelva olika saker. På ett vis började jag redan då att fundera på om det där skulle kunna vara jag om ett par år. Det tycktes lite skrämmande, minst sagt. Kurserna som sedan följde var till en början svåra att koppla till det de yrkesverksamma beskrivit att de höll på med. Låt oss kalla det för en identitetskris.

    Efter att vi gått ett år på programmet började dock saker och ting klarna för mig. Åtminstone hade vi då fått ett antal olika verktyg som vi skulle kunna använda inom ämnesområdena sociologi, psykologi, pedagogik och företagsekonomi/personalekonomi. I början av år 2 läste vi arbetsrätt och känslan av att stå tomhänt minskade ytterligare. Men jag misstänker att det är först nu, när vi gör ett personalvetenskapligt tillämpningsarbete och får möjlighet att förankra våra kunskaper i ”verkligheten”, som identiteten får möjlighet att växa sig stark. Det är nu man inser att det som personalvetarna vi pratade med under början av utbildningen håller på med något som går att begripa sig på. Något som vi faktiskt kan. Att integrera praktiska moment i en teoretisk utbildning är viktigt, både ur ett lärandeperspektiv och för identitetsskapandet. 

    På de arbetsplatser som vi nu gör uppdrag för finns personalvetare som utgör viktiga förebilder för oss studenter. Utifrån vad dessa har för värderingar och syn på HR får man möjlighet att själv ta ställning. Självklart är det inte enbart yrkesverksamma personalvetare som utgör förebilder för personalvetarstudenter. Din lärare, farmor eller granne kanske är precis lika viktiga? Genom att tänka till kring vem man är som personalvetare tror jag att man kommer stå på betydligt stadigare ben när man väl får sin examen.

  • Krockkudde för framtiden

    Idag började en ny kurs för personalvetartvåorna i Göteborg: personalvetenskapligt tillämpningarbete. Ett arbete där vi som studenter får gå ut på företag och utföra autentiska uppdrag. Exempelvis skall min grupp undersöka hur personal upplevde en stor organisationsförändring. Det ska bli otroligt intressant att få studera och producera något verklighetsförankrat,  en företeelse som jag tror att personalvetarstudenter inte kan få nog utav då vi övas inför yrken med mycket kontakt med människor. Då praktik inte längre ingår i vår utbildning längre känns varje förbindelse med verkligheten efter utbildningen välkommen. Det vill säga, ju större krockkudde desto bättre! Återkommer senare för rapportering om hur denna krockkudde utvecklar sig!

  • Ny kurs!

    Vi P-vetare som går årskurs 1 i Göteborg började en ny kurs idag så från och med idag är det pedagogik på schemat ett par veckor framöver. Pedagogiken känns som en viktig kurs så jag hoppas den lever upp till förväntningarna. Det första caset vi fått behandlar hur man skulle kunna hitta sätt att ta tillvara på kompetens och vidareutbilda SAAB-anställda om det blir aktuellt med nedläggning. Spännande!

    Men när jag kom hem googlade för att uppdatera mig vad som hänt i SAAB-frågan de senaste dagarna, ska det läggas ner eller vad har man beslutat? Fokus i media har med rätta varit riktigt åt Haiti-hållet de senaste dagarna. Så, senaste nytt i SAAB-cirkusen verkar vara att ingen vet och att GM egentligen har tänkt lägga ner men lyssnar på bud.

    Teknikens värld frontar ”GM har valt Spyker” och hänvisar till GT som i sin tur hänvisar till källa med insyn i försäljningsprocessen. De traditionella dagstidningarna som SvD, GP och DN har som senaste Spyker är ensam budgivare kvar enligt Bloomberg News. DN har också samlat alla sina SAAB-artiklar på ett bra sätt.

    Så vilket öde väntar då SAAB? Försäljning eller nedläggning? Och om SAAB blir sålt, kan varumärket återhämta sig? Och vad får det för konsekvenser för oss personalvetare? Kan vi göra något för att lindra smällen om det nu blir nedläggning?